För ett tag sedan sÃ¥g jag en alldeles lysande dokumentär pÃ¥ SVT Play om hur det börjar bli pÃ¥ modet igen att “i uppfostringssyfte” slÃ¥ sina barn. Förutom att fÃ¥ mig att tvivla pÃ¥ mänskligheten gav den mig en bild av hur hur vissa vuxna blir vettskrämda av starka barn. (Kanske är det för att de själva aldrig tilläts vara starka?)PÃ¥ sätt och vis finns det ingenting i hela världen som är sÃ¥ provocerande som ett barn som är starkt nog att säga nej. Det liksom rubbar vÃ¥ra kulturella normer pÃ¥ ett sÃ¥ självklart sätt att det inte finns nÃ¥gra vettiga motargument.
Jag har funderat pÃ¥ det här frÃ¥n och till de senaste veckorna. Senast det hände var i dag när jag pÃ¥ väg frÃ¥n matsalen hade sällskap med en liten sexÃ¥ring som i förbifarten deklarerade: “Jag är bÃ¥de starkare och snabbare än min pappa!” Nu ska det visserligen nämnas att dessa ord kommer frÃ¥n en lika atletisk som självsäker tjej och att de levererades med den berömda “glimten” i ögat. ÄndÃ¥ skvallrar det om nÃ¥gonting större.
När jag var liten brukade jag och mina kompisar tävla om vems pappa som var starkast. (Blotta tanken på att någon av oss skulle vara starkare än Pappa fanns inte.) Nu för tiden hör man inte sånt längre. När jag tänker efter har jag nog inte hört vems-pappa-är-starkast-diskussionen en enda gång under mina fyra år som lärarvikarie/lärarstudent/lärare.
