90 år idag

Posted by in Allvarligt En Stund, Killfröken funderar

Nu i dagarna skulle min danskfödda mormor Karen ha fyllt 90. Mina minnen av henne är få men starka. För 22 år sedan gick hon bort innan vi hade chansen att lära känna varandra på riktigt. Faktumet att hon stack ut när hon på 40-talet sökte en utbildning inom kemi kanske inte är så konstigt. Det tråkiga är att de unga kvinnor som idag gör samma val sticker ut i princip lika mycket.

Det är fortfarande så att mindre än 30% av de som söker sig till civilingenjörsutbildningar i Sverige är kvinnor. Istället upptas platserna av män som säkert är både kunniga och skickliga på att utföra sitt arbete, men som inte har konkurrerat sig till de positioner de har under rättvisa förutsättningar. Och i alla fall en del av det beror på hur vuxna (föräldrar, lärare och andra) bemöter barn olika beroende på om de är pojkar eller flickor. I USA ligger andelen kvinnor som söker utbildningar som motsvarar civilingenjör på 18%. Detta trots att 66% av flickor i nioårsåldern i en undersökning uppger att de tycker om matematik och naturvetenskap. Tala om ett katastrofalt misslyckande för det amerikanska samhället!

Men är det så i Sverige? Den statistik som finns på området visar att bilden i stort är liktydig inom hela OECD-området. Ju äldre elever blir desto större blir könsgapet i intresse för matematik och naturvetenskap. Det är rimligt att den skillnaden påverkar både kunskapsresultaten och elevernas benägenhet att en dag välja en karriär inom det området.

Så vad gör vi? Runt om i landet finns punktinsatser för att göra tjejer mer intresserade av matematik och naturvetenskap. Sommarskolor i teknik. Lysande programmeringsinitiativ som Geek Girl Mini som riktar sig enbart bort unga tjejer. De är bra och vad det verkar galet effektiva i att göra deltagarna mer intresserade av en framtid inom det området. Men räcker det? Är det tillräckligt för att vända trenden på en systematisk nivå? Antagligen inte.

Efter ett samtal på twitter imorse med Karin Nygårds och Elza Dunkels landade vi i att nyckeln ligger, som så ofta annars, i att synliggöra och motverka normer.

Det finns en stor poäng i det. Visserligen kräver det fortfarande enskilda eldsjälar som engagerar sig för att leda den kampen, men fokuset flyttas i alla fall från enskilda individers egenskaper och intressen. Bra så. Men hur gör man det? Jag kan se ett antal åtgärder.

Ändra strukturen på frågeställningen
Konceptet ”No hands up”, att frågor fördelas slumpmässigt istället för via handuppräckning är vid det här laget väletablerad i många skolor. Men hur fördelas egentligen frågorna? Det är egentligen rätt korkat att slumpa ut frågor. De borde vara alldeles för värdefulla för att slumpas. Jag är noggrann med att när jag tillämpar No hands up så går varannan fråga till killarna och varannan till tjejerna. Om någon elev misstycker så påminner jag dem varför, eftersom vi har haft den här diskussionen förut. Det är viktigt för mig att de är insatta i varför. Deras roll som medskapare av vår klassrumskultur är stor. Därför behöver de vara delaktiga i att skapa en annan frågeordning

För gemensamma diskussioner som alla kan delta i
En viktig del av att tillämpa No hands up är att elever har rätt att passa om de inte kan. Problemet med det är att det ger elever en chans att låtsas att de inte kan. Därför kommer de flickor som är starkt präglade av könsnormer ta den chansen och passa – oavsett om de kan eller inte. Här behöver vi tänka ett steg längre och formulera frågor som uppmuntrar alla elever att svara. Färre faktafrågor med ett givet rätt svar och en uppsjö av felaktiga svar och fler frågor som kräver hypoteser, resonemang och egna åsikter. Det är i min erfarenhet en framgångsrik väg för att få fler elever att delta i diskussioner och samtidigt visa sina kunskaper. Ännu fler deltar om vi passar på att bädda in sådana frågor i noggrant utvalda kommentarer som sätter frågan i en kontext (”Det här hänger ihop med …. som vi pratade om förra veckan”), som uppmuntrar till hypoteser (”Det här har vi inte pratat om såååå många gånger förut så det kanske är så att du vet lite grann och kan chansa på ett svar”) och som förklarar våra förväntningar (”Det här är inget som man måste kunna sedan tidigare utan precis det jag vill att ni ska lära er idag”).

Tryck på när elever låtsas att de inte kan
Fler elever än vi tror döljer sina kunskaper. Det är både killar och tjejer, även om det finns en skev könsfördelning även här. Det är lätt att välja en passiv roll i klassrummet. En del behöver få göra det, för de lär sig bäst på det sättet. Men en del skulle inte lära sig mindre av att delta aktivt i samtalet. Ofta beror det på strukturerna som finns i skolan i allmänhet och klassrummet i synnerhet. Då har jag upptäckt att med elever som jag känt ett tag så går det att trycka på lite utan att det behöver bli dåligt. Nyckeln ligger i att lägga ansvaret på mig själv. Det här är elever som själva inte vågar ta talutrymme, men om jag gör det tydligt att det är jag  som ger det till dem så verkar en del av den skräcken försvinna. Det är ett vågspel som kräver en stark undervisningsrelation och allra helst att man innan dess har haft ett samtal där eleven fått uttrycka sin syn på att delta i klassrumssamtal. Många elever har som mål att delta mer i samtalen men kan inte komma dit på egen hand. Då behöver de hjälp.

Outa strukturer 
Elever är inte dumma. Även unga elever kan se hur killar och tjejer förväntas vara på olika sätt, behandlas olika och får olika fördelar. I min erfarenhet har yngre elever lättare att se vilka fördelar de missar än de fördelar de får, för så fungerar normer. Det lättaste är att se hur de begränsar en själv. Därför tycker jag om att föra de här diskussionerna i stora grupper, halvklass eller helklass och då med en jämn fördelning av talutrymmet. Först när killar får se hur tjejer undanhålls möjligheten att få testa saker som de tar som självklara blir de feminister. På samma sätt är många tjejer pinsamt omedvetna om vilka fördelar de har som upplevt kompetenta, skickliga och ansvarstagande elever som många killar inte får ta del av fast att de kan vara nog så ”skötsamma”.

Lek forskare, doktorer och professorer
För några år sedan var jag på en konferens med Skolverket i samband med att LGR11 infördes. Den konferensen hölls bland annat av undervisningsråden som lett arbetet med att ta fram kursplanerna i NO-ämnena. De berättade om hur internationella studier visar att ju mer utvecklat ett land är, desto mindre andel av landets unga population kan tänka sig en framtida karriär inom naturvetenskap. Sedan den dagen brukar jag återkommande leka forskare, doktorer och professorer med mina elever. För att vänja dem vid tanken på att det är en framtida alternativ karriärväg. Det är inget stort. Jag brukar skämtsamt titulera dem Professor XXXXX istället för deras namn. Eller så ber jag dem ta fram sina forskarhjärnor innan de får ställa en hypotes om något. Helst av allt skulle jag vilja ha labbrockar, säkerhetsglasögon och sånt för att förstärka den leken. Men det får bli en framtida grej.

Kanske är det en smart grej att hitta ett sätt att utveckla de rolllekarna så att de särskilt lyfter fram flickorna? Oavsett vilket så är jag mån om att göra mitt allra bästa för att säkra att alla mina elever får många rika möjligheter i framtiden. Det inkluderar att bevara deras intresse för matematik och naturvetenskap.