Med en glass i hand sitter jag i skuggan på det lokala torget i lamellhusmeckat där jag bor. Jag vet inte exakt hur det gick till när vi fick en andra kortvecka på rad men plötsligt är det onsdag eftermiddag och helg. Okej. Det är också något att njuta av.
Samtidigt är det den tiden på året när allt mer på jobbet handlar om framtiden. Resultat ska utvärderas, planer revideras, målbilder omformuleras. Dessutom börjar vi prata organisationer och tjänstefördelningar. Det finns något generellt hoppfullt i det. Något som får mig att nästan längta till hösten. Jag går runt och träffar elever som i höst kan bli mina. Inget är skrivet i sten men jag är inte dummare än att jag kan räkna och gissa. Jag kan ana men själva har de ingen aning. Det är något som är så oerhört och speciellt att det nästan är skört. Små samtal på skolgården och enkla frågor i matsalen som egentligen inte betyder så mycket men som i hemlighet betyder allt. Jag har någon fång tidigare beskrivit hur jag jobbar med att etablera relationer med yngre elever som någon gång i framtiden kan bli mina elever och hur jag nästan ser på det som att så frön för att en gång i framtiden kunna skörda. Om det är en liknelse som är värd något så har jag i så fall inträtt gödslingsfasen. Det är dags att lägga in en extra växel och målmedvetet väcka liv i de här plantorna.
Kommentera