Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Igår hittade jag en brittisk studie på 17 000 elever i 7-16 årsålder som visade mig två saker:
1. Ungefär 85% av eleverna äger en egen mobiltelefon
2. Ungefär 72% av samma elever äger egna böcker
Alltså är det mer troligt att en brittisk skolungdom har en mobil än att han/hon har böcker. Fundera ett tag på vad det innebär för brittiska lärare. Man brukar säga att den som har många böcker hemma har tillgång till ett större kulturellt kapital och därmed har lättare att lära sig. Framförallt läsa och skriva men det gäller i största allmänhet. Så vad händer med elevernas kulturella kapital när de inte längre äger böckerna vi är vana att räkna med? Betyder det att kapitalet tar slut?
Så häromdagen var jag på skolteater med sexåringarna på Pittoreska Skolan. Bortom mitt korta ögonblick av pedagogisk ära ligger en större diskussion som i vårt fall föddes på bussen tillbaka till skolan. I varsin ända av bussen, och med trettiotvå bussglada ungar, funderade jag och min kollega på samma sak. När vi kom tillbaka till skolan frågade vi varandra: Vad har våra elever fått ut av den här förmiddagen?
Det är lätt att sätta fingret på vad de missade (eftersom deras äldre klasskamrater samma förmiddag fick ut närmare två arbetstimmars “försprång” på det nya temat). Samtidigt är det en orimlig förenkling (eftersom lärande inte är beroende av att ske vid en viss tidpunkt) som inte leder skolan framåt. Så vad lärde sig kidsen?
Var det en fråga om att att uppleva annars otillgänglig kultur? Kanske för vissa. Men inte för flickan med två kulturarbetare till föräldrar. Hon, som när vi äter frukost på fritids, brukar gå runt och nynna på Trollföljten (“För det är min favorit! Jag har sett den på opera en gång och jag har den på film hemma!”). Hon led mer än marsvinet.
Var det en fråga om början till en filosofisk diskussion om döden med ungar som – rent utvecklingspsykologiskt – börjar förstå att alla en dag ska dö? Kanske för vissa. Men en del har redan gjort den insikten och andra är inte i närheten av redo för det samtalet. Så kanske borde det ske mer individuellt?
Var det en fråga om att ge ungarna en djupare känsla av att skolan är en levande del av samhället och samtidigt vänja kidsen vid att åka kollektivtrafik? Kanske för en del. Men inte för de som redan deltar i samhällslivet och verkligen inte för de som redan åker buss till och från skolan varje dag.
Sanningen är nog en blandning av alla tre. I olika utsträckning. Beroende på vilka elever man tittar på. Visst skulle jag kunna dissekera vilka elever som tänker på vilket sätt. Men jag tror inte – om jag ska vara helt ärlig – att det skulle göra varesig mig eller min undervisning bättre. Då lägger jag hellre min energi på att förundras över lärandets mystik.
Det råder skrivkramp hos Killfröken för närvarande. Eller snarare: det årder bloggkramp hos Killfröken. Jag skriver så pennan glöder – men inte på bloggmaterial. (De senaste dagarna har jag snittat runt 4000 tecken färdigt material per dag…)
I väntan på bättre tider (och fler vikariat) kommer här en liten pausfågel.
Även om jag egentligen känner mig obekväm med de mer än morgonstela genusrollerna som klippet ger uttryck för så väljer jag att blunda för det till förmån för det vackra budskapet (att det finns en plats för “riktig” kultur i skolan) och för att reklammakarna samtidigt fått med bilden av det kompetenta barnet (vilket är betydligt ovanligare än vad folk i allmänhet tycks tro…)
Plus att jag hela dagen har gått runt och nynnat: Nah-ni-nah-ni-nah-ni-naaaaaaaaah
Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent.
Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!".
Vips så är ett alterego fött.
"What you share with the world is what it keeps of you."
