Jag har en elev vars enda förälder under sommarlovet mist sitt arbete. Som en konsekvens har familjen behövt flytta till en avlägsen del av kommunen, långt bort från vännerna. (I en tid när närmare 500 000 personer står som arbetslösa kan inte det vara en särskilt ovanlig realitet.) Eleven i fråga går kvar på skolan men har mist sin rätt till fritidshemsplacering med den absurda motiveringen att föräldern är arbetslös och därför har tid att ta hand om sitt barn själv.

Hade jag varit fritidspedagog hade jag blivit fullständigt rasande vid det här laget. Underförstått i den motiveringen ligger att fritidshemmet inte är mer än simpel barnpassning när föräldrarna arbetar. Ingen social träning, ingen pedagogisk verksamhet, ingen arena för relationsbyggen. Det är förvaring och inget mer. Det är därför som barn till arbetslösa inte har rätt till fritidshemsplacering.

Den nya skollagen kommer att få ett eget kapitel om fritidshemmet och jag hoppas innerligt att samhället en gång för alla tar sitt ansvar och erkänner varje barn rätt till den fantastiska verksamhet som fritidshem innebär. Det finns ett stort kryphål i dagens lagstiftning och kommunerna använder det för att på barnens bekostnad spara in ett par extra tusenlappar per år.

Det sorgliga är att den nya skollagen inte är på plats förrän om några år. Dagen när eleven ifråga bönade och bad om att få komma in på fritids då “det är så tråkigt hemma” var igår…