Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Igår kväll körde vi #skolchatt på temat förväntningar (på elever, lärare, skolledare och föräldrar). Spontant känns det som ett brett område vilket brukar leda till ett spretigt samtal. Många vill säga mycket om olika saker. Så kändes det inte igår. Systematiskt gick vi tillsammans igenom delområde till delområde, med start i vilka förväntningar man kan ha på föräldrar.
Jag tror att summan av det samtalet slutade i en insikt kring att vi inte tolkar fenomenet förväntningar likadant. Vad är positiva förväntningar? Vilka förväntningar är positiva för alla? Får man satsa på några föräldrars deltagande på bekostnad av självförtroendet hos de som inte förmår att delta. Jag tänker att Helena gjorde en stor poäng i att lärarutbildningen borde förbereda mer inför mötet med föräldrar. På sätt och vis är det en bortglömd förmåga.
Därifrån gick vi till att diskutera förväntningar på skolledare och lärare, nästan helt utan att fastna i ett träsk av klagan på passiva skolledare. Det är en stor fara när man pratar i personalrum, men på det sättet är Twitter en bättre yta att samtala på. Som grupp blir vi mer professionella.
Någonstans tror jag att det är unikt för lärarkåren att vi förväntar av oss själva att vi ska vara lyhörda och nyfikna. Det tror jag kommer från att vi blir som vi umgås, alltså som eleverna.
Framåt slutet landade vi i eleverna och så här i efterhand kan jag känna att vi missade en stor del här. Vi pratade mycket om förväntningar på elever men glömde bort att gå in på vad elever har för förväntningar. Litegrann skäms jag för den missen. Kanske borde det vara naturligare för oss att utgå ifrån där? Varför börjar vi samtalet hos föräldrars förväntningar och inte elevernas? Säger det något om oss som grupp.
En av mina favoritinlägg i debatten kom från Linda framåt slutet. Detta är orden jag burit med mig idag på jobbet.
För den som vill läsa ikapp samtalet så finns det ett helt arkiv här.
Jag hade egentligen tänkt att äta lunch med en elev som jag nästa vecka ska arbeta med, men så blev det inte. Istället hamnade jag med fyra tioåringar som håller på och lär sig att arbeta med Google Sites. Jag började med att fråga hur det går för dem. “Men du, Killfröken… Kan man lägga in ett spel på en site?”
Jg svarade att det säkert går och att jag kan spela in en instruktionsfilm så att de kan prova och lära sig de. Det samtalet fortsatte av sig själv med att en av dem frågade om det är svårt att göra egna spel och om man kan bli rik på det. Innan vi ätit upp hade de planer på ett avancerat spel med olika karaktärer, utmaningar och spelvägar som går att spela gratis men också finns i VIP-version med fler möjligheter som barn vill ha. (“Som typ att man kan välja att vara en katt eller en hund men om man har IP kan man också bli en katt-hund.”)
Jag har svårt att inte slås av det simpla och samtidigt oerhörda i deras sätt att närma sig designen av sitt tänkta spel. Det känns som att det är sånt här man idag får läsa sig till på universitetet om man inte har sin barnsliga kreativitet kvar…
Min superbegåvade kollega som har eleverna som när de blir äldre börjar hos mig (vi är organiserade spårvis med en F-2 klass och en 3-5 klass) föreslog att jag och min klassföreståndarkollega skulle bjuda in våra blivande elever till morgondagens stora grej: Första besöket av våra blivande elever.
Jag älskade idén och nappade direkt. Inte på något sätt omdefinierat enligt fina modeller, men galet viktigt för elever som just börjat komma igång med att mejla och som längtar bortom längtan efter att få börja i vår klass. Sagt och gjort ägnade jag fem minuter åt att mejla våra eleva elever innan första lektionen idag.
På väg hem från jobbet fick jag det här mejlet tillbaka:
Den här texten säger massvis om elevens språkförmåga. Men den säger ännu mer om betydelsen av skola, inte ur ett samhällsperspektiv (Socio-ekonomiska krav på allt mer välutbildad personal) utan mer ur ett barnperspektiv.
För ett tag sedan hade jag en i efterhand pinsamt hetsig diskussion med en av mina äldre elever, Kritikern (tolv år gammal). Det har tagit mig flera veckor att fullt ut dels bearbeta vårt samtal och dels formulera det här inlägget.
Bakgrunden var att vi hade ett läxförhör och att jag efteråt gav eleverna olika uppgifter att jobba med när de var klara. En av mina yngre elever, som behöver träna på fingersättning (vilken teknik man använder när man skriver på ett tangentbord) fick en digital uppgift samtidigt som jag bad Kritikern fortsätta på en högst analog skrivuppgift (med papper och penna och hela kittet). Där och då muttrade hen lite, men inte mer. Men så snart som läxförhöret nått sitt slut och eleverna var på väg ut mot rasten sökte Kritikern upp mig.
Kritikern: Du Killfröken! Det där är inte okej! Jag KRÄVER en förklaring! Ni (jag och min kollega) är alltid orättvisa mot oss äldre. Jag vill inte vara en sån som klagar men är inte det i princip diskriminering!?
Jag (som anade vad det handlade om, men försökte köpa mig tid): Vad menar du?
Kritikern: Att treorna får jobba med datorn när vi andra tvingas hålla på med tråkiga saker. Är det inte så att Skollagen säger att alla elever ska behandlas rättvist!? Vad hände med likvärdigheten!?
(Så här i efterhand är jag obeskrivligt stolt över att någon som är tolv år gammal har förmågan att lägga fram så pass avancerade och välformulerade argument.)
Jag: Jo, fast ibland är det olika för olika elever. Så är det…
Kritikern (ordentligt upprörd): Men lägg av! Jag blir så förbaskat provocerad varje gång ni säger så. Ni har väl ingen rätt att behandla elever olika!? Det är samma läroplan och samma mål. Varför får han (eleven med tangentbordsträningen) men inte jag?
Jag (som börjar inse att det här är mer än bara tanklöst gnällande): Fast vad är alternativet? Ska alla jobba med samma sak hela tiden? I så fall bestämmer jag att alla elever i vår klass under nästa lektion ska träna sig på hälften och dubbelt (att automatisera färdigheten att dubblera/halvera tal), för det behöver några i vår klass träna på. Ja, jag vet att kanske 25 av 30 redan kan det. Men om alla ska göra samma så får alla träna på det då. Känns det som en bra plan?
Kritikern: Meh! Jag menar….
Jag (vid det här laget börjar jag bli lika upphetsad som min elev, vilket kanske inte är så professionellt): Målen är samma för alla i vår klass. Men ibland får ni olika uppgifter eftersom ni har olika saker ni behöver lära er för att nå dom där målen. Samma mål, olika förkunskaper, olika uppgifter. Okej?
Kritikern blir tyst utan att backa tillbaka. Jag ser att han tänker så därför drar jag mig tillbaka och fortsätter med att plocka ihop mina grejer.
Kritikern: Så man gör på olika sätt för att alla ska komma framåt i sin utveckling. Nu tror jag att jag förstår vad det betyder med riktig likvärdighet.
Jag avslutade samtalet med att säga något positivt som jag inte minns i efterhand innan vi gemensamt gick ut ur klassrummet. Sedan den dagen har jag flera gånger pratat om likvärdighet med vuxna (kollegor, föräldrar, skoltyckare, politiker, m.m) som inte har besuttit samma insiktsförmåga som min egna lilla Kritiker. Det gör bara att min respekt för hen växer.
