Efter en dryg timmas möte med kollegor lämnar jag personalrummet. Vi har planerat för hur vi ska göra för att treorna som i höst börjar fyran ska få en så smidig start som möjligt. Det är verkligen fint hur stor hänsyn vi tar under mötet för deras välbefinnande. “Ja, för mina elever har typ aldrig varit i det huset ens.” säger en lärare som har arbetat med eleverna fram till nu. “De vet ju om vilka våra andra elever är men de kanske inte känner varandra särskilt bra?” funderar en annan kollega. Vi andra nickar och instämmer. Tillsammans planerar vi ett antal träffar innan sommarlovet med syfte att skapa en gemensam grund att bygga vidare på efter sommaren. Vi planerar namnlekar, presentationer av oss själva och rundvandringar i lokalerna. “Det känns rätt att möta våra nya elever där.” tänker jag när jag lämnar personalrummet för att ta en tur över till byggnaden där vi har våra klassrum. Innan arbetsdagen är över väntar en del tekniskt pill med ett par elevdatorer.
Huset är olåst eftersom fritidsklubben håller till i samma lokaler på eftermiddagen. Det första som möter mig är barnskratt som jag inte känner igen. Förundrad kikar jag in på fritidsklubben och ser tre av mina blivande elever och en av mina nuvarande ligga i en hög skrattades efter någon lek. Just det. Fritidsklubben har börjat dela ut ‘guldbiljetter’ till elever som till hösten ska börja i vårt arbetslag. I flera månaders tid har våra blivande fyror droppat in, ett par varje dag, för att bekanta sig.
Vid närmare eftertanke vet de redan allt som finns att veta både om varandra och lokalerna. Det enda som är kvar är nog att presentera oss. De välvilliga bildstyrena som snart blir deras lärare.
Kommentera