För en dryg vecka sedan kom den. Lådan med ett rött papper allra överst, där sekretessbestämmelser skrivs ut så tydligt att det är fullkomligt omöjligt att missta sig. Jag pratar om nationella proven i år tre.

Jag och mina kollegor har reserverat en hel del lektionstid mellan vecka 15 och 20 för genomförandet, rättningen och inrapporteringen av dessa. Därför blev det så att den lådan åkte in i ett skrymsle i väntan på provtider. Men så slog det mig. Hur formativt är det? Det här är ändå årets största bedömningsprojekt, varesig vi vill det eller inte. Så då kan vi lika gärna göra den så formativ som möjligt.

Christian Lundahl har skrivit en del om hur man kan jobba formativt med de nationella proven. Det är ingen slump utan ett resultat av att han förstår hur mycket tid lärare i hela landet tvingas lägga på nationella proven. Kan man få in ett eller två formativa moment i allt det arbetet så blir skolan en hel del fel. Här är ett par ingångar kring hur man skulle kunna göra det:

  • En viktig del av den formativa bedömningen är att aktivera eleven som ägare av sitt lärande. Detta går urlätt att koppla till den obligatoriska självskattning som ingår i både matematikdelen och svenskadelen av de nationella proven. Eleverna får ett papper med moln innehållande olika aspeketer av förmågor/mål som de ska färglägga baserat på om de känner sig säkra, halvsäkra eller osäkra. Den uppgiften i sig är formativ men den går så klart att spetsa till. Exempelvis kan man låta den föregås av att eleverna får uppdatera sig på sin IUP och vilka mål som hen har formulerat. Samtidigt borde man så klart dela upp arbetet så att man kanske pratar om några mål åt gången och samtidigt finns det ett värde i att elever får samtala med varandra om hur man använder verktyget. Ett exempel kan vara att låta eleverna möta fiktiva elevsvar och utifrån det föreslå en självskattning för den fiktiva eleven. På så sätt kan man förbättra elevernas bedömningskompetens innan de ska bedöma sig själva. Samtidigt tror jag att det finns en poäng i att upprepa den här självskattningen vid flera tillfällen, kanske en gång innan och en gång efter att proven genomförs. Det kan ge en bild av hur elevernas självinsikt vuxit med genomförandet av proven. En annan metod man skulle kunna använda är att låta eleverna jobba med en egen kopia av dem kunskapsprofil som följer med i bedömningsmaterialet.
  • En annan aspekt av den formativa bedömningen är att tydliggöra mål och kunskapskrav. Det här gör Skolverket för lärarna som leder de nationella proven men det är inte självklart att den insikten sipprar ner till eleverna. Tvärtom är det nog många elever som bara gör proven för att det är något man bara ska göra. I lärarhandledningen som kommer med proven finns t.ex. en stilig matris över vilka kunskapskrav och förmågor som behandlas av vilket delprov. Det räcker så klart inte att bara visa målen utan man borde förarbeta varje delprov med att visa, bryta ner och diskutera varje kunskapskrav och kanske komplettera med att låta eleverna bedöma fiktiva elevsvar kopplade till samma kunskapskrav. (OBS! Andra uppgifter än på provet.) Samtidigt kan man efter genomfört prov ta en kopia på elevernas svar innan man sätter sig och rättar. Då kan man ge tillbaka proven till eleverna så att de kan få bedöma sitt egna resultat efter att vi har bearbetat kunskapskraven kopplade till just det provet.
  • En tredje aspekt av formativ bedömning handlar om att synliggöra lärandet. Detta kan vara svårt att göra utan att hamna i det där träsket där man förstorar upp de nationella proven och allt hemskt som elever tror kan hända om de inte lyckas. Jag brukar tänka att det inte handlar om det faktiska resultatet utan kanske mer om elevernas egna upplevelse av lärandet. För ett tag sedan lät jag eleverna samarbeta runt ett antal gruppuppgifter som jag baserat på tidigare nationella prov. Jag lät dem självskatta sina egna resultat genom att gå tillbaka till varje uppgift (3-5 stycken) och dela ut två stjärnor och en önskning per uppgift. Sedan lät jag dem värdera sin egen insats på en skala från 0 till 5. Jag bad de som gett sig själva 3 eller högre att räcka upp sina händer. Först då lät jag dem förstå att det är så här de nationella proven fungerar. Det är inte precis inom ramen för metoden att synliggöra lärandet men den aha-upplevelsen som de allihop fick av den här övningen sätter fingret på den sortens synliggörande som jag föredrar.
  • En av de mest centrala delarna av formativ bedömning handlar om att ge informationsrik återkoppling. Här kan det vara svårt att som lärare ge bra återkoppling efter varje delprov eftersom det kräver en hel del tid att ge en formell bedömning. Det är lätt att man tappar tempot och hamnar efter i rättningen. I bästa fall kan man ge återkoppling nästa dag, men det kräver att man avsätter flera timmar varje dag för rättning. Skippa det! Istället tänker jag att man kan ta kopior på några utvalda uppgifter (de som man i förväg identifierat som särskilt viktiga eller som flest elever kan fastna på) och låta eleverna efterarbeta ett provtillfälle genom att i direkt anslutning till provtillfället sitta i smågrupper och samtala om hur de närmat sig uppgiften och hur de upplevt sin egen prestation. Jag tror att det bygger på att grupperna består av klasskamrater som man känner väl och litar på. Kanske ska man bilda dessa grupper redan i förväg och sedan använda dem varje gång man efterarbetar på det sättet. Då kan eleverna få värdefull återkoppling kring sina egna och andras lösningar direkt efter själva provtillfället. Samtidigt kan det vara ett bra tillfälle för dig som lärare att gå runt och lyssna in elevernas samtal. Kanske visar det sig att eleverna förstår mer än de visat på själva provet. Sådan information påverkar inte själva provrättningen men är absolut något som du ska väga in när du bedömer om eleverna når kunskapskraven för år 3.
  • Den sista aspekten av formativ bedömning som jag tänker att man kan koppla till de nationella proven handlar om att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. Även om proven är mestadels individuella så kan man gott ta kopior av elevernas prov innan man sätter sig och rättar dem. Då kan eleverna få tillbaka sina beräkningar och det kan bli ett gyllene tillfälle för kamratrespons. Den mest kända är kanske modellen “two stars and a wish” som jag redan har beskrivit kort. En annan modell man kan välja är att välja ut ett antal elevsvar på en och samma uppgift och anonymisera dem innan ni lyfter dem till en gruppdiskussion. Förslagsvis väljer du ut en nyckeluppgift som du tror är extra viktig eller som eleverna kommer att tänka väldigt olika kring. Då kan du få kompelxare samtal runt olika lösningsmodellers fördelar och nackdelar. Med en rik bearbetning av vad kunskapskraven innebär kan du lätt låta eleverna få bedöma de anonymiserade elevsvaren. Vill du ta det ett steg längre kan du välja ut ett antal nyckeluppgifter från de nationella proven och låta eleverna i efterhand spela in “how to”-filmer där de får förklara för klasskamraterna hur man kan lösa uppgifterna på ett bra sätt. Dessa kan du naturligtvis inte publicera hur som helst eftersom proven är sekretessbelagda, men det funkar att spela in för att kunna kolla på dem i helklass och sedan kan du radera dem. Det viktiga i övningen är inte filmerna i sig utan samtalen och samarbetet i skapandet av dem.
Det här är några av många spontana tankar kring hur man kan arbeta formativt med den enorma koloss som varje vår drabbar oss. Genom ett medvetet arbete med formativa metoder kring de nationella proven kan vi minska känslan av att de blockerar oss i vårt arbete och “stjäl” tid för lärande.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Fredagar innebär ny matteläxa för mina elever. (Varför vi har läxor vet jag inte. Jag har försökt att bli av med dem men jobbar man i ett nära arbetslag får man anpassa sig efter majoritetens val.) Eftersom jag försöker bli bättre på formativ bedömning har jag valt att ägna tillfället åt att jobba med att göra eleverna till ägare av sitt eget lärande. Den här veckans läxa (fokus på målet att lära sig, använda och resonera om samband kring geometriska begrepp och lägesord) introducerade jag genom att låta eleverna jobba i par för att matcha samma begrepp och geometriska figurer/kroppar. Först när det var klart visade jag dem läxan, som ett sorts facit. Med uppmaningen att kolla över sina resultat och markera de som var svårare än andra skapade eleverna sin egna individualisering av läxan. En del har bara något enstaka par att foksuera på, andra behöver träna extra på flera stycken. Det är intressant att se hur mycket större elevernas matematiska självförtroende är när man jobbar formativt. Extra coolt är det att se när de kommer på sig själv med att kunna mer än väntat.

Sånt gör min lärardag! :)

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Så här i tider av Askonsdagar och Långfredagar vill jag berätta om en egen högtif: Examinationsdagen.
Jag jobbar på en skola där både åldrar och ämnen är blandade på ett sätt som på ett naturligt sätt svetsar samman såväl lärare som lärararbete. Därför är det här med samrättning av nationella prov och liknande inget nytt (i alla fall så länge som man blundar för möjligheten att samarbeta med andra skolor i området). Trots det har vi helt klart områden där utrymmet för utveckling är stort. Därför känns det så kul att kunna berätta om min skärtorsdag:

Efter ett kroppen-tema (med koppling till främst svenskämnet och biologiämnet, men även samhällskunskap och till viss del idrott och hälsa) om fyra-fem veckor har vi närmat oss slutet och det har blivit dags att bedöma vad eleverna har hunnit lära sig. Sett ur elevernas ögon har temat kretsat kring att de fått egna expertområden att borra ner sig i för att sedan dela med klasskamraterna, och detta har vi så klart dokumenterat under hela processen. Sett ur våra pedagogögon har eleverna också fått sitta i tvärgrupper och muntligt resonera kring ett par olika cases där de, i egenskap av experter på kropp och hälsa har fått coacha personer/verksamheter i behov av stöd. Det kan vara allt från fiktiva kompisar som inte förstår varför man kan andas på natten, “när hjärnan sover” till kommuner som planerar nyttigare/godare skolmat utan att riktigt veta hur. Det har verkligen märkts hur många kreativa idéer som har kommit fram under dessa samtal. Mycket mycket mycket mer kreativitet än vad något ensamprov någonsin hade kunnat frambringa.

Allt detta har vi gjort i förväg, inför den stora Examinationsdagen. Då samlade jag och min NO-lärarkollega alla arbetslagets 85 elever i grupper om 3-5 för att ge dem ett muntligt fall att resonera kring i drygt 10-15 minuter per grupp. På något sätt föll det sig så att min kollega tog 15 elever och jag övriga 70. (Han är också idrottslärare.) Hur som helst har jag fått med mig så mycket inspiration från alla dessa bedömande samtal. Här är en sammanfattning:

  • Det här med att kunna resonera är ett genomgående inslag i LGR 11 för många ämnen (i princip alla NO- och SO-ämnen) och det krävs redan på E-nivå vilket innebär att den som inte kan resonera får underkänt redan i år 6. På alla sätt och vis är det en förändring i skolans kunskapssyn som vi har att förhålla oss till.
  • Det är tydligt för mig hur i alla fall mina elever är så otroligt mycket bättre på att resonera muntligt än individuellt. (De nationella proven i år 6 kommer mäta förmågan att föra skriftliga resonemang, även om värdeorden i läroplanen är sådana att de antyder att man behöver göra dem muntligt i grupp. (…”på ett sådant sätt att det för samtalet vidare”…))
  • Jag blir alldeles lycklig av att se elever som annars är försiktiga och/eller inte tror att de kan prestera på vanliga skriftliga ensamprov blomma ut när jag testar muntliga gruppexaminationer. Jag tänker särskilt på en flicka i år tre som jag, trots att vi har känt varandra sedan hon gick i år 1, aldrig har sett riktigt ivrig. I torsdags hade jag svårt att få tyst på henne så att resten av gruppen skulle få en chans.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer, så jag avslutar med att helt enkelt kunngöra för hela världen hur galet mycket jag tycker om formativ bedömning. Jag har aldrig förr känt mig som en lärare när det har kommit till bedömning. Då har jag bara känt mig som en administratör av kunskapsmätning. Nu vet jag att bedömning kan vara lärorikt. Och vet ni vad? Förutom att mina elever har lärt sig på den här bedömningen så har jag lärt mig så otroligt mycket mer om dem. Det hade jag inte gjort av ett vanligt gammalt hederligt prov.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)