Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.) Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig läsförstå programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: Killfröken!
Jag (stannade upp): Euhm , ja…. Hej förresten!
Hon (distraheterat): Hej….
Jag: Hur är läget?
Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!
Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?
Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!
Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?
Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något…

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

Kommentera