I Almedalen fanns i myllret av organisationer bland annat Majblomman. De hade en fantastisk kampanj (som jag kommer att förklara närmare i ett senare inlägg) med ett minst sagt tänkvärt budskap: 250 000 barn lever i fattigdom. I Sverige.
250 000 är (förutom att vara ett mycket stort tal) en god uppskattning på hur många yrkesverksamma lärare som vi har i Sverige. Den naturliga följdfrågan blir: Hur kommer det sig att jag kan räkna upp fler lärare än fattiga barn i min omgivning? Nu känner man visserligen olika många lärare och det är väl rättvist att påstå att jag genom mitt jobb och min utbildning känner fler lärare än de flesta andra svenskar. Men jag känner ju faktiskt också fler barn. Faktum är att nästan alla som känner många lärare också känner många barn så det borde vara en rättvis fråga att ställa till de flesta: Kan du räkna upp lika många lärare som fattiga barn i din omgivning?
Jag är inte helt säker men jag tror att det finns ett mörkertal här. Att vara fattig 2009 är någonting man ska skämmas för. Hur kan vi tillsammans göra det mindre mörkt?
