Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Har precis avslutat en middag med Datorn i Utbildningen som föregicks av ett föreläsningsmingel där Ruben Puentadura (världsledande forskare på skolutveckling genom IT). Efteråt pratade vi en stund och han berättade en historia om en av sina kollega.
Jag frågade honom om hur han såg på fenomenet att fler och fler verkar mena att vägen framåt är att tillåta, eller rent av kräva, att elever ska ta med sig egen teknisk utrustning. Han svarade mig så här:
“Vet du, jag har en kollega i Maine (nordöstra USA) som undervisar i ett område med många nyanlända. Min kollega berättade om en sådan elev, som nyligen kommit till USA från Colombia och som haft det tufft att hitta sin plats i både gruppen och samhället. Eleven var mycket tyst och deltog egentligen inte i undervisningen (varför läraren börjat oroa sig för om eleven skulle komma att nå målen). Trots detta hade läraren insett att samma elev bar på en enorm förkärlek för baseball och samtidigt visste läraren att han hade en extra iPod Touch över som han bestämde sig för att ge till eleven. Efter en kort demonstration om hur den fungerar och hur man kom ut på Internet började eleven i fråga ladda ner bilder och söka efter fakta om alla de stora baseballspelarna i USA. Det blev elevens skoluppgift. Inom loppet av ett par veckor förändrades den här eleven av att vara en i periferin till en elev som står i centrum och deltar i alla möjliga lektioner. Jag tror att du kan gissa att den här eleven inte hade haft råd att köpa den här tekniken själv, och då blir det istället en insats som läraren göra inte av välvilja utan för att teknik öppnar för lärande på ett helt nytt sätt.”
För mig är det en klockren historia som visar på hur tillgång till teknik kan förändra utbildningsresultat i grunden. Kan man då låta sociala faktorer som huruvida man har råd att köpa dyra prylar vara avgörande? Bidrar inte det till att elever från fattiga familjer (en grupp som växer som aldrig förr!) inte har samma rätt till bra lärande? Kan man med ett likvärdighetsargument förbjuda elever att ta med egna prylar till skolan, även om skolan i sig inte har råd med dyra en-till-en satsningar? till att elever från fattiga familjer (en grupp som växer som aldrig förr!) inte har samma rätt till bra lärande? Kan man med ett likvärdighetsargument förbjuda elever att ta med egna prylar till skolan, även om skolan i sig inte har råd med dyra en-till-en satsningar?
På onsdag morgon åker jag till BETT, Europas största konferens om IT i skolan. Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Jag reser med Datorn i Utbildningen, vilket av att döma av programmet verkar vara en otrolig tur. Snacka om ett kompetent sammansatt koncept. Förutom gott om tid på den faktiska mässa så väntar seminarier på Svenska amabassaden, skolbesök och ett antal andra punkter.
Jag har inte haft tid att riktigt fundera över vad jag själv vill få ut av den här upplevelsen. (Snarare har jag varit för ledig för att ha tid att fundera….) Jag åker dit på uppdrag av Lärarförbundet, som försöker hitta sin egen roll som professionsutvecklare inom IT-området. Jag tänker att mitt mål är lite liknande. Som IKT-pedagog och (snart) vikarierande teknikansvarig för min skola så hoppas jag kunna hitta sätt att koppla vår pågående IT-utveckling till vår kommande skolutveckling.
Vad jag förstår på Öpedagogen så är det där med wifi-uppkoppling inte att räkna med. (Känns lite typiskt när det är en av de största samlingarna av IKT-lärare på planeten.) Trots det ska jag försöka blogga så mycket som möjligt under tiden. Dels för att reflektera, men också för att sprida till er som inte är med.
Förresten var det någon (Fredrik Jeppesen?) som sa att det är 3000 svenska lärare som beräknas åka till BETT. Det kan väl inte stämma? I så fall är det nästan 1% av hela lärarkåren! Vad ska eleverna ta sig till?
För ett tag sedan blev jag på ett seminarium introducerad för Harvards satsning på att lägga ut i princip alla sina universitetsföreläsningar på nätet. Jag minns att jag tänkte “Ja ja, vad smidigt. Då kan studenterna sitta hemma och plugga när och var det passar dem. Det var ju himla framsynt av lärarna på Harvard.”
Sen hittade jag den här serien föreläsningar inom en kurs som jag tror handlar om politisk filosofi.
Då insåg jag vad det här egentligen får för effekter: Förutom att studenterna kan plugga när och var som helst så kan faktiskt vem som helst ta del av lärandet. Det blir inte formellt lärande som slutar i en tenta och ett intyg, men det blir informellt lärande som slutar i nya tankar och perspektiv. Då blir resultatet nästan svindlande. (Den här föreläsningen har bevittnats av snart tre miljoner personer, enbart på YouTube.)
Två elever (flickor, tio år gamla) kom fram till mig idag på skolgården när jag rastvaktade.
Barnen (fnittrande): Killfröken! Vill du hör att ett nytt skämt vi kom på?
Jag(genuint intresserad): Jaaaaaa!
Barnen (i kör): Ett barn satt med sin dator vi frukostbordet och skulle söka efter sin läxa. ‘Mamma, Windows kan inte hitta filen!’ Då tittar Mamman upp från sin morgontidning och säger ‘Kan du inte ta yoghurt istället?’
Barnen föll ihop i en hög av skratt. Jag gick därifrån, med tanken att en-till-en har större effekter än man kanske kan inse.
Mitt i det stimmiga kaos av deadline-tokiga barn som uppstår framåt slutet av alla våra teman finns en lite gosse (drygt tio år gammal, så han är väl inte så liten längre…) som inte fått mycket gjort på sista tiden. Varje gång jag lagt märke till honom har han mest suttit och drömt. Så jag skulle just till att fråga honom hur det går, när han kommer fram.
Elev: Du Killfröken, kan man redovisa sin bokrecension i Minecraft?
Jag (en smula förvånad): euhm….
Eleven: För jag har funderat lite och jag tror jag vet ett sätt som kan få det att funka… Plus att det blir ett stort berg av TNT som exploderar på slutet. Eleven ler förnöjt och jag hinner tänka att sånt här inte hände innan vi fick en dator per elev.
Idag har jag inte varit på skolan. Fast att det är måndag. Istället har jag åkt till Stockholm för att hänga på Skolportens kontor och bo på ett hotell som känns lite som en svensk (och därmed lite mera lagom) kopia av hotellet i Lost in Translation. Efter en lång dag sitter jag i hotellbastun, jämte några ungdomar från Holland som uppenbarligen diskuterar om några perversa skandinaver (tror jag) när jag inser något stort:
Under hela dagen har det med jämna mellanrum plingat till i mobilen. Nya mejl. Från mina elever. Uteslutande mejl där de har bifogat försenade matteläxor. Det är någonting nytt (som inte var en del av en lärares vardag för bara något år sedan), och någonting bra.
Jag gillar tanken på att kunna åka var som helst i världen och ändå ha mina elevers försenade matteläxor på ett knapptrycks avstånd. Det känns nära på något vis. Jag kan åka iväg och lämna ansvaret till min dagen till ära vikarierande lärarstudent och ändå finnas med på ett hörn där hon inte kan/ska behöva ta ansvar.
