Häromdagen var jag på väg mellan två lektioner med en bibba böcker, papper och en dator under armen. Till saken hör att mitt klassrum ligger granne med år 1. På vägen till lektionen går jag förbi en liten som ber mig stanna.
Hen: Du, jag måste faktiskt säga en sak.
Jag inser att det här är något jag behöver stanna upp för.
Hen: Jag måste gå på toa men vågar inte låsa. Kan du vakta för mig?
Jag går så klart med på det och får en minut eller två att fundera över den långa listan av arbetsuppgifter som inte på något sätt ingår i min profession men som ändå måste rymmas i min yrkesutövning.
Det talas ofta om att svenska lärare arbetar mest samtidigt som de undervisar minst. Man kan på ett teoretiskt plan önska att läraryrket rensades från överflödiga uppgifter. Man kan önska att vi fick ägna mer tid åt kärnuppdraget. Allt det är vettiga poänger. Samtidigt finns det i praktiken alltid omständigheter som komplicerar bilden. Som när en elev ber en om hjälp med en privat angelägenhet. Det är en förtroendefull uppgift som trots sin oprofessionella dimension har direkta kopplingar till det viktiga relationsbygget som krävs för att få förtroendet att undervisa någon. Förtroendet som kommer från att stanna upp och ta sig tid. Att alltid ta sig tid.
Kommentera