Skolan och besökarna

Posted by in Allvarligt En Stund

Skolor är ju inga offentliga platser i den bemärkelsen att vem som helst får vistas där så länge det är verksamhet. Det vet högstadieungdomar som besöker kompisars skolor och blir mötte vid ytterdörren av ett anslag om att gäster ska anmäla sig i receptionen. Allt för att förhindra upplopp och bråk som sprider sig över skolgränser. Jobbar man som jag med yngre elever så finns det flera orsaker till varför den problematiken inte alls är lika stor. Du ser inga lågstadiekids som ringer in sina polare på grannskolan för att skapa kaos när något händer på rasten. Däremot händer det att elever ringer sina äldre syskon för att få uppbackning. Eller att elever på skolan som blivit hämtade från fritids men som bor i närheten kommer tillbaka igen. (Fint att de trivs på sin skola, men vems är ansvaret då?) Därför har många skolor regler om att ingen utomståenden får vistas på skolan så länge det är verksamhet. Så är det även på Bullerbyskolan där jag arbetar. Välbehövt men också lite problematiskt.

 

Som när det med jämna mellanrum dyker upp före detta elever som vill testa vår nya parkourställning. Den är ny för i år och riktigt grym. Så akrobatiska elever som gick här för något år sedan eller så vill gärna testa den. Och de vill gärna ta med sig en kompis eller två som också är intresserad. Så de gör det. I deras värld är det ingen som ägnat sig en tanke åt att det är verksamhet fram till 18.00 när de en dryg timma tidigare anländer på skolgården. Den är ju så gott som öde. Två eller tre barn syns på hela gården. Övriga är inomhus och gör något på fritids. Men icke. För så länge det är verksamhet får inga utomstående vistas på skolgården. Så när ynglingarna börjar trixa dröjer det inte lång tid innan de andra två eleverna släpper sin lek och kommer över för att betrakta de mästerliga trixen som ungdomarna utför. Strax senare kommer ett par elever som varit inomhus och med dem en fritidspedagog som istället för att se möjligheten till inspriation för de få barnen som är kvar till skoldagens slut väljer att se regelbrottet. Inga utomstående.
Precis då går jag förbi, på väg mot parkeringen och bilen som ska ta mig hem. Jag ser vad som händer men aviker inte från min plan eftersom jag har lärt mig att det är okollegialt att ifrågasätta kollegors bemötande. Det är inte värt att ta den saken. Men tre veckor senare är minnesbilden av hur min före detta elev och hens kompis moloket går därifrån samtal lika starkt fastetsad i mitt sinne som när det inträffade.