Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Ett möte som förbereddes som ett möte mellan lärare och föräldrar runt stödinsatser och klarspråk blev till ett generellt samtal med både föräldrar, lärare och framförallt eleven. Så kan det gå när missförstånd uppstår. Lika bra det!
Trots missförstånd landar samtalet i ett väldigt bra resonemang runt varför hen får stöd, vad det ger och hur det på sikt ska utvecklas så att hen en dag inte behöver mer stöd. Föräldrar, lärare och elev som möts runt det vi alla är här för: lärandet.
Finast av allt är när vi ska avsluta och ena föräldern vänder sig till sitt barn och ställer en fråga som biter sig fast hos mig:
Men är det roligt då? Jag tycker verkligen att skolan ska vara rolig. Särskilt runt det som är svårt.
Det är så himla mycket lättare att lyckas om det svåra är roligt också.
Jag vet många lärare som klagar över föräldrar som lägger sig i för mycket och/eller ställer för höga krav på att skolan ska ta hand om allt möjligt. Jag har också sett sådana föräldrar. Då är det viktigt att minnas hur otroligt många störstsköna föräldrar vi har och kanske inte alltid använder oss av som verktyg för lärande.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Igår kväll körde vi #skolchatt på temat förväntningar (på elever, lärare, skolledare och föräldrar). Spontant känns det som ett brett område vilket brukar leda till ett spretigt samtal. Många vill säga mycket om olika saker. Så kändes det inte igår. Systematiskt gick vi tillsammans igenom delområde till delområde, med start i vilka förväntningar man kan ha på föräldrar.
Jag tror att summan av det samtalet slutade i en insikt kring att vi inte tolkar fenomenet förväntningar likadant. Vad är positiva förväntningar? Vilka förväntningar är positiva för alla? Får man satsa på några föräldrars deltagande på bekostnad av självförtroendet hos de som inte förmår att delta. Jag tänker att Helena gjorde en stor poäng i att lärarutbildningen borde förbereda mer inför mötet med föräldrar. På sätt och vis är det en bortglömd förmåga.
Därifrån gick vi till att diskutera förväntningar på skolledare och lärare, nästan helt utan att fastna i ett träsk av klagan på passiva skolledare. Det är en stor fara när man pratar i personalrum, men på det sättet är Twitter en bättre yta att samtala på. Som grupp blir vi mer professionella.
Någonstans tror jag att det är unikt för lärarkåren att vi förväntar av oss själva att vi ska vara lyhörda och nyfikna. Det tror jag kommer från att vi blir som vi umgås, alltså som eleverna.
Framåt slutet landade vi i eleverna och så här i efterhand kan jag känna att vi missade en stor del här. Vi pratade mycket om förväntningar på elever men glömde bort att gå in på vad elever har för förväntningar. Litegrann skäms jag för den missen. Kanske borde det vara naturligare för oss att utgå ifrån där? Varför börjar vi samtalet hos föräldrars förväntningar och inte elevernas? Säger det något om oss som grupp.
En av mina favoritinlägg i debatten kom från Linda framåt slutet. Detta är orden jag burit med mig idag på jobbet.
För den som vill läsa ikapp samtalet så finns det ett helt arkiv här.
Det är eftermiddag och jag står i tamburen och småpratar med en förälder som snällt väntar på att tillhörande åttaåring “bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i någonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.
Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna på skoltid får möjlighet att utveckla sig inom sådana områden också. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.
Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken på sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sådan. Det handlar inte om att hitta på-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.
För inte så fasligt många generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits både en och två som avfärdade det hela som “modern teknik” som bara unga förstår sig på. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna “moderna teknik” förde med sig, och då är det svårt att förstå hur man kan klara sig utan. På något vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna på samma sätt. Tur då att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara får uppleva som förälder.
Det är lunch och i matsalen råder full aktivitet. Som sig bör. Och mattanterna oroar sig för det höga ljudet. Som sig bör. Och jag sitter vid ett matbord och gör nya upptäckter med mina elever. Som sig bör.
En elev i sjuårsåldern har nyligen fått besöka sin ena förälders kontor för första gången och är helt betagen av upplevelsen.
Elev: … Och på arbetsbordet så står det lite ramar med bilder… på oss barn i familjen! Så alla arbetskompisar vet vem jag är men jag känner INGEN på det jobbet!
Gapskrattande barn.
Jag (plockar fram den pedagogiska utmanaren i mig): Men varför är det så?
Eleverna: Vad menar du?
Jag: Jag tror att de flesta föräldrarna har bilder på sina barn på jobbet eller i plånboken eller så. Varför är det så?
En annan elev: För att de ska komma ihåg vem som är deras gullungar?
Gapskrattande barn.
En tredje elev: Eller så kanske dom pussar på korten när ingen ser?
Det roliga är att eleverna kunde enas kring att så antagligen är fallet. Ni är avslöjade!
