På bussen hem från den kortaste och konstigtaste dagen på terminen, det vill säga skolavslutningsdagen, tjuvhörde jag av misstag ett samtal mellan ett barn i sjuårsåldern (uppskattning) och en förälder. Jag fastnade för dem när jag noterade att barnen satt i en ända av bussen och föräldern, djupt nedsjunken i sin mobil, i en annan.

- Du! Barnet! Kom hit en gång! ropade föräldern.
- Mmmmm…. svarar barnet och springer genom bussen.
- Här kolla! Jag hittade den där hundrasen vi såg. Den heter [minns verkligen inte rasen]. Föräldern visar upp mobilen.
Barnet blir exalterad. Jag förstår det som att de ska skaffa hund.
- Och! Den är allergifri, fortsätter försätter föräldern.
-
 Har den inga allergier då?

Det kommer ingen förklaring från föräldern här, och det skulle vara jättekonstigt om jag bröt in och gav barnet vad det har rätt till: svar på sin fråga. Istället gick jag in i mig själv och funderade på hur lätt det är att glömma hur mycket vi tar för givet när vi kommunicerar. Och hur viktigt det är att ta ett barnperspektiv när man ska förstå saker tillsammans med barn.

Det är något jag vill utveckla vidare. 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Min superbegåvade kollega som har eleverna som när de blir äldre börjar hos mig (vi är organiserade spårvis med en F-2 klass och en 3-5 klass) föreslog att jag och min klassföreståndarkollega skulle bjuda in våra blivande elever till morgondagens stora grej: Första besöket av våra blivande elever.

Jag älskade idén och nappade direkt. Inte på något sätt omdefinierat enligt fina modeller, men galet viktigt för elever som just börjat komma igång med att mejla och som längtar bortom längtan efter att få börja i vår klass. Sagt och gjort ägnade jag fem minuter åt att mejla våra eleva elever innan första lektionen idag.

På väg hem från jobbet fick jag det här mejlet tillbaka:

Den här texten säger massvis om elevens språkförmåga. Men den säger ännu mer om betydelsen av skola, inte ur ett samhällsperspektiv (Socio-ekonomiska krav på allt mer välutbildad personal) utan mer ur ett barnperspektiv.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det här med att läsa dagstidningar är inget som jag håller på med regelbundet. Men när jag råkade hamna framför ett exemplar av dagens GP så kunde jag inte låta bli att fastna vid en text.
Det är en krönika i barn- och ungdomssektionen med rubriken “Google är min bästa vän” som ger en ung tjejs perspektiv på hur hon använder Google. Du kan läsa hela krönikan här.

Mina tankar efter att ha läst kretsar kring:

  • När man får exempel på ungdomars dagliga surfvanor inser man hur dumt det är att vi i vissa skolsammanhang skulle se faktasökande på nätet som ett medel för fusk, typ som att kolla i facit längst bak i boken.
  • Den här tjejen har uppenbarligen inte en lärare som använder digitala verktyg i sin undervisning. Visserligen så verkar skribenten i sig ha goda digitala kompetenser, men varför fastnar hon vid att Google är en sökmotor? Det är så sjukt mycket mer.
  • Om man har elever som tvättar håret med ketchup och som sover med fötterna i olivolja så kan det
    A. Inte vara särskilt svårt att vara kemilärare, och
    B. Vara lätt att se varför det är bra att ge sina elever ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Som skribenten i fråga själv avslutar sin krönika:
“Google kommer alltid att vara det första som vi vänder oss till när problem uppstår. Så är det bara.”

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: