Den känslan

Posted by in Dessa ungar!, Killfröken funderar

Solbränd och ute-trött på ett sätt som är svårt att beskriva bättre än “den där känslan av att behöva gå in när man varit utomhus en hel dag och liksom inte orkar med mer frisk luft eller naturintryck” beslutar jag att dagens sista lektion blir något lugnt och enskilt. Kanske inte det mest komplexa underlaget för någon lektion jag haft men ibland fyller den typen av lektioner sin funktion. Idag är en sån dag. Efter en morgon och en förmiddag på Stora Stadens största fotbollsanläggning har mina femteklassare mött ett urval av andra femteklassare från andra skolor i stan. De har sprungit, passat, hejat och framförallt vuxit som grupp. Jag tror alla lärare som arbetat några år och som är öppna för att se sig omkring för att förstå sin omvärld har egna erfarenheter av vad som händer med elevgrupper när de får en gemensam uppgift, allra helst utanför skolans vanliga område och kontext. De växer av sig själv. Växer ihop. Många gånger är det mer effektivt än all värdegrundsundervisning man kan få till som lärare. Det är som att något händer med eleverna. Jag vet många lärare som klagar över alla dagar på året då vanlig undervisning går bort till förmån för specialdagar som fotbollsturneringar och liknande. Jag inser mer och mer att sådana här dagar fyller en ovärderlig funktion både för elevernas individuella lärande och för gruppens utveckling. Jag är för fler sådana dagar. Önskar att mina elever fick fler sådana tillfällen i sin skolgång. Kanske knakar det i isen nu men med 6890 timmars undervisning i grundskolan så BEHÖVER inte varenda en vara i ett klassrum.

Man borde chilla mer, och det finns något i det. Elever behöver lära sig att chilla mer. Eller kanske behöver de komma ihåg hur man chillar när man blir äldre? På väg hem från jobbet gick jag över skolgården och hittade två sjuåringar liggandes på marken och tittande på molnen långt över huvud.

Första Sjuåringen: HEEEEEJ KILLLFRÖKEN!
Jag: Hej på dig Första Sjuåringen.
Första Sjuåringen: Vet du? Vi har fått solsting och ligger här helt döda nu.
Hon håller upp handen i luften för att visa mig sin bränna, som är knappt märkbar.
Andra Sjuåringen: Ja, eller alltså våra händer är brända, har fått solsting och är nu helt döda.
Jag: Jaha, så ni ligger där och tänker på hur bra livet var när ni hade levande händer?
De fnittrar åt bilden jag målar upp.
Första Sjuåringen: Förresten! HELA DITT HUVUD har typ fått solsting.
Jag nickar instämmande och ska precis säga något…

Andra Sjuåringen: Du ser lite ut som en hummer, fast skäggig. Kanske är ditt huvud lika dött som våra händer!? Båda två dör av skratt åt sina egna skämt. Jag, efter en lång arbetsdag i solen, kunde inte annat än hålla med och gick därifrån efter att ha sagt hejdå.

 

Precis i samma stund som jag satte mig i bilen kom jag på det. “Den där känslan av att behöva gå in när man varit utomhus en hel dag och liksom inte orkar med mer frisk luft eller naturintryck” som jag upplevt tidigare under dagen. Solsting. Det var den känslan.