Alldeles nyss slog det mig! Det är min sista dag som regerande skolpunkare! Imorgon eftermiddag meddelas årets mottagare av Trevor Dolan Award och därmed koras en ny skolpunkare. Gott så. Det behövs fler utifrån den väl genomtänkta definition av skolpunk som Trevor Dolan lade grund och stod för:

  • Civilkurage och mod att varje dag ta ställning för varje enskilt barn/elev, trots omgivningens tyckanden och tryck.
  • En orubbad övertygelse om varje elevs förmåga att lära och skolans avgörande inverkan på en elevs nutid och framtid.
  • Ett passionerat och hängivet ledarskap med en osviklig pedagogisk markör riktad mot undervisning och lärande.
  • Ett ledarskap där det didaktiska lärandet står på tvärvetenskaplig grund.
  • Humor, värme och kärlek till sitt uppdrag, sina medarbetare och elever.
  • Modet att ta debatt.

Så vad ska jag ta mig till med mina sista ögonblick som regerande skolpunkare? Jag tänkte ta tillfället i akt och dela en alldeles lysande artikel om det lite skeva med lärarpriser. Tolka mig inte fel nu. Jag tycker det är bra med priser som lyfter fram lärare. De behövs för att stärka yrkets attraktionskraft, för att förändra bilden av skolan och för att sporra skickliga lärare. Medaljens baksida beskrivs i en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Man är aldrig bättre än sin senaste lektion”.

Det är en intervju med Maria Aspfors som blivit utsedd till bästa gymnasielärare i Stockholm. Ödmjukt förklarar hon hur det känns lite konstigt att lyftas fram på det sättet eftersom det finns så otroligt många begåvade, duktiga och engagerade lärare att det kan bli konstigt att ge priset till en. Helt rätt. Aspfors går vidare och betonar att man aldrig är starkare än sin senaste lektion. Det stämmer också. När vi lyckas lämnar vi jobbet lätta steg och världen verkar lite vackrare. När jag totaltankar tar jag med mig jobbet hem för att vända och vrida på varenda detalj av episoder som jag helst av allt skulle vilja glömma. Bara i slutet på förra veckan hade jag ett sådant ögonblick. Jag blev så gruvligt besviken på mig själv och min bristande förmåga. Jag kunde inte sluta tänka på det. Det blev inte bättre förrän nästa dag när jag med ett par lektioner hämtade hem en del av marken jag dagen innan förlorat. Nu ligger jag nog på plus igen.

Det är viktigt att ta sig tillbaka dit. Inte för att läraryrket är en popularitetstävling utan för att det är viktigt för min egen skull. Min egna professionella skull. Om jag hamnar på minus för länge så förlorar jag mina elevers förtroende. Mitt ledarskap. Man kan se på ledarskap i klassrummet på många sätt. Jag väljer att se det som processen att göra mig förtjänt av att få bestämma över mina elever. Jag är anställd för att bestämma men ingen får mandatet att bestämma bara på grund av ett anställningskontrakt. För att få vara på toppen av den konstruerade maktobalans som är ett klassrum krävs det att eleverna accepterar läraren. Det kräver att läraren gör sig förtjänt av att få bestämma. Det kräver att lärare gör sig förtjänta tillsammans. För det är typ omöjligt att ensam lyckas nå fram till alla. Det är övermänskligt.

Jag vet inte om jag och mina kollegor alltid förtjänar att bestämma. Jag vet inte om jag förtjänar det. De som delar ut Trevor Dolan Award anser tydligen att jag bland annat har ”civilkurage och mod att varje dag ta ställning för varje enskilt barn/elev” och ”en orubbad övertygelse om varje elevs förmåga att lära”. Det är de några av de finaste orden någon kollega någonsin sagt om mitt ledarskap. Men det betyder inte mycket jämfört med att tillsammans med mina kollegor vinna elevernas förtroende.

Kommentera