Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.

Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.

Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)

Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.