För ett tag sedan såg jag en alldeles lysande dokumentär på SVT Play om hur det börjar bli på modet igen att “i uppfostringssyfte” slå sina barn. Förutom att få mig att tvivla på mänskligheten gav den mig en bild av hur hur vissa vuxna blir vettskrämda av starka barn. (Kanske är det för att de själva aldrig tilläts vara starka?)På sätt och vis finns det ingenting i hela världen som är så provocerande som ett barn som är starkt nog att säga nej. Det liksom rubbar våra kulturella normer på ett så självklart sätt att det inte finns några vettiga motargument.

Jag har funderat på det här från och till de senaste veckorna. Senast det hände var i dag när jag på väg från matsalen hade sällskap med en liten sexåring som i förbifarten deklarerade: “Jag är både starkare och snabbare än min pappa!” Nu ska det visserligen nämnas att dessa ord kommer från en lika atletisk som självsäker tjej och att de levererades med den berömda “glimten” i ögat. Ändå skvallrar det om någonting större.

När jag var liten brukade jag och mina kompisar tävla om vems pappa som var starkast. (Blotta tanken på att någon av oss skulle vara starkare än Pappa fanns inte.) Nu för tiden hör man inte sånt längre. När jag tänker efter har jag nog inte hört vems-pappa-är-starkast-diskussionen en enda gång under mina fyra år som lärarvikarie/lärarstudent/lärare.