På min skola har vi ingen studie- och yrkesvägledare. Kanske beror det på att vi är en liten skola (180 elever). Kanske beror det på att eleverna i sig är rätt små, oftast mellan 6 och 12 år gamla (varför skulle man inte ha studie- och yrkesvägledning för yngre elever förresten!?). Hur som helst så har vi ingen sådan, vilket också bidragit till att jag faktiskt inte känner någon med den titeln.

Det är nog därför som jag egentligen inte förstår varför det ska vara en separat person som har det uppdraget. Att man tar in externa kuratorer, psykologer, skolsköterskor och liknande förstår jag absolut. Men det här med studie- och yrkesvägledning är så nära förknippat med själva lärandet att det nästan är svårt att lyfta ur sitt sammanhang. Jag ska ta ett exempel för att förklara vad jag menar:

I fredags avslutade vi en veckas långt Elevens Val. På förmiddagen fick var och en av de sex elevgrupperna redovisa sitt arbete och sedan vidtog ordinarie schema. Så när fredagens eftermiddag infann sig var jag, min kollega och våra 30 gullungar i samma värdegrundsövning som vi gör varje vecka (vi kallar det Samtal i ring, jag kan berätta mer om det en annan gång). När det närmar sig slut ger vi eleverna möjlighet att tacka eller berömma någon annan för något ovanligt bra. (Det brukar oftast vara ungar som spricker av längtan efter att få berömma sina vanliga kompisar, för att de lekt sina vanliga lekar. Men det är bra och värdefullt det också, tänker jag.) Hur som helst föll det sig så att en av våra yngre elever (en nioårig pojke)  fick beröm för en ovanligt komisk roll han spelat i en teaterpjäs. Runt omkring syntes instämmande nickanden från övriga klasskamrater och en allt mer rodnande Teaterpojke.

Teaterpojken (inför alla): Jag tycker teater är kul.
Berömmande klasskamrat: Ja, det märks verkligen!
Teaterpojekn (plötsligt allvarlig): Mitt enda problem är att jag inte kan bestämma mig för om jag vill bli matteproffs eller skådespelare.

Det blev ingången till ett samtal som spexkulturen på landets högskolor och universitet. Utan särskilt mycket övertalning är det nu en utstakad dröm för en av mina elever, och en medvetenhet för övriga 29. På alla sätt och vis är det en form av studie- och yrkesvägledning. Och det händer just in time, på ett sätt som externa medarbetare knappast kan erbjuda.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.

Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.

Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)

Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det är måndag morgon och jag står inför den nätta skaran om tio elever som jag ska ha under den kommande veckan. Det är Elevens Val och jag har, i egenskap av skolans ända NO-lärare, fått äran att leda gruppen som önskat fysikaliska experiment. Jag går igenom veckans schema och vilka mål i läroplanen som vi ska jobba med. Efter ett tag blir jag avbruten av en tioårig pojke som jag vet är en av de ivrigaste i gruppen.

Ivriga Pojken: Kommer vi få lära oss något om fysik den här veckan!?
Jag (lite ställd): Ja, alltså det här är kursplanen i fysik och det finns som du ser många mål som passar oss…
Ivriga Pojken (avbryter): Ja, men alltså kvantfysik. Får vi lära oss något om kvantfysik!?
Jag (märker att övriga nio elever ser ut som fågelholkar på en nobelföreläsning): Ja du, för det första är jag inte säker på att alla här vet vad kvantfysik är. Kan inte du förklara det för dina klasskamrater?
Ivriga Pojken (vänder sig om): Jo, alltså det handlar om rymden. Jag är väldigt intresserad av rymden och sånt… Och tydligen kan man kröka tiden och rummet i rymden. Så att tiden går snett…
Klasskamrat: Jag fattar inte…
Ivriga Pojken: Inte jag heller! Det är därför jag vill att vi ska lära oss om det!
Klasskamrat (plötsligt lika ivrigt): JA!!!
Jag: Alltså….

Man kan säga att det var här som min arbetsvecka spårade ut. På ett bra sätt. Då var klockan 08.25 ungefär…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: