Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Det är fredag eftermiddag vilket i min pedagogiska verksamhet innebär värdegrundsarbete. Eftersom det är sjukt svårt att veta om det tar 20 eller 60 minuter att avverka veckan som har gått och intryck som har gjorts under den tiden så brukar jag och min kollega fylla ut rersterande tid med småsaker så som att städa klassrummet. Med det som bakgrund skickade jag upp ett par elever till biblioteket/grupprummet som ligger i samma lilla 1800-tals hus som vårt klassrum finns i. En stund senare var tiden slagen och eleverna gjorde helg.
Själv dröjde jag kvar i klassrummet för att plocka i ordning mina grejer när en av biblioteksstädarkidsen kom fram till mig.
Biblioteksbarnet: Killfröken! Kom, jag måste visa dig en sak jag hittade när jag städade!
Jag: jaha, visst….
Biblioteksbarnet (anar ett icke-existerande ointresse från min sida): Nej! Det här är verkligen coolt!
Hon tar min hand och leder mig upp till biblioteket och fram till fönstret vid brandtrappan. Därute finns det ett par helt sjukt konstiga isformationer.
Biblioteksbarnet: Fattar du!? Det är hur coolt som helst!
Vi samtalar en stund om hypoteser, varför man inte får gå ut på brandtrappor och den senaste tidens pendlande mellan minusgrader och plusgrader. Sen fäller hon kommentaren som jag kommer bära med mig från den här veckan: “Alltså, jag kommer att tänka på det här hela kvällen: Nej, förresten! Hela helgen! Det är ett så coolt mysterium: Lova mig att du förklarar varför det är så på måndag? Du måste!” Sagt och gjort, nu måste jag. Det finns inget som får mig att smälta så mycket som när mina elever visar sin nyfikenhet. Inget.
När Biblioteksbarnet har gått hem hämtar jag min fysiklärarkollega och, som de skenheliga pedagoger vi är, kliver vi ut på brandtrappan för att undersöka närmare. Den här grejen är 100% bara is. Den är smalare längre ut och verkar komma från ett litet hål i de vertikala stängerna i räcket. Jag förstår att de innehåller vatten som frusit och som expanderar när det smälter och att det är källan till iskonstverken. Men frågorna jag har, och som jag hoppas att ni kan besvara är dessa:
- Hur/varför fylls räcket med vatten?
-Hur/varför är istapparna inte raka?
- Hur har det blivit så här!?
Den som kan bidra till en pedagogisk lösning vinner mina elevers eviga tacksamhet och ett hedersomnämnande!
Vid Lunds Universitet finns Nationellt Resurscentrum för Fysik (NCRF), med den ascoola hemsideadressen fysik.org. Där finns en uppsjö av bra material för såväl den inbitna fysikläraren som den ständigt kvackande mellanstadieläraren (i alla fall de som inte har fysik i sin ämneskombination men ändå tvingas undervisa i det). Bäst av allt gillar jag deras galet stora frågelåda. I sju års tid har de byggt upp en databas med allmänhetens (ofta skolklassers) frågor och vetenskapsmännens (förvånansvärt pedagogiska) svar. Man kan söka på ämnesområde, föreslagen åldersnivå och även på nyckelord. Med andra ord är det rätt lätt att hitta det man söker.
Jag rekommenderar varmt ett digitalt besök. Du kan läsa mer om NCRFs frågelåda här. Själva frågorna och svaren finns här.
Under tidigare nämnda temalektion om ellära demonstrerade jag värmeutvecklingen vid kortslutning genom att ta en ståltråd som jag kopplade från plussidan till minussidan på ett 4,5 V batteri. Sean visade jag hur tråden efter bara ett par sekunder är varm nog att skära igenom frigolitpellets (sådana man får när man beställer hem ömtåliga paket) som om det vore typ grädde eller något. Eleverna blev mycket imponerade, vilket syntes på de flertalet tappade hakorna som syntes i församlingen.
Så när lektionen närmade sig sitt slut var det flera stycken, säkert en grov fjärdedel av eleverna, som i hemlighet plockade åt sig egna frigolitbitar. Jag frågade dem, mest av nyfikenhet än av något annat, vad de hade tänkt att göra med sitt nyfunna stöldgods.
Glatt svarade de, mer eller mindre i kör: “Vi vill gå hem och prova det här hemma! Det var så coolt!”
Efter en förmaning om att inte testa utan en vuxens godkännande och medverkan gick jag därifrån med tanken om att mer undervisning sluta med den sortens respons.
Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.
Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.
Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)
Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.
Det är måndag morgon och jag står inför den nätta skaran om tio elever som jag ska ha under den kommande veckan. Det är Elevens Val och jag har, i egenskap av skolans ända NO-lärare, fått äran att leda gruppen som önskat fysikaliska experiment. Jag går igenom veckans schema och vilka mål i läroplanen som vi ska jobba med. Efter ett tag blir jag avbruten av en tioårig pojke som jag vet är en av de ivrigaste i gruppen.
Ivriga Pojken: Kommer vi få lära oss något om fysik den här veckan!?
Jag (lite ställd): Ja, alltså det här är kursplanen i fysik och det finns som du ser många mål som passar oss…
Ivriga Pojken (avbryter): Ja, men alltså kvantfysik. Får vi lära oss något om kvantfysik!?
Jag (märker att övriga nio elever ser ut som fågelholkar på en nobelföreläsning): Ja du, för det första är jag inte säker på att alla här vet vad kvantfysik är. Kan inte du förklara det för dina klasskamrater?
Ivriga Pojken (vänder sig om): Jo, alltså det handlar om rymden. Jag är väldigt intresserad av rymden och sånt… Och tydligen kan man kröka tiden och rummet i rymden. Så att tiden går snett…
Klasskamrat: Jag fattar inte…
Ivriga Pojken: Inte jag heller! Det är därför jag vill att vi ska lära oss om det!
Klasskamrat (plötsligt lika ivrigt): JA!!!
Jag: Alltså….
Man kan säga att det var här som min arbetsvecka spårade ut. På ett bra sätt. Då var klockan 08.25 ungefär…
De senaste dagarna har jag haft så mycket att göra på jobbet att jag inte ens loggat in för att kolla kommentarer på bloggen. Vi pratar arbetsdagar som är nästan tregånger så lång som min nattsömn. (Sådana paralleller är lika skrämmande som intetsägande, jag vet.)
Så när jag, marinerad i ineffektiv stress, rusar över en spöregning skolgård hinner jag inte ens märka att sexåringen från klassrummet intill är ensam ute på skolgården. Inte förrän han tilltalar mig.
Fysikpojken (sex år gammal): Du Killfröken, varför studsar min boll så bra på asfalten men inte alls i vattenpölar. För en stund glömmer jag bort både datorn jag har under armen och faktumet att jag inte har någon regnjacka på mig.
Jag(stannar mitt i ett steg): Hmmmm, det vet jag faktiskt inte. Har du någon aning?
Fysikpojken: Näe, men jag är hemskt sugen på att ta reda på det.
Jag: Då gör vi så här; du fortsätter att studsa för att se om du kommer på något. Så ska jag springa in och fråga en av skolans studsar-experter. (Min NO-didaktiskt kunniga kollega som jag vet sitter på personalrummet.)
En stund senare kommer jag tillbaka ut och presentera vår gemensamma teori om olika materials studsighet. Först när jag drar parallellen till känslan av att hoppa från ett hopptorn rakt ner i en sjö och rakt ner på en skolgård ser jag att polletten faller hela vägen ner.)
Från det mötet tar Fysikpojken med sig fler tankar om hur världen är skaffad (och ett löfte att någon mindre regnig dag testa studsigheten i fler material). Själv tar jag med mig en nyvunnen insikt om hur blind jag blir av att ha för mycket att göra.
