Idag for jag, min kollega och våra elever på lägerskola. Det är ett par mil bort och inget märkvärdigt. En lugn och skön plats där kidsen har det gött tillsammans, typ. Det roliga är att jag, trots att jag bara spenderat några få minuter på skolan idag, ändå hann springa in i två elever (åtta år gamla) som på något vis drog in mig i ett samtal om delfiner.

Pojke #1: Killfröken! Eller hur är delfiner smarta djur?
Jag: jo, de sägs vara väldigt smarta. Men det är väl svårt att veta riktigt, tänker jag….
Pojke #2: Meh! Är de verkligen smartare än människor?
Pojke #1: Killfröken sa ju just det!
Jag (som inser konfliktens kärna): Mjo, alltså…. Ibland är väl människor smartare men ibland är delfinerna kanske smartare?
Båda killarna ser på mig som om jag vore en utomjording.
Jag (sätter ner mina grejer och sätter mig på knä): Okej. Tänk dig att du ska fånga fisk, är det bäst att vara delfin eller människa då? Delfinen, visst? Men om du istället ska rensa och steka fisken på grillen för att göra en smarrig middag, då är det lättare om man är människa? Eller om du ska dra några roliga vitsar, då är det ju tur om man är människa?
Pojke #2 (som nu bytt perspektiv): Fast då beror det ju på om man ska dra vitsar för människor eller delfiner!
Jag: Jaaa…. Joooo….

Det fascinerar mig hur otroligt fundamentala barnsamtal kan vara. En av väldigt, väldigt, väldigt få saker som fascinerar mig mer är just delfiner….

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Så här i tider av Askonsdagar och Långfredagar vill jag berätta om en egen högtif: Examinationsdagen.
Jag jobbar på en skola där både åldrar och ämnen är blandade på ett sätt som på ett naturligt sätt svetsar samman såväl lärare som lärararbete. Därför är det här med samrättning av nationella prov och liknande inget nytt (i alla fall så länge som man blundar för möjligheten att samarbeta med andra skolor i området). Trots det har vi helt klart områden där utrymmet för utveckling är stort. Därför känns det så kul att kunna berätta om min skärtorsdag:

Efter ett kroppen-tema (med koppling till främst svenskämnet och biologiämnet, men även samhällskunskap och till viss del idrott och hälsa) om fyra-fem veckor har vi närmat oss slutet och det har blivit dags att bedöma vad eleverna har hunnit lära sig. Sett ur elevernas ögon har temat kretsat kring att de fått egna expertområden att borra ner sig i för att sedan dela med klasskamraterna, och detta har vi så klart dokumenterat under hela processen. Sett ur våra pedagogögon har eleverna också fått sitta i tvärgrupper och muntligt resonera kring ett par olika cases där de, i egenskap av experter på kropp och hälsa har fått coacha personer/verksamheter i behov av stöd. Det kan vara allt från fiktiva kompisar som inte förstår varför man kan andas på natten, “när hjärnan sover” till kommuner som planerar nyttigare/godare skolmat utan att riktigt veta hur. Det har verkligen märkts hur många kreativa idéer som har kommit fram under dessa samtal. Mycket mycket mycket mer kreativitet än vad något ensamprov någonsin hade kunnat frambringa.

Allt detta har vi gjort i förväg, inför den stora Examinationsdagen. Då samlade jag och min NO-lärarkollega alla arbetslagets 85 elever i grupper om 3-5 för att ge dem ett muntligt fall att resonera kring i drygt 10-15 minuter per grupp. På något sätt föll det sig så att min kollega tog 15 elever och jag övriga 70. (Han är också idrottslärare.) Hur som helst har jag fått med mig så mycket inspiration från alla dessa bedömande samtal. Här är en sammanfattning:

  • Det här med att kunna resonera är ett genomgående inslag i LGR 11 för många ämnen (i princip alla NO- och SO-ämnen) och det krävs redan på E-nivå vilket innebär att den som inte kan resonera får underkänt redan i år 6. På alla sätt och vis är det en förändring i skolans kunskapssyn som vi har att förhålla oss till.
  • Det är tydligt för mig hur i alla fall mina elever är så otroligt mycket bättre på att resonera muntligt än individuellt. (De nationella proven i år 6 kommer mäta förmågan att föra skriftliga resonemang, även om värdeorden i läroplanen är sådana att de antyder att man behöver göra dem muntligt i grupp. (…”på ett sådant sätt att det för samtalet vidare”…))
  • Jag blir alldeles lycklig av att se elever som annars är försiktiga och/eller inte tror att de kan prestera på vanliga skriftliga ensamprov blomma ut när jag testar muntliga gruppexaminationer. Jag tänker särskilt på en flicka i år tre som jag, trots att vi har känt varandra sedan hon gick i år 1, aldrig har sett riktigt ivrig. I torsdags hade jag svårt att få tyst på henne så att resten av gruppen skulle få en chans.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer, så jag avslutar med att helt enkelt kunngöra för hela världen hur galet mycket jag tycker om formativ bedömning. Jag har aldrig förr känt mig som en lärare när det har kommit till bedömning. Då har jag bara känt mig som en administratör av kunskapsmätning. Nu vet jag att bedömning kan vara lärorikt. Och vet ni vad? Förutom att mina elever har lärt sig på den här bedömningen så har jag lärt mig så otroligt mycket mer om dem. Det hade jag inte gjort av ett vanligt gammalt hederligt prov.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Idag hade jag min tredje slinga (en sorts mini-föreläsning) på rubriken “Fotosyntes – livets viktigaste lektion”. ja, det är en del av vårt snart sönderundervisade biologitema. Och ja, det är rätt så komplext för nio-, tio- och elvaåringar. (Därför nöjer vi oss om de har hört talas om det och vet litegrann om vad det är bra fösr.)

Hos oss har vi organiserat det så att en lärare förbereder sig ordentligt för att sedan ge samma slinga i alla (d.v.s tre) klasser. På så sätt blir det bättre kvalitet. Plus att det är rätt intressant att se olika grupper komma med olika reaktioner på ens amterial.

Idag hade jag en elev i nio års åldern som tidigt deklarerade att “Det här kan jag, för det har vår förra fröken lärt oss!”. Och mycket riktigt blev samma elev ett bra bollplank under resten av slinga. I mitt mentala avprickningsregister arkiverade jag den här förmiddagens lektion som ett bevis på att samma elev når tema-målen med råge.

Men vid lunch blev det ändring på det:

Jag (på väg in i matsalen): Oh, det är sojakorv!
Eleven: Jaha du, så vilken sorts fotosyntes ska du välja idag?
Jag: Euhm, va?
Eleven (bombsäkert): Ja, alltså: Vad ska du göra för att få igång din fotosyntes?
Jag (som misstolkar det hela som ett skämt): Du menar för att jag är vegetarian. Kul! ;-)
Eleven: Eh, va? Näe!

Efter en intensiv och högpedagogisk lunch hade vi rätat ut det där lilla frågetecknet med att bara växter kan skapa fotosyntes. Och att fröken inte är en växt. (Även om jag från tid till annan kan framstå en aning mossig.)

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: