Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Överallt där jag går
är det kunskapsfrön jag sår.
Det är så jag sätter mina spår.
I en fasligt massa år
är det jag som får
forma barndomsminnen som består.
Samtidigt blickar jag ner på mina tår
och tänker: vad är det jag får?
Numera tar jag med mig 32 par spår
överallt där jag går.
Jag dyrkar marken där de går.
(Det där var mitt något överarbetade sätt att annonsera: Jakten på ett jobb är formellt över.)
Förvisso är jag ingen rikig förskollärare (även om mitt framtida examensbevis faktiskt har ordet “förskola” i rubriken… trots att jag inte läst en enda dag på inriktningen för lärare mot förskolan). Men det hindrar mig inte ifrån att bli lite småkär i Botkyrka Kommuns nya skrytbygge: Förskolan Ugglan.
Det känns bra att kunna kalla ett pedagogiskt rum för “skrytbygge”. Så borde det vara oftare.
Det lär visserligen vara rusning bland Botkyrkas alla förskollärare att få bli förflyttad till Ugglan. Men om det finns en plats över kan jag gott tänka mig att flytta dit. Särskilt mycket eftersom det ser ut att vara en fullt ut Reggio Emilia inspirerad förskola. En hörnsten av den pedagogiken är fördelningen av avdelningar. Istället för parallella 1-3- och 3-5-årsavdelningar har man fler avdelningar med kortare tidsintervall. Jag har sett 1-2, 2-3, 3-4 och 4-5. Det medför att varje pedagog får ett antal “ansvarsbarn” (sex-sju stycken kanske) som han följer hela vägen från inskolning till överlämning. Istället för att rotera barngrupper i början av (fejkade) läsårstider så flyttar barnen (och deras lärare) när de (allihop) har nått den mognadsnivå som krävs för nästa avdelning.
En mycket lockande tanke. (Varför kan vi aldrig tänka så i skolan?)
Igår fick jag ett tips om en viss skolblogg som enligt ryktet kan få dig att vilja flytta till Norrland (närmare bestämrt Norrbyskolan i Hortlax, som tydligen ligger i Piteå Kommun). Med andra ord är det en skola som inte går av för hackor…
Först imorse när jag för tredje gången på ett dygn besökte ovan nämnda blogg blev jag biten av “norrlandsfebern”. (Antagligen var jag efter en lång arbetsdag för trött för att läsa riktigt ordentligt när jag tittade förbi igår.) Nu är jag helt med på tåget. (Norrlandståget.) Det som fick mig att fastna var Ericas Tangetborgsmatta.
Maken till större pedagogisk kreativitet får man leta efter! Faktumet att det är en kollega som tillverkat den vittnar om samarbetet lärare emellan. (Ett av mina grundkrav i jakten på ett jobb.)
Fler tips mottages gärna
Bara timmarna efter att jag bestämt mig för att börja leta efter ett jobb hittar jag ett första alternativ: Älvängenskolan i Ale (utanför Göteborg). Har jag sagt att jag är beredd att flytta var som helst så får det också gälla Ale. (Jag vet egentligen ingenting om den kommunen….)
Älvängenskolan är en liten F-2 skola som sedan ett par år tillbaka arbetar med att lära barnen läsa genom att först låta dem skriva. Idéen kan spåras tillbaka till Norge och pionjären Arne Tragetorn som vände upp-o-ner på norsk kvällspress när han förklarade att handskrivning inte borde introduceras förrän eleverna nått tredje klass. För mig känns det helt naturligt. (Det är lite som att man inte kan lyssna om man inte själv får tala.) Det riktigt fina är att Älvängenskolan byggt vidare på sin medvetna läs- och skrivinlärning genom det kommunala programmet som erbjuder alla ungar varsin laptop. Lite varstans i landet ser man att det börjar dyka upp likadana projekt men nästan alltid är det på högstadiet eller gymnasiet. Kanske beror det på att datorn känns som ett naturligare redskap för elever i den åldern?
Jag hittar en artikel om Älvängen skolan där rektorn i förbifarten säger något som fastnar hos mig “Och skriver man på datorn blir det ju automatiskt fina bokstäver, som är lätta att läsa – också för klasskompisen”. Betänk för en stund att lärande är något socialt. Som sker i utbyte med både läraren och med klasskamraterna. Alltså lär vi oss skriva genom att skriva med och för varandra. Att läraren är skicklig nog att tolka dina kråkfötter är en sak. Men fatta vilket oerhört hinder det är när dina klasskamrater inte ser vad du skriver!
Faktumet att du redan från dag ett kan skriva bokstäver som din klasskamrater kan läsa (i den bemärkelsen att de flesta barn känner igen ett par bokstäver) är inget mindre än en revolution för lärandets sociala aspekt. En helt ny värld av skrivlust öppnar sig för elever som får den möjligheten. Och det känns som att barn med skrivlust av sig själva utvecklar läslust.
Nä, Älvängenskolan hamnar helt klart på min lista över möjliga kandidater i jakten på ett jobb!
Efter en snabb funderare har jag följande grundkriterier när jag ska börja leta efter bra skolor att försöka få ett jobb på. Vad tror ni? Är jag för kräsen?
- Jag kan tänka mig både en kommunala eller en fristående skolor (förutsatt att det finns kollektivavtal, att (nästan all) vinst återinvesteras i verksamheten och att skolan inte är knuten till någon särskild politisk eller religiös grupp).
- Jag kan tänka mig att flytta i princip var som helst i landet (och för den delen i utlandet) om skolan känns rätt.
- Jag förväntar mig en skola där man använder sig av arbetslagsmodellen på ett sånt sätt att det pedagogiska uppdraget ses som gemensamt.
- Jag kan mer än gärna ta delar eller hela av min tjänst i olika elevgrupper så länge som det finns tid att göra varje uppgift rättvisa.
- Jag ber inte om total pedagogisk samsyn men ett klimat där man ofta och gärna tar sig tid att diskutera de kollektiva pedagogiska ställningstaganden man gör i verksamheten.
- Jag vill gärna arbeta i ett klimat där man vågar prova nya saker.
- Jag vill gärna ha en mentor under den första tiden.
- Jag kan mer än gärna ta delar av min tjänst på fritids (för att få en bättre helhetsbild av mina elever).
- Jag kan tänka mig att ta delar eller hela av min tjänst inom områden som jag inte är utbildad för om skolan känns bra och det verkar som att jag på sikt kan få uppgifter som jag är behörig för.
Imorse insåg jag att det är tre månader tills jag är färdig med min utbildning. På många sätt och vis känns det löjligt. Som om man någonsin blir färdig på riktigt. Lärarskap är ett hanterverk man ständigt måste fortsätta utveckla (hoppas jag).
Samtidigt är det mer än bara lite läskigt. Jag vet att antalet lediga lärartjänster har halverats på ett år och jag vet att det redan innan krisen var svårt att hitta ett bra jobb. Visserligen kan man argumentera för att jag som nyexad borde vara glad för det jag får. Många lärare har börjat sin karriär på en skola som de kanske egentligen inte trivdes på för att sen avancera vidare. Jag tror att det är ett fundamentalt feltänk. Det är i övergången mellan lärarutbildning och lärargärning som man är som allra mest sårbar. Får man ett par bra år i början kan man utvecklas till en fenomenal pedagog men råkar man ut för en dålig skola är sannolikheten stor att man slutar någon annanstans. Som något annat än lärare. Med studieskulder upp till öronen och ett vanligt skitjobb. Rent matematiskt är det ett utfall man inte kan bortse ifrån…
Jag borde verkligen sluta tänka som en matematiklärare och istället våga hoppas. På en bra start. På snälla kollegor. På en kreativ arbetsplats. På ett yrkesliv som faktiskt är så roligt som det verkar. Jag vet ju att det egentligen inte är så farligt som dom säger.
Hur som helst att det är dags för mig att börja jaga efter ett jobb. Min plan – hittills – är att börja med att fundera ut vad jag letar efter. (Vilka egenskaper utmärker min drömskola?) Vad jag gör sen har jag ingen aning om.
