Det är morgon och klassens nya sexåringar är på sitt allra första besök. I en åldersblandad elevgrupp är det här en särskild högtid. I ett litet samhälle där alla känner alla blir det här återföreningen för många gamla förskolekompisar.
För oss lärare är det här fullkomligt kaos. 42 ungar och ett femtontal föräldrar.
Jag försöker mest gå runt och insupa stämningen. (Eftersom jag inte är kvar i klassen till hösten är jag formellt sett utan ansvar.) Plötsligt blir jag kapad av en flicka som inom ett par veckor lämnar klassen för att gå vidare till årskurs tre.
Snart-trean: Kom Killfröken! Jag ska visa dig. Hon tar tag i min hand och drar iväg mig till mysrummet. Där sitter ett mycket storögt fadderbarn som slappnar av när hennes fadder (Snart-trean) kommit tillbaka.
Jag (trevande trevligt): Hej Hej!
Snart-trean: Det här är Killfröken. Han är den snälla.
Först vet jag inte om det är bra eller dåligt. Sen kommer jag ihåg vilken sorts lärare jag vill vara. Då känns det lugnt att vara ”den snälla”.
En kommentar
Fröken Helena
Posted on 2010-06-01 at 15:18Snäll är bra!! Mesig vill man kanske inte vara, men gärna snäll!
Jag har ett roligt minne från ett av mina första år som lärare (10 år sedan nu…) En ganska kaxig liten tjej i 2:an hade sagt åt några ”stora killar” att man inte fick göra vad det nu var de gjorde just då. Om ni inte slutar säger jag till min fröken och hon är den argaste fröken på skolan. Oj, tycker du det, frågade jag oroligt….Ja, men jag sa inte att du också är den snällaste, sa hon och log stort! 🙂 Jag tolkade det som att jag var en mycket bestämd men samtidigt snäll fröken, och för mig är det precis det JAG vill vara!