För ett tag sedan blev jag på ett seminarium introducerad för Harvards satsning på att lägga ut i princip alla sina universitetsföreläsningar på nätet. Jag minns att jag tänkte “Ja ja, vad smidigt. Då kan studenterna sitta hemma och plugga när och var det passar dem. Det var ju himla framsynt av lärarna på Harvard.”

Sen hittade jag den här serien föreläsningar inom en kurs som jag tror handlar om politisk filosofi.

Då insåg jag vad det här egentligen får för effekter: Förutom att studenterna kan plugga när och var som helst så kan faktiskt vem som helst ta del av lärandet. Det blir inte formellt lärande som slutar i en tenta och ett intyg, men det blir informellt lärande som slutar i nya tankar och perspektiv. Då blir resultatet nästan svindlande. (Den här föreläsningen har bevittnats av snart tre miljoner personer, enbart på YouTube.)

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

“Ingen fråga är för trivial eller för stor. Grundidén är att deltagarna under demokratiska former lär sig att formulera samt undersöka filosofiska frågor.”

Man kan tro att det är skolans grundidé beskriven i läroplanen som bekläds så vackra och kraftfulla ord. Men det är det inte. Det är ett citat hämtat från Södra Teaterns hemsida som beskriver ett filosofiprojekt för barn och unga. “En oas för debattglada ungar”, som en lärarvän beskrev det för mig. “Även för de lyssnarglada, de tänkarglada och de funderarglada” tillägger jag.

Det här var ett samtal vi hade för ett drygt år sedan. Sedan dess har jag funderat på hur man skulle kunna integrera den typen av tankeverksamhet i skolan. “Filosofi A, 50 poäng” svara gymnasieläraren. “Livskunskap”, muttrar grundskolläraren. Det är fina initiativ. Men det är inte ett genomgripande grepp som erbjuder alla barn en möjlighet att finna sina värdering och sedan pröva sina argument. Dessvärre känns det ibland som att vi, i en tid då tänkandet i skolan på grund av direktiv uppifrån förskjuts från nyfikenhet och ifrågasättande till memorerande och anpassning.

För den som saknar filosofiska samtal i klassrummet och vill hitta någonstans att börja kan boken “Självklart! Inte?” vara ett bra hjälpmedel. Jag hittade den på biblioteket och fastnade direkt.

Med ett sokratiskt grepp på frågor som genteknik, eventuell existens av fri vilja, identitet och demokrati och helt fri från idéhistoria är det en bok som med mycket liten modifikation kan användas i undervisningen. Det är lätt att införa och min pedagogiska magkänsla säger att det kan bli riktigt, riktigt uppskattat.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.

Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara såg folk man känner?

Ju mer jag tänker på det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: