Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Jag läser på Dagens Nyheters nätupplaga om en brittisk barnboksserie som blivit TV-program och nu även föremål för diskussion. Den heter Rastamouse och handlar om ett gäng möss som klär sig i rastakläder, pratar invandrarengelska och äter ost mest hela dagarna. Vilket egentligen är rätt ointressant (såvida man inte är i målgruppen, dvs förskoleålder).
Det som får mig att reagera är en skrivning framåt slutet av artikeln om att en del förståsigpåare tycks mena att den hotar att förstöra barnens språkutveckling. Här någonstans underskattar man såväl barn som invandrare som rastamöss.
Samma sorts argument kan hittas i allt från anti-chatt-debatter till anti-SMS-språks-debatter till anti-vad-som-helst-debatter. Alltid detta hot mot språkutvecklingen. Vad man missar är att det språket som barn lär sig idag bara på ytan liknar det språket vi utsattes för som barn (och som vi i stora drag bär med oss idag). Fatttar du inte vad som är (både etiskt och socialt) okej språkbruk på internet är du inte särskilt väl rustad för framtiden.
Och på samma sätt förhåller det sig med rastamössen i England: Fattar du inte att det finns olika sorters brittisk engelska så är du inte särskilt väl rustad. Inte minst då England (precis som Sverige) går mot en allt mer globaliserad miljö.
Sen är det lite kul att det är just invandrardialekter som anses vara särskilt stora hot. Innebär det att brittiska förskollärare med samma dialekter utgör ett hot mot sina barn/elever? Det är en helt ny nivå av Vi och Dom som vi pratar om här…
När ett barn är mellan sex och tolv månader händer någonting i hjärnan. Den liksom exploderar, på sätt och vis.
Bara i Språkcentrum bildas tiotusentals nya synapser, varje sekund. Det skulle kunna vara både mycket och litet. Om man inte jämför med vuxnas hjärnor, vars synapsbildning är så ofantligt långsam att man fram till för bara något år sedan trodde att den inte fanns alls. Men under ett par månader framåt slutet av ditt första levnadsår exploderar det alltså i huvudet på dig. Bara sådär.
Forskare (inom neurologiområdet) menar att det här är en genetiskt styrd process som följs av en miljöstyrd motprocess. Alla de nya synpaser som inte används i modersmållet faller bort ganska snart igen. (Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz beskriver hjärnan som en djungel som ständigt gallras.)
Med andra ord var du, i dina ungdomsdagar, kapabel att lära dig precis vartenda språk som finns. Men du valde att fokusera på ett, som sedan blev ditt modersmål.
Mina enda reflektioner (hittills) är dessa:
Vad får det för konsekvenser för barns lärande?
Vad säger pedagogiken om tanken att människan för varje dag som går blir allt mer obildbar?
Är det ett argument för en väl utbyggd (och kanske rent av obligatorisk) förskola?
En enkätundersökning bland 600 föräldrar på Passagen.se visar att 57% inte vill att deras barn ska gå i en förskola som jobbar med jämställdhet. (Bara 30% uppgav att de faktiskt ville sätta sina barn i en sådan förskola.) Tekniskt sett innebär det att minst 7% av de tillfrågade har en dotter som de vill ska få sämre utvecklingsmöjligheter eftersom hon faktiskt saknar en snopp. Bra tänkt! Otur för dem att alla förskolor enligt läroplanen är skyldiga att arbeta med jämställdhet.
Den exakta formuleringen i läroplanen (Lpfö -98) är:
”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller. ”
Är det någons om vänligen kan förklara vad det är som är så farligt?
Bortom det absurda i tidigare nämnda enkätstudie döljer sig en viktig fråga: På vilka grunder vilar förskolans och skolans värdegrund? Låt oss för en stund låtsas att 57% av ALLA föräldrar faktiskt kände samma motstånd mot jämställdhet. Kan ett samhälle försvara en (statligt fastlagd) värdegrund som merparten av befolkningen inte stöttar?
Jag jobbar på en förskola, det är sommar och livet leker. Kontorsråttan jobbar inne och tittar ut. Jag äter mellanmål med barnen utomhus i skuggan och har det riktigt skönt. En pojke (fyra år gammal) med ett fantastiskt sinne för fantasi har jagat mig hela dagen om att leka. Så han och jag tar gårdens stora gräskulle i besittning som vårt piratskepp. Jag är kapten och och ett par av barnen är pirater som letar efter skatter. Piratflickan i utkikstornet (trädet på kullens topp) styr oss hit och dit över hela gården i jakt på skatterna
Efter ett bra tag tar jag en paus och skickar barnen på att leta efter en magisk skatt på andra sidan gården medan jag pratar med kollegorna när piratpojkens mamma kommer för att hämta honom. Utan att upptäcka sin mamma kommer han springande till mig med resten av priatbestättningen i följe.
Pojke (med militärisk disciplin): Kapten! Vi har gjort färdigt vårt uppdrag, kapten! Vad ska vi göra nu, kapten? Vi gör allt som du säger, kapten!
Mamman ger mig den där vad-har-du-gjort-med-mitt-barn-blicken. Jag börjar lite halvnervöst förklara vår improviserade lek som spårat ur i en monumental maktövning med effekten att fröken lika gärna kunnat vara diktator i ett mindre, sydamerikanskt land någonstans. Mina nervösa förklaringar verkar få effekt.
Mamman (tankfullt): Om han ändå bara kunde vara sån när han är hemma….
Jag är och jobbar på en förskola med 14 barn i åldrarna 3-5. Vid frukost samtalar vi om lite av varje, som brukligt. Efter ett tag pratar vi om brandsäkerhet (man kan inte börja tidigt nog!) och jag påpekar at det sitter en brandvarnare i taket ovanför oss. Noga studerar barnen hur den fugerar även om det inte brinner. Alltså sitter den bara där och blinkar lite då och då för att visa att den inte tagit slut på batterier (antar jag).
En pojke (tre år gammal) börjar efter ett tag pipa när brandvaranaren blinkar.Han börjar gapskratta och fortsätter pipa varje gång den blinkar. Under resten av frukosten är pojken fullständigt okontaktbar. Han har på något sätt skapat en stabil vänskap med brandvarnaren ovanför hans huvud.
Frågan är om inte en mental coach vore på sin plats här….
