Konsten att andas djupt

Posted by in Dessa ungar!, Killfröken funderar

12 dagar till skolavslutning om man bara räknar skoldagar och inte räknar med skolresan. Inte för att jag räknar. Det gör eleverna. De är redo att gå vidare nu. Sommaren och sedan den lokala högstadieskolan hägrar nu. På flera plan förstår jag dem. En del av de här eleverna har jag arbetat med i många år så det är klart att det kommer kännas tomt. Men ändå. Jag längtar med dem. Deras förväntningar på framtiden smittar.

Men som alla andra medaljer finns det en baksida. När elever checkar ut. När de kastar in. När de inte orkar längre.
Det händer varje år. Ibland märks det bara de sista dagarna. Ibland kommer det vara flera veckor kvar till skolavslutningen. Det här året inträffade det utbrottet ganska mitt i. Det var nog i måndags som det slog igenom på bred front. Det finns knappt en kotte som orkar längre. Ur ett lärarperspektiv lite frustrerande. Men är det en kamp som går att vinna?

12 dagar översätts i ungefär 40-50 effektiva lektionstimmar. Det är inte obetydligt men heller inte supermycket med tanke på att en grundskoleutbildning är drygt 7000 timmar lång enligt skollagen. Så klart hade jag önskat mer tid att göra färdigt, boosta inför högstadiet, samla underlag inför skriftliga omdömen och andra vuxensaker. Men mina elever är inte där. Så antingen blir jag förbannad och använder allt jag har i termer av relationskapital till att tvinga dem att ge sitt yttersta ett litet tag till. På ett sätt kan det vara en rimlig väg att gå eftersom vi snart ska skiljas åt och då är ju överblivet relationskaptial tämligen meningslöst. Men ändå. Just för att vi snart ska skiljas så väljer jag att andas djupt och inte låta det bekomma mig. Det är verkligen en av lärares superkrafter: att kunna släppa saker och inte påverkas. En superkraft som kommer till extra nytta i maj och juni. Det är inte av egoistiska skäl. Jag vet att jag har elever som om ett par år knappt kommer att minnas mig. Det är inget personligt utan handlar bara om hur en del går vidare. Men jag vet också att deras kommande skolerfarenheter alltid kommer att byggas vidare på det vi har skapat och erfarit tillsammans. Alla miljöfaktorer kring det lärandet spelar in för hur de kommer kunna bygga vidare. En skolgång som en bara längtar bort ifrån kommer du förmodligen inte ta med dig något från. Däremot. En skoltid som ständigt gör sig påmind genom ett pärlband av meningsfulla minnen går nästan inte att undvika. Det fortsätter vara viktigt och därmed lätt att tillgå i framtida lärprocesser. Därför andas jag djupt och tar det lugnt när nästan inga elever förmår komma i tid de sista dagarna. För även om de fysiskt är kvar så är de mentalt någon annanstans. Med sin nya mentor, tillsammans med sin nya klass, i sin nästa skolas lite småpirrigt läskiga högstadiekorridorer. Där kommer vi ses någon gång.