Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Idag häll jag en lektion om teleskop, rymden och Krabbnebulosan. (Det finns ett direkt samband mellan ur mycket planeringstid jag får lägga på nasa.gov och hur hänförda mina elever blir. Men det säger mer om vår gemensamma nördighet än något annat.) Den lektionen slutade med att tre elever bad mig dela bildspelet jag hade gjort till lektionen. “Jag vill visa dom där hemma.”
Jag tänker att det också är ett mått på hur framgångsrik en undervisning kan vara. Och så tänker jag att det inte lär ha hänt innan jag och mina kollegor bedrev en digital undervisning med en riktigt smidig lärplattform i grunden. Vem hade bett att få låna hem en lärobok liksom?
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Häromdagen fick jag ett mejl som lät spännande men som andades av skräppost. Så jag arkiverade det och gick vidare. Idag fick jag en påminnelse:
Jag vill bara dubbelkolla att du fått mailet lite längre ner? Du är en av åtta lärare i Sverige som vi i Digitaliseringskommissionen har kontaktat, för att fråga om ni vill hjälpa oss tillsätta en expertgrupp unga kommissionärer.
Det visar sig att jag har blivit utvald till den enorma äran att handleda och assistera en av mina elever i hens viktiga arbete som IT-kommissionär!
Det här är så vackert på så många sätt:
1. Att en statlig utredning/myndighet (det är tydligen båda på samma gång) väljer att ta barnen på så stort allvar att de tillsätter en parallell kommission för dem, Lilla Kommissionen. Jag vet inget finare än när vuxna lyssnar på barn. Verkligen lyssnar på allvar.
2. Att vi som nation har vett att se hur kompetenta och starka barn är när det kommer till att bestämma om framtiden.
3. Att just en av mina kloka, modiga och viktiga elever ska få bli kommissionär i en statlig utredning.
4. Att just jag ska få bli hens handledare, assistent, resesällskap och bollplank i det otroligt viktiga arbete hen har framför sig.
För att citera Per Falk så kan det här bli en av höjdpunkterna i mitt lärarliv. Tänk efter: Att få jobba med att få en av sina elever att lyckas i en 100% autentisk, viktig och betydelsefull uppgift. Är inte det ett koncentrat av allting som läraryrket går ut på?
Med de orden är jag så obeskrivligt glad att få jobba åt min nya chef Kommissionärsbarnet, oavsett vem hen visar sig vara….
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Imorse hittade jag i mitt twitterflöde en rapport från ett stort EU projekt för att kartlägga barns syn på Internet och de faror som finns där. (Jag misstänker att den släpttes i samband med Safe Internet Day som uppmärksammades runt om i Europa den 5e februari.) Du kan läsa mer om det här.
Summan av kardemumman, och även rubriken på hela grejen, är att barn är rädda för YouTube mer än någonting annat på nätet. Det är en studie baserad på nästan 10 000 barn mellan 9 och 16 år så jag tvivlar inte på att det stämmer. Ändå förvånar det mig. Barns sätt att tänka förvånar mig ofta och det är därför jag gillar att jobba med dem, om man ska sammafatta hela alltihop. Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det inte är särskilt sant för de 30 barnen i den åldersgruppen som står mig närmast: mina elever.
Jag jobbar aktivt med YouTube och har gjort det sedan vi blev med en dator per elev (höstterminen 2010). Vi är både strategiska producenter och konsumenter. Särskilt det sista tror jag spelar roll för varför mina elever (så som jag uppfattar det) är mindre rädda för YouTube. I den här studien finns en hel drös med elever som är rädda för särskilt innehållet på YouTube. Och nog finns det skit alltid, det är liksom oundvikligt. Men jag tror att mina elever har sett en annan sida, först genom klipp som jag har valt ut och sedan genom att de själva har fått söka efter och presentera klipp för varandra. Många katter, bebisar och extremsportande tonåringar blir det. Men någonstans däremellan etableras också en nätvana som också blir basen till en gemensam kultur. Någon visar ett parkour-klipp som får tre andra att gå hem och leta efter fler och plötsligt har vi en pågående följetång där man är kung/drottning för en dag om man hittar ett nytt guldkorn.
Så har klassrumskulturer alltid fungerat. På min tid var det ett nytt hockeykort som gjorde dig uppmärksammad. För mina elever är det ett nytt klipp. Självklart händer det att de ramlar över skit, och visst är det fortfarande så att jag efter 2,5 år insisterar på att granska deras fynd i förväg. Men det är småpotatis. För någonstans känns det lite som i Bamsetidningarna, när de som söta ekorrarna är rädda för Vargen innan Bamse visar dem att Vargen egentligen är snäll men missförstådd och ett resultat av sin kontext. I den bemärkelsen behöver vi lärare vara lite mer som Bamse tror jag…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Jag älskar verkligen mina kollegor. De jag träffar dagligen och de jag interagerar med via Twitter. Ett exempel kan hämtas från gårdagens planeringstid/IKT-tid. Jag och mina kollegor (på skolan alltså) arbetar tematiskt och just nu är vi på väg in i ett litteraturtema baserat på Gudrun Wallners “Spetshäxan”. Eftersom detta är en bok som utspelar sig på 1700-talet och eftersom rätt många av våra kopplingar till NO- och SO-ämnena bygger på detta faktum valde vi att inleda med en återkoppling till höstterminens arbete kring tidslinjer (då med fokus på medeltiden) för att rama in 1700-tlaets upplysningsperiod och samtidigt återkoppla till gamla skolarbeten och vår nutid. En bra plan på många vis.
Men hur maximerar man undervisning om tidslinjer utan att själva lektionen blir fokuserad på själva verktyget? Som IKT-pedagog föll det på mig att hitta en bra lösning som samtidigt kunde kvalificeras som “digitalt inslag”. (Jag försöker få in ett verktyg i varje tema.) Jag la ut en snabb fråga på twitter om någon kunde tipsa om bra verktyg för tidslinjer. Detta gjorde jag på lunchrasten eftersom jag visste att jag två timmar senare ville använda min planeringstid till att förbereda denna undervisningen. Sagt och gjort. Innan jag en hunnit avsluta min rast fick jag svar från olika håll, bland annat från LindaAlgo som tipsade om verktyget TimeToast.
Resultatet blev att jag kunde ägna hela min planeringstid åt att jobba med det pedagogiska innehållet och de didaktiska vägvalen istället för att sitta på nätet och leta efter verktyg. Vad som är viktigt i min poäng är att det inte handlar om att Linda kan mer än mig utan att vi som kollegium har ett bredare seende och större kunskap tillsammans än vad vi har ensamma på våra olika håll.
Eftersom jag och mina kollegor inte har planerat in några kunskapskrav om upplysningen i det här temat gjorde jag en tidslinje som mest är till för att inspirera eleverna. Lektionen planerade jag så att jag gav en kort föreläsning/demonstration av tidslinjen och några händelser runt upplysningen. Sedan visade jag en film från SLI och sedan fick de i par kolla på min TimeToast-tidslinje för att hitta saker som är antingen viktiga eller intressanta. För att följa upp lät jag dem redovisa och motivera sina val för varandra. Allt som allt 70 minuter supereffektiv undervisning där kunskapskravet, att förstå och kunna hantera tidslinjer (historia, år 6) är avklarat utan att stå i centrum.
Tack för det!
Vill du kolla in min tidslinje så kan du göra det här.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Häromdagen fick jag ett par minuter över under en av mina lektioner och valde att lägga den tiden på YouTube. Det är en grej jag brukar göra, av flera orsaker. Bland annat eftersom det är så galet lätt att hitta material där som får en (både jag och mina elever) att tappa hakan. Det är ett viktigt element av allt som händer i klassrummet. Utan tappade hakor är det svårt att bli berörd av det som händer.
Just den här gången hade jag inte förberett något med koppling till dagens lektion utan istället fick det bli en uppföljning till gårdagens samtal om regler för pulkaåkning. (Sånt är viktigare än man kan tro.) Jag valde att introducera mina elever för den omlypiska sporten Skeleton. Hakor tappade.
(Se ett annat klipp här.)
Ibland väljer jag ett klipp som fördjupar eller förstärker det jag vill förmedla med min undervisning. Ibland är det något som på sin höjd kan sätta vår verklighet i perspektiv. Allt är bra. Och framförallt är det helt sjukt intressant att se vad som händer i klassrummet. Så här brukar jag göra:
- Elever som själva hittar klipp kan mejla till mig, så att jag kan kolla i förväg och matcha till rätt tillfälle.
- Jag visar alltid hur jag gör för att hitta klippet (vilka ord jag söker på, vilka sidor jag går via, etc) för att modella informationssökningen.
- Elever som vill söka vidare på liknande klipp senare/hemma får alltid en liten lapp med sökord (aldrig direktlänken).
- Då och då brukar jag nästa dag följa upp om någon har kollat vidare på liknande klipp, för att uppmuntra kidsen till att göra just det.
Ofta kan det komma kommentarer i stil med “Jag satt nästan hela dagen och kolalde på kattklipp, de är supergulliga!” eller “Jag visade det klippet för min storasyster. Hon la ut det på sin facebook sen!” Det är inte så elever brukar reagera på undervisning, men det blir så när man kommer åt något som elever gör naturligt. När Statens medieråd sammanställer fakta om unga och Internet så visar det sig att det här med att kolla på klipp är något av det vanligaste som kidsen gör på nätet.
Klockrent argument för att göra det mer i skolan!
För ett drygt år sedan eller så släppte staten sin Digital Agenda För Sverige, som är tänkt att lägga fram en riktning som hör Sverige ska digitaliseras. Generellt kan jag tycka att det är för lite fokus på skolan. Men det är en perspektivfråga tänker jag….
I ett av avsnitten som rör skolan står det beskrivet att “elever ska och lärare bör” ha tillgång till moderna lärverktyg. Här kan man ju ana en medveten skillnad på ska och bör. Men vad betyder den skillnaden? Hur är det tänkt att eleverna SKA kunna använda dessa lärverktyg om deras lärare inte har möjlighet att leda det lärandet? Det är ett vansinnigt feltänk att elever inte behöver lärare för att lära sig digitala förmågor. Det är lite som att tro att den som har en egen penna därhemma automatiskt kan bli nobelpristagare…
Jag hade egentligen tänkt att äta lunch med en elev som jag nästa vecka ska arbeta med, men så blev det inte. Istället hamnade jag med fyra tioåringar som håller på och lär sig att arbeta med Google Sites. Jag började med att fråga hur det går för dem. “Men du, Killfröken… Kan man lägga in ett spel på en site?”
Jg svarade att det säkert går och att jag kan spela in en instruktionsfilm så att de kan prova och lära sig de. Det samtalet fortsatte av sig själv med att en av dem frågade om det är svårt att göra egna spel och om man kan bli rik på det. Innan vi ätit upp hade de planer på ett avancerat spel med olika karaktärer, utmaningar och spelvägar som går att spela gratis men också finns i VIP-version med fler möjligheter som barn vill ha. (“Som typ att man kan välja att vara en katt eller en hund men om man har IP kan man också bli en katt-hund.”)
Jag har svårt att inte slås av det simpla och samtidigt oerhörda i deras sätt att närma sig designen av sitt tänkta spel. Det känns som att det är sånt här man idag får läsa sig till på universitetet om man inte har sin barnsliga kreativitet kvar…
Jag vet tre tioåringar som har snöat in på katter. De har verkligen verkligen fastnat i kattträsket. Sedan flera år tillbaka leker de katt och nu har det gått så långt att de signerar allt skolarbete med sitt namn och katt. (Hade jag varit en av dem hade jag skrivit ‘Jacob katt’.)
Det här är ett faktum som jag som lärare skulle kunna reagera lite olika på. Det hade lätt kunnat hända att jag bad dem fokusera på sitt skolarbete och hålla kattlekarna till rasterna. Jag hade också kunnat dra lite på mungiporna och tänka ‘oj, vad coolt det är med barns fantasi’ och sedan gå vidare med min undervisning.
Eller så går jag vidare och planerar min undervisning utifrån deras behov/intressen, på riktigt. Katter benämns rätt sällan i LGR11 men jag kan genom att starta en Google Site för kattälskarna ge dem en yta att jobba med aktiviteter som berör både katter och LGR.
Precis så gjorde jag. Det tog inte ens femton minuter av min planeringstid att lägga upp en skalsida med lite kattbilder som har licenserna på sin sida. Därefter lade jag in ett par enkla filmer om hur man redigerar sidor, lägger till bilder och hittar material som man får använda. Det här är filmer jag använt i tidigare projekt och därför bara kan återvändas.
Resultatet är tre ungar som vid sidan av sina kattlekar också jobbar publicistiskt med sin kattsida. Än så länge är det mest YouTube och Wikipedia/NE Skola men det ska vi snart råda bot på.
Spontana idéer på framtida inspirationsfilmer som jag ska lägga upp är:
- Hur man länkar till andra.
- Hur man beskriver vem som ligger bakom.
- Hur man bäddar in Storybirds. (De skriver kattsagor där.)
- Hur man tänker ut en målgrupp.
finns det fler saker jag borde lära kidsen som driver kattsidan?
Jag har funderat lite och kommit fram till att jag har en del att skriva sambandet mellan digitala verktyg och en annan ingång till det här med studieteknik. Här är första delen:
Häromdagen hade jag en intressant insikt i mitt klassrum. Hälften av tiden frågar mina elever om de får lyssna på musik när de arbetar. Eftersom jag själv koncentrerar bättre med musik, i alla fall i vissa sammanhang, så vet jag att det ibland är klokt. Därför säger jag ja. Men problemet är, och här kommer insikten: När de lyssnar på musik så gör de det via YouTube vilket betyder att de var och varannan minut tvingas avbryta sitt lärande för att byta klipp. Dåligt upplägg!
Lösningen blev att lägga en halv lektion på att låta kidsen göra egna spellistor i klasskontot. Från vår Google Site har jag länkat direkt till kanalens spellistor vilket gör att de kan hitta sina egna och andras listor lätt som en plätt. Med den gemensamma överenskommelsen att de i framtiden startar en spellista och sedan fokuserar på skolarbetet hoppas jag komma runt den enda nackdelen jag kan hitta med arbetsmusik via Youtube.
Dessutom är det intressant hur engagerade kidsen är i att hitta bra musik åt varandra och att kolla in varandras musiksmak. När jag igår kväll gick in för att se resultatet av vårt arbete upptäckte jag på tidsmarkeringarna att så gott som alla spellistor hade uppdaterats under eftermiddagen/kvällen. Jag är hyfsat säker på att jag inte kommer behöva lägga mer lektionstid på det här. Det är liksom en metod som är så elevnära att den lyfter sig själv från start.
Nu idag har jag föreläst för en grupp lärare och skolbibliotekarier om digitala och sociala verktyg för lärande.
Det har egentligen inte så mycket med mitt lärarliv att göra, men jag bara måste berätta om hur otroligt bra och inspirerande det var att mötas ju lärare och skolbibliotekarier. På så många sätt jobbar vi med samma saker, tänker på samma frågor och klurar på samma utmaningar. Jag har nog inte fullt ut sett hur bra det är att kunna bolla idéer med en bra skolbibliotekarie förrän jag fick göra det idag.
På Pittoreska Skolan är det ju, i brist på bättre lösningar, jag och två kollegor som fyller rollen av skolbibliotekarier. Vist, det är värdefullt att ha ett pedagogiskt perspektiv på biblioteket som roll och rum. Men det fattas oss en enorm kompetens. Det är för mig alldeles uppenbart.
Här är en lista på expertområden som en bra skolbiblitekarie kan allting om, verkligen ALLTING om. (Jag fattade inte det förrän idag.)
- Hur man stöttar elever i att utveckla informationskunnighet. (Är det ett riktigt ord?)
- Hur källkritik blir en naturlig del av undservisningen.
- Hur upphovsrätt blir en naturlig del av undervisningen.
- Hur man med hjälp av IKT kan fånga The Big Five. (Läs mer i nästa inlägg.)
