Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Jag har jobbat i skola sedan 2005. (Utbildad sedan 2009.) Under de åren har jag hört många, både lärare och fackliga representanter, prata om undervisningstid. Jag kan förstå att det är ett mått som intresserar. Men vissa saker har jag aldrig förstått:
- Varför pratar man om undervisningstid som om det var ett straff vi tvingas att göra?
- Varför antar vi att man undervisar lika många minuter varje vecka?
- Hur kommer det sig att man ska undervisa lika mycket som sina kollegor?
- Varför blir folk sura när man tackar nej till avdrag på undervisningstiden för att ta sidouppdrag?
- Vem kom på att alla undervisningsminuter går att jämföra?
Istället vill jag föreslå att vi tänker om och börjar prata om undervisningstid som ett mått på hur stor effekt vi haft som lärare: på 8 år av till-och-från-jobb är jag snart uppe i typ 4000 timmar. (Grov uppskattning!) DET är något att fira!
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
För ett drygt år sedan eller så släppte staten sin Digital Agenda För Sverige, som är tänkt att lägga fram en riktning som hör Sverige ska digitaliseras. Generellt kan jag tycka att det är för lite fokus på skolan. Men det är en perspektivfråga tänker jag….
I ett av avsnitten som rör skolan står det beskrivet att “elever ska och lärare bör” ha tillgång till moderna lärverktyg. Här kan man ju ana en medveten skillnad på ska och bör. Men vad betyder den skillnaden? Hur är det tänkt att eleverna SKA kunna använda dessa lärverktyg om deras lärare inte har möjlighet att leda det lärandet? Det är ett vansinnigt feltänk att elever inte behöver lärare för att lära sig digitala förmågor. Det är lite som att tro att den som har en egen penna därhemma automatiskt kan bli nobelpristagare…
Ibland märker jag, när jag pratar med vänner som inte är lärare, att det kan vara svårt att förklara varför man lägger ner så mycket tid. När jag berättar om förtroendetiden så missar jag att berätta hur den inte räcker till. När jag berättar om hur kul det är och hur mycket bättre undervisningen faktiskt blir så slutar det bara med att mina vänner tror att det här med att jobba som lärare är någon sorts heligt kall som kommit till mig via en halvnaken indian i en febrig dröm. Egentligen är det ganska enkelt: även om jag har andra saker att göra så känns det bra att ligga lite före när man vet att den kommande arbetsveckan inte innehåller särskilt mycket obokad tid att laborera med. Hur brukar andra lärare beskriva sitt icke-arbetsplatsförlagda arbete?

Idag har jag suttit och jobbat med mina matematikbedömningar. Jag har ett system för att lagra dem digitalt, som är supersmart. Men det funkar inte att skriva i stunden, så det slutar ofta med att jag får bakfickorna fulla av små anteckningslappar där jag antecknat vem som visat vilket genombrott just den dagen. Idag har jag säkert ägnat två timmar åt att bara renskriva sådana anteckningar. (Vilket på ett sätt är kul, eftersom det betyder att kidsen lär sig!) Det ger mig en tydligare bild av hur vi går framåt efter lovet. De kommande dagarna ska jag försöka hitta lite tid att sätta mig med kidsens matteböcker (analoga och digitala) för att förstärka/utveckla mina observationer.
Det kan som sagt vara svårt att förklara varför man ägnar sin lediga helgtid till sånt här. Men just idag räcker det med att bjuda på den här bilden för att beskriva min drivkraft.
Så har den kommit, dagen jag har väntat på sedan jag startade den här bloggen under vintern 2006/2007. Jag pratar naurligtvis om dagen då jag blev outad (jobbig stavning! Förbannade låneord!) på jobbet. Jag har förvisso varit helt öppen med diverse bloggrelaterade uppdrag, så det har inte varit särskilt svårt för mina kollegor att “komma på mig”. Trots det har det alltså dröjt fram tills nu. Hur det gick till och vad som hände kan vi lämna dithän, det r inte intressant.
Istället vill jag tillägna det här inlägget till de svenska lärare som har fått utstå både det ena och det andra när det har blivit känt att de vid sidan om sin lärargärning bloggar. De absolut flesta bemöts väl, särskilt i takt med att skolan blir allt mer digital, med öppna famnar av sina kollegor/chefer. Samtidigt händer det fortfarande att vikariat inte förlängs. Att lärare kallas in till chefen för ett mycket allvarligt samtal. Att kollegor slutar dela med sig av viktig kollegial information. Alltihop sker väl av en rädsla för det okända kan jag tänka mig. En rädsla man inte kan rå för.
Trots det kan jag inte låta bli att känna hur ofattbart orättvist det är. Och orättsäkert (är det ens ett riktigt ord!?). För vad händer om tjänstemän i samhällets största och mäktigaste institution inte får lov att (med tillbörlig hänsyn till dess brukar naturligtvis) avslöja hur det ser ut från insidan? Vilken kulturell prägel får det för de anställdas benägenhet att slå larm om när något går fel?
Det här var kanske inte mitt mest kosntruktiva inlägg under de senaste fyra åren. Men det var någonting. Och blogginlägg är lite som bäbisar. Man får vänta och se vad som kommer…