Tillgängliga lärare

Posted by in Allvarligt En Stund, Lärarliv

09.30 en tisdagsmorgon.

Vi är utanför klassrummet i sökandet efter svaret på en elevs fråga:
“Hur långt är det mellan planeterna då!?”. Jag har designat ett skalenlig promenad i närområdet. Mittcirkeln på fotbollsplanen (5 meter i diameter) får symbolisera Solen. Proportionerligt ligger de fyra första planeterna inom skolgårdens område. De övriga fyra ligger en bra bit längre bort. För att uppleva exakt hur långt bort det är så promenererar vi. Jag har fixat en karta, placerat ut märken och grupperat elever. Vi har pratat och förberett i klassrummet. Tillsammans med mina kollegor har jag en plan som borde göra det omöjligt att någon kommer bort. Jag går med första gruppen och se till att alla deltagande elever når fram till Neptunus (1,5 kilometer ifrån skolan). Mina kollegor finns utplacerade i radbandet av elever för att undvika misstag.

Ändå händer det. Ett par elever kommer bort.

Ingen märker det förrän en av dem, en flicka i tioårsåldern, ringer mig. Eller egentligen inte. Hon Snapchat-ringer mig. Jag visste inte ens att det gick att ringa någon via Snapchat. Men det vet hon. Och det är tur.

Hon: Hej! Skulle vi gå Strandpromenaden?
Jag:  Nej. Nej, inte alls.
Hon: Meh! Ni sa ju det!?
Jag: Nej, jag tror inte vi sa det. Jag är ganska säker på det. Men det är lugnt. Gå tillbaka en bit och gå rakt fram där ni svängde av. Då kommer ni rätt. Förstår du?
Hon: Nä, men vi börjar gå tillbaka så ringer jag dig sen. *Plötsligt glatt* Hejdå!

Hon avslutade samtalet innan jag hann säga något mer. Ett antal lika korta Snapchat-samtal och en dryg halvtimma senare kommer eleven och hennes vänner fram till ändhållplatsen på vår promenad. De är solklart sist, men det spelar mindre roll. Jag är bara glad att de är välbehållna. Utan att fråga alldeles för mycket om vad som gått fel kollar jag läget. De verkar nästan helt oberörd. Eftersom de är just sist tar vi sällskap tillbaka till skolan. Det är en promenad på drygt trekvart. När vi är nästan framme frågar jag hon som ringde mig om de någonsin var rädda när de kom bort.

Hon: Meh! Näe. Jag bara ringde dig ju….

Jag förstår att frågan är korkad i min mottagares öron. Hon har vuxit upp med att alltid kunna få tag på alla de vuxna hon behöver. Mig inkluderat. Varför skulle hon känna sig vilsen och bortkommen? Det är rätt smart ändå. Till saken hör att hon bara har mig på Snapchat för att jag aktivt väljer att finnas till för mina elever där. Det finns ingen annan vuxen på skolan som hon hade kunnat få tag på. Plan B hade varit att ringa sina föräldrar vilket förmodligen hade kunnat skapa en onödig oro hos någon som är på jobbet och inte kan göra något åt situationen.

Det säger något om det viktiga i att ständigt ompröva våra professionella gränsdragningar. När man arbetar med elever som blivit vana med att jämt kunna få tag på viktiga personer, oavsett om det är föräldrar, kompisar eller andra, så måste kanske lärare finns tillgängliga också. Annars suddar vi ju själva ut oss från listan på viktiga vuxna. Eller?