Första dagen efter jullovet. Runt elvatiden på förmiddagen möter jag en yngre elev med tårar i ögonen. Jag stannar upp i korridoren och ställer ifrån mig högen med böcker och papper jag bär på väg till nästa lektion. Vi sätter oss fönstret en stund.
Hen: Jag är nog sjuk. Jag borde inte vara här. Jag är sååååå tröööööööööött!
Jag: Kom får jag känna på din panna. (Lägger underarmen mot och känner ingen extremt hög temperatur.)
Hen: Märker du?
Jag: Vet du vad? Jag tror du är precis som jag på det sättet att våra kroppar är inställda på att vara lediga och ha lov. Då orkar man inte lika mycket när man är tillbaka och ska jobba i skolan. (Hen nickar eftertänksamt och kramar mig sedan hårt.)
Hen: Vi är lovsjuka.
Jag: Ja, verkligen…
Kommentera