Genom Twitter hittade jag den här bilden, som jämför en pedagogisk vision om skola à la år 2000 (publicerad 1899) och hur en del IT-människor tycks se på visionärt lärande idag.

Det är imponerande hur lite visionen har förändrats för en del människor. Här tänker jag särskilt på den gruppen lärare och skolledare som glatt meddelar att de har en dator per elev och tycks använda det som en sköld att gömma sig bakom för att slipa vända på jobbiga stenar. De tycks tro att det räcker för att nå fram till det goda lärandet.

Jag och mina kollegor/elever har haft 1:1 i snart två år. På sätt och vis är det först på senare tid som vi vågat/kunnat se vad som är nästa steg i vårt gemensamma lärande. I’m just saying. Digitala verktyg, precis som alla andra verktyg, kan vara biljetten in till ett nytt lärande. Men själva jobbet, både undervisningen och skolutvecklingen, kommer fortfarande att komma från läraren och eleven.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Idag har jag spenderat tre år i lärarrummet. Ja, inte mitt vanliga lärarrum. (Där har jag vistats till och från i fem och ett halvt år.) Vad jag pratar om är det vidgade lärarrummet som kallas Twitter.

Jag skaffade twitter för att jag var nyfiken och inte visste vad det var. Det var 2009. Ett par år senare fick jag höra om hur andra lärare började hitta varandra och byta kloka idéer på twitter. Då började jag använda det på riktigt. Idag har jag, trots otroligt kloka kollegor, fler kvalitativa samtal om lärande och skola på twitter än på min fysiska arbetsplats. Det bara blir så.

Det är inte menat att vara kritik mot mina närmaste kollegor, utan en hyllning till mina mer långväga kollegor. Tack vare er blir jag bättre på det som är det allra viktigaste jag vet och gör: att vara lärare.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Jag har skrivit om TED Ed förut. (Läs mitt förra inlägg här.) Men nu gör jag det igen. För nu börjar det växa till något som är lättare att värdera som lärare.

En av de mest intressanta filmerna jag har hittat är framtagen av NO-läraren Jonathan Bergmann i samarbete med animatören Andrew Park. (Hela grejen med TED Ed är att koppla ihop framgångsrika lärare med animatörer för att visualisera nykelmoment som kan vara svåra att undervisa.) Deras film är ett par minuter lång och handlar om storleken på atomer. Nu undervisar jag förvisso yngre elever och det kanske är annorlunda när man har äldre, men min erfarenhet är att det är lätt att få elever att acceptera att världen är uppbyggd av atomer men att det är desto svårare att få dem att fullt ut förstå vad atomer är och hur de fungerar. Då är den här filmen alldeles strålande.

Jag skulle nog vilja introducera området kort, visa filmen en gång i sin helhet, diskutera med de elever vars engelska är tillräckligt stark för att snappa upp innehållet och sedan visa den en gång till moment för moment och liksom förklara själv samtidigt. Annars blir nog språkbarriären större än nödvändigt.

Allra helst skulle jag vilja dissekera filmen och göra en egen film på svenska som jag kan använda i min undervisning. Men det är inte tillåtet efter TED följer en Creative Commons licens som bygger på att man inte får bearbeta. Det är lite dåligt. Det borde finnas en nivå på den licensen som tillåter bearbetning för översättning. (Typ att man lägger på eget ljud eller så.)

Tillägg:
Just det! Det jag ville säga om TED Ed är att de har introducerat funktionen “flip this video” som är till för att göra det lättare för lärare att använda sig av TEDs filmer i sina ambitioner att introducera metoden Flipped Classroom. Kolla in mer om det här.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det här med att läsa dagstidningar är inget som jag håller på med regelbundet. Men när jag råkade hamna framför ett exemplar av dagens GP så kunde jag inte låta bli att fastna vid en text.
Det är en krönika i barn- och ungdomssektionen med rubriken “Google är min bästa vän” som ger en ung tjejs perspektiv på hur hon använder Google. Du kan läsa hela krönikan här.

Mina tankar efter att ha läst kretsar kring:

  • När man får exempel på ungdomars dagliga surfvanor inser man hur dumt det är att vi i vissa skolsammanhang skulle se faktasökande på nätet som ett medel för fusk, typ som att kolla i facit längst bak i boken.
  • Den här tjejen har uppenbarligen inte en lärare som använder digitala verktyg i sin undervisning. Visserligen så verkar skribenten i sig ha goda digitala kompetenser, men varför fastnar hon vid att Google är en sökmotor? Det är så sjukt mycket mer.
  • Om man har elever som tvättar håret med ketchup och som sover med fötterna i olivolja så kan det
    A. Inte vara särskilt svårt att vara kemilärare, och
    B. Vara lätt att se varför det är bra att ge sina elever ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Som skribenten i fråga själv avslutar sin krönika:
“Google kommer alltid att vara det första som vi vänder oss till när problem uppstår. Så är det bara.”

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Nu har min skola varit en iPad-skola i ganska exakt ett dygn. Det här är några insikter så här långt:

  1. Elever kan reagera på två sätt när de får veta att vi har skaffat iPads: “!!!!!!!!” och “Vad ska vi med dem till?”.
  2. Det är smart att låta kollegor som aldrig provat en iPad låna hem dem hur mycket de vill.
  3. Det är (nog) lika smart att sätta upp den gemensamma överenskommelsen att den som lånar en padda alltid tar med den till jobbet så att de är i skolan under skoltid. Annars kan de lätt fastna hemma och då blir det ett jobbigare samtal.
  4. Det är nog en smart idé att förvara gemensamma tekniska prylar i kassaskåp som inte står i ett klassrum. (Som en-till-en-skola har vi investerat i svindyra kassaskåp till varje klassrum, men inte till gemensam teknik.)
  5. Köper du en app till din iPad får du automatiskt ladda ner samma app till maximalt fem paddor. Så köp jämna femtal av iPads.
  6. Registrera en unik e-postadress till varje padda. På det sättet kan du använda e-postfunktionen (och alla appar som har inbygd e-postfunktion) även om du inte har en egen iPad.

Det är spännande. Jag förstår lärare som beskriver hur deras undervisning påverkas extra mycket av iPads.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Då och då har jag elever som reser bort mitt under terminen. Så är det nog på de flesta skolor. När andra rektorer (under tvång?) går åt fler förbud och en striktare syn på beviljande av ledighet så har min rektor valt att ta inställningen att semesteröesighet är en form av härarbete (se tidigare inlägg).

Grunden är att ledighet går bra, men då vill vi att eleverna håller en presentation av något slag för att sprida nya lärdomar/insikter. En klockren grej som funkar bra, det har jag sett många gånger. Men efter den fjärde skidresan tröttnar man lite på det spåret. Så jag fick en snilleblixt.

Vattenfall har släppt en skidåkningsapp som ger en mängd data om dagens åk. En kanske lite svårarbetad uppgift för en del elever, men inte för Teknikpojken (nio år). Han gör hemsidor och producerar podcasts på sin fritid.

Så jag gav honom en länk till Google Play och förklarade grunderna bakom ett stapeldiagram. Idag var han tillbaka i skolan och höll både resepresentation och en genomgång på temat “på min resa har jag fallit 2,2 kilometer, på en enda dag.” Jag ska nog följa upp med ett prat om fallhöjd, men i övrigt är jag stolt.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Häromdagen fick jag, mycket på grund av kombinationen oförutsedda händelser och kreativa kollegor, ett infall: Kan man koppla upp sig mot en doktor i matematik (som pluggat matte i 18 år!) och låta mina elvaåriga elever utmana honom på huvudräkning? Sagt och gjort. Ett enkelt mejl till en barndomsvän så var det fixat.

Efter ett ett tags laserfokus på automatisering av grundläggande multiplikation (att man kan se vad svaret blir utan att egentligen behöva tänka efter) så har jag känt att framförallt mina elvaåringar (mina äldsta elever) har börjat att tröttna. Men det är ändå bra träning. Så, för att landa i kanske det vanligaste dilemmat man möter som lärare:

Hur motiverar man elever att träna på något som är bra men inte längre superkul?

Man sätter det i ett sammanhang så klart! Och då behöver det inte, vilket många tycks tro, nödvändigtvis vara precis det sammanhanget som kommer vara vanligast när de växer upp och ska räkna vuxenmatte. Tvärtom. Det går lika bra att dra till med något extremt och presentera en tysk mattedoktor och uppgiften att slå honom i en multiplikationsutmaning där jag drar två spelkort och uppgiften är att först multiplicera de båda korten/faktorerna och ropa svaret. (Klädda kort är 10, och ess 1 eller 11 beroende på vilken svårighetsgrad man vill ha. Först till 5 rätt vinner.)

Mina elever är vana vid undervisning som bygger på att de mitt i föreläsningar/genomgångar får bryta in och komma fram för att visa/testa saker när helst de vill. Så det är inget konstigt. Däremot var det här första gången som någon av dem var så ivrig att han faktiskt halkade på vägen fram till WhiteBoarden/projektorduken.

Därför tänker jag att det här är något jag vill återkomma till, kanske i olika former. Här är ett par idéer:

  • Kan man utmana andra, jämnåriga elever, i andra skolor? Kanske i andra länder?
  • Kan man via Skype bjuda in professorer i matematik som pratar om hur de ser på matte eller andra mer “mjuka” saker? Kanske hur de själva klarade/upplevde skolmatten?
  • Kan man utmana före detta klasskamrater (eftersom mina elever går i en åldersblandad 3-4-5:a så har de ju kompisar på högstadieskolan i grannbyn)?
  • Skulle man kunna fixa så att de fick utmana Skolministern Jan Björklund?
  • Kan man hitta en grupp lärarstudenter som via Skype håller individuella genomgångar med eleverna, så att de får höra en variation av förklaringar? Det skulle man kunna efterarbeta genom att låta eleverna återberätta de olika förklaringarna de fått höra och sedan jämföra dem.

Det här är bara början på vad jag hoppas ska bli ett lyft i hur vi breddar undervisningen i matematik.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Jag och mina lärarvänner har ett tag diskuterat det här med nationella prov och den (tidigare) rigorösa IKT-fientlighet som finns där. Det började i följande fråga:
‘Borde man förbereda elever i uppsatsskrivning på papper inför nationella proven?’

För mig är det helt oförenligt med mitt uppdrag att fokusera på saker som inte finns med i läroplanen, oavsett hur pass bra eller obra det är.

Därför är det så fint att Skolverket nu godkänner datorbruk vid nationella provens uppsatsskrivningar. Det enda som krävs är att man släcker ner alla trådlösa nätverk på platsen.

I min kommun har en del skolor valt att låta eleverna välja att skriva på papper eller på datorn. Det tycker jag låta bra. Mer sånt!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

På väg hem från jobbet hinner jag precis ta klivet utanför skolgården när mobilen på något sätt åker upp. Utan att tänka på det guidar tummen in mig på twitter för att se vad som är nytt. (Sen en tid tillbaka har jag stängt av push-funktionen, för att kunna upprätthålla någon sorts arbetsfokus.) Lagom när jag kommit bort till busshållplatsen (drygt femtio meter) hör jag en gäll röst:

Nämen Killfröken! Står du här och messar så nära vägen!?
Se upp så du inte ramlar ut i gatan, va! ;-)

Då tänker jag att det är också ett sätt att se på det här med digital säkerhet. I alla fall om man är sju år gammal. Själv har jag gått runt ett tag den sista tiden och funderat på hur “säker på nätet” kan tolkas helt olika, och att olika innebörder får olika konsekvenser. Det är ett annat sätt att se på det…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Jag kom precis på en sak!

Ni vet hur man som mattelärare ibland brottas med att få elever att etablera någon sorts inre tallinje att utgå ifrån för att liksom systematisera sitt matematiska tänkande? De senaste dagarna har jag funderat på hur man kan stötta de eleverna. Till en början har jag rört mig i världen av någon sorts laminerade remsor som man typ kan lägga på bänken. (En skolbänk är i snitt 65 centimeter bred, om mina googlingar stämmer, så det skulle möjliggöra en tallinje om typ 100 steg som är relativt tydlig.)

Problemet, som jag ständigt återkommer till, är att man landar i ett statiskt talområde. I dagsläget använder jag ibland gamla måttband, men de sviker när det kommer till att avdramatisera negativa tal. (Av förklarliga skäl börjar måttband på 0, eller 1, och går uppåt.) Det var då jag kom på det!

Kan man göra en digital tallinje som är anpassningsbar? Då skulle man kunna fånga tallinjens oändlighet på ett sätt som är lätt att förstå, och samtidigt skulle man kunna ta hjälp av typ zoom för att när det är relevant begränsa sig till ett litet område. Man skulle till och med kunna erbjuda olika nivåer av simulerade gestaltningar. Tänk att en nybörjare kanske matar in värden och får operationen simulerad framför sig medan mer erfarna elever får bara själva tallinjen och får göra operationen själv.

Vänta. Det kanske redan finns? Är det någon av er som sett något sånt här på “marknaden”? Annars borde väl något av alla läromedelsförlag med digitaliseringsambitioner ta sig samma och göra något sånt här?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)