Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Idag häll jag en lektion om teleskop, rymden och Krabbnebulosan. (Det finns ett direkt samband mellan ur mycket planeringstid jag får lägga på nasa.gov och hur hänförda mina elever blir. Men det säger mer om vår gemensamma nördighet än något annat.) Den lektionen slutade med att tre elever bad mig dela bildspelet jag hade gjort till lektionen. “Jag vill visa dom där hemma.”
Jag tänker att det också är ett mått på hur framgångsrik en undervisning kan vara. Och så tänker jag att det inte lär ha hänt innan jag och mina kollegor bedrev en digital undervisning med en riktigt smidig lärplattform i grunden. Vem hade bett att få låna hem en lärobok liksom?
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Det här med att läsa dagstidningar är inget som jag håller på med regelbundet. Men när jag råkade hamna framför ett exemplar av dagens GP så kunde jag inte låta bli att fastna vid en text.
Det är en krönika i barn- och ungdomssektionen med rubriken “Google är min bästa vän” som ger en ung tjejs perspektiv på hur hon använder Google. Du kan läsa hela krönikan här.
Mina tankar efter att ha läst kretsar kring:
- När man får exempel på ungdomars dagliga surfvanor inser man hur dumt det är att vi i vissa skolsammanhang skulle se faktasökande på nätet som ett medel för fusk, typ som att kolla i facit längst bak i boken.
- Den här tjejen har uppenbarligen inte en lärare som använder digitala verktyg i sin undervisning. Visserligen så verkar skribenten i sig ha goda digitala kompetenser, men varför fastnar hon vid att Google är en sökmotor? Det är så sjukt mycket mer.
- Om man har elever som tvättar håret med ketchup och som sover med fötterna i olivolja så kan det
A. Inte vara särskilt svårt att vara kemilärare, och
B. Vara lätt att se varför det är bra att ge sina elever ett naturvetenskapligt förhållningssätt.
Som skribenten i fråga själv avslutar sin krönika:
“Google kommer alltid att vara det första som vi vänder oss till när problem uppstår. Så är det bara.”
Precis när jag packar ihop väskan och påminner migsjälv att kolla badrummet för kvarglömda grejer inser jag det; vad som är mitt största minne av årets BETT-mässa. Det är inte mitt samtal med Ruben Puentadura. Eller middagen på Harrods festvåning.
Nä, istället är det en spontan upplevelse i Googles mässmonter:
För att promota Google Apps bjöd de in en lokal lärare som pratade om hur han använder gratistjänsten i sin undervisning. För att verkligen visa på effekterna avbröt han sin presentation efter ett tag för att låta två elever (nio år gamla) göra en Google Site inför publik.
Det här i sig är inget konstigt (mina elever gör det hela tiden), men stämningen som uppstår när två nioåringsr utbildar IT-pedagoger från hela världen, det är något särskilt det!
Det pratas mycket om facebook och skolan. Framförallt så pratas i det skolkretsar om huruvida det är rätt eller fel att ha sina elever som kontakter på facebook. Är det professionellt? Är man mer privat på nätet än i klassrummet? Får man fler möjligheter i klassrummet om man engagerar sig i sina elever? Eller är det en form av trakasserier?
För mig är det där både en intressant och samtidigt en oerhört meningslös diskussion. (Gör det som passar dig. Så!) Något mer intressant har hänt mig de senaste veckorna:
Jag och mina kollegor har börjat kika på Google Reader för att etablera en gemensam omvärldsbevakning. Förhoppningen är att det ska kunna lyfta oss förbi tanken om en datorburk per elev till att handla mer om hur vi kan utveckla vår skola. Reader är en sorts RSS-samlare (för att kunna följa många bloggar på ett och samma ställe) med inbyggd social funktion, så att vi kan dela guldkorn med varandra. Det intressanta som börjat hända är att en del elever har hittat mitt Reader-flöde och vill börja prenumerera. Med andra ord vill de ha tillgång till den professionella diskussionen som jag och mina kollegor börjat.
Nu ska man inte övertolka situationen. Antagligen är det så att Google har någon fin rekommendations-funktion som tipsat dem om att följa mig i en tjänst som de inte har en aning om. Men tanken på elever som tar en aktiv roll som skapare av sin skolas utveckling är ändå lite kittlande. Tänk dig en skola där lärarna följer diverse skolbloggar och tipsar varandra om intressanta grejer som kan vara värda att utveckla. Visst vore det coolt? Tänk dig sen en skola där de elever som ville fick vara en del av samma process, både som läsare och som tipsare. Hur coolt vore inte det!?
