Överallt där jag går
är det kunskapsfrön jag sår.
Det är så jag sätter mina spår.
I en fasligt massa år
är det jag som får
forma barndomsminnen som består.
Samtidigt blickar jag ner på mina tår
och tänker: vad är det jag får?
Numera tar jag med mig 32 par spår
överallt där jag går.
Jag dyrkar marken där de går.
(Det där var mitt något överarbetade sätt att annonsera: Jakten på ett jobb är formellt över.)
Förvisso är jag ingen rikig förskollärare (även om mitt framtida examensbevis faktiskt har ordet “förskola” i rubriken… trots att jag inte läst en enda dag pÃ¥ inriktningen för lärare mot förskolan). Men det hindrar mig inte ifrÃ¥n att bli lite smÃ¥kär i Botkyrka Kommuns nya skrytbygge: Förskolan Ugglan.
Det känns bra att kunna kalla ett pedagogiskt rum för “skrytbygge”. SÃ¥ borde det vara oftare.
Det lär visserligen vara rusning bland Botkyrkas alla förskollärare att fÃ¥ bli förflyttad till Ugglan. Men om det finns en plats över kan jag gott tänka mig att flytta dit. Särskilt mycket eftersom det ser ut att vara en fullt ut Reggio Emilia inspirerad förskola. En hörnsten av den pedagogiken är fördelningen av avdelningar. Istället för parallella 1-3- och 3-5-Ã¥rsavdelningar har man fler avdelningar med kortare tidsintervall. Jag har sett 1-2, 2-3, 3-4 och 4-5. Det medför att varje pedagog fÃ¥r ett antal “ansvarsbarn” (sex-sju stycken kanske) som han följer hela vägen frÃ¥n inskolning till överlämning. Istället för att rotera barngrupper i början av (fejkade) läsÃ¥rstider sÃ¥ flyttar barnen (och deras lärare) när de (allihop) har nÃ¥tt den mognadsnivÃ¥ som krävs för nästa avdelning.
En mycket lockande tanke. (Varför kan vi aldrig tänka så i skolan?)
IgÃ¥r fick jag ett tips om en viss skolblogg som enligt ryktet kan fÃ¥ dig att vilja flytta till Norrland (närmare bestämrt Norrbyskolan i Hortlax, som tydligen ligger i PiteÃ¥ Kommun). Med andra ord är det en skola som inte gÃ¥r av för hackor…
Först imorse när jag för tredje gÃ¥ngen pÃ¥ ett dygn besökte ovan nämnda blogg blev jag biten av “norrlandsfebern”. (Antagligen var jag efter en lÃ¥ng arbetsdag för trött för att läsa riktigt ordentligt när jag tittade förbi igÃ¥r.) Nu är jag helt med pÃ¥ tÃ¥get. (NorrlandstÃ¥get.) Det som fick mig att fastna var Ericas Tangetborgsmatta.
Maken till större pedagogisk kreativitet får man leta efter! Faktumet att det är en kollega som tillverkat den vittnar om samarbetet lärare emellan. (Ett av mina grundkrav i jakten på ett jobb.)
Fler tips mottages gärna
Bara timmarna efter att jag bestämt mig för att börja leta efter ett jobb hittar jag ett första alternativ: Älvängenskolan i Ale (utanför Göteborg). Har jag sagt att jag är beredd att flytta var som helst sÃ¥ fÃ¥r det ocksÃ¥ gälla Ale. (Jag vet egentligen ingenting om den kommunen….)
Älvängenskolan är en liten F-2 skola som sedan ett par år tillbaka arbetar med att lära barnen läsa genom att först låta dem skriva. Idéen kan spåras tillbaka till Norge och pionjären Arne Tragetorn som vände upp-o-ner på norsk kvällspress när han förklarade att handskrivning inte borde introduceras förrän eleverna nått tredje klass. För mig känns det helt naturligt. (Det är lite som att man inte kan lyssna om man  inte själv får tala.) Det riktigt fina är att Älvängenskolan byggt vidare på sin medvetna läs- och skrivinlärning genom det kommunala programmet som erbjuder alla ungar varsin laptop. Lite varstans i landet ser man att det börjar dyka upp likadana projekt men nästan alltid är det på högstadiet eller gymnasiet. Kanske beror det på att datorn känns som ett naturligare redskap för elever i den åldern?
Jag hittar en artikel om Älvängen skolan där rektorn i förbifarten säger nÃ¥got som fastnar hos mig “Och skriver man pÃ¥ datorn blir det ju automatiskt fina bokstäver, som är lätta att läsa – ocksÃ¥ för klasskompisen”. Betänk för en stund att lärande är nÃ¥got socialt. Som sker i utbyte med bÃ¥de läraren och med klasskamraterna. AlltsÃ¥ lär vi oss skriva genom att skriva med och för varandra. Att läraren är skicklig nog att tolka dina krÃ¥kfötter är en sak. Men fatta vilket oerhört hinder det är när dina klasskamrater inte ser vad du skriver!
Faktumet att du redan från dag ett kan skriva bokstäver som din klasskamrater kan läsa (i den bemärkelsen att de flesta barn känner igen ett par bokstäver) är inget mindre än en revolution för lärandets sociala aspekt. En helt ny värld av skrivlust öppnar sig för elever som får den möjligheten. Och det känns som att barn med skrivlust av sig själva utvecklar läslust.
Nä, Älvängenskolan hamnar helt klart på min lista över möjliga kandidater i jakten på ett jobb!
Efter en snabb funderare har jag följande grundkriterier när jag ska börja leta efter bra skolor att försöka få ett jobb på. Vad tror ni? Är jag för kräsen?
Imorse insåg jag att det är tre månader tills jag är färdig med min utbildning. På många sätt och vis känns det löjligt. Som om man någonsin blir färdig på riktigt. Lärarskap är ett hanterverk man ständigt måste fortsätta utveckla (hoppas jag).