Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Ibland brukar jag fundera på vad som menas med läskunnighet. Hur mycket måste man kunna för att få säga att man kan läsa? Dagens inlägg handlar om en helt annan sorts litterär kompetens.
Det är onsdag förmiddag och jag gör ett av veckans pass i skolans bibliotek. Just nu är en av skolans klasser med nio-, tio- och elvaåringar i biblioteket för att låna och jag sitter på golvet framför deckarhyllan och letar efter Ska vi rymma?
Jag: Kanske är det lättare om vi tar reda på vad författaren heter?
Eleven (med uppföljaren i sin hand): Jag vet inte vad han heter…
Jag (lite förvånad): Men det står ju på framsidan, har du kollat?
Eleven: Ja, är står det bara var han bor… i Holmberg!
Jag blir fundersam och gluttar lite över elevens axel:
BO R HOLMBERG
Häromdagen berättade jag om en lektion i brandsäkerhet med våra sex-, sju- och åttaåringar. Då använde jag den som ett exempel för att beskriva hur jag (inte) ser på lärande. Det hände en betydligt roligare sak under samma brandsäkerhetslektion:
Eleverna tillverkar egna “glöm inte att släcka ljusen”-skyltar att ta med hem och sätta upp. Jag har använt vårt SmartBoard till att modella hur man kan skriva. Runtomkring i klassrummet är aktiviteten febril. Förutom hos en pojke (sex år gammal) som påstår att han inte kan skriva.
Skrivarpojken: Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte skriva.
Jag: Gör bara så att du kollar på skärmen och så härmar du mina bokstäver.
Skrivarpojken: Ska jag härma alla?
Jag: Ja, gör det.
Skrivarpojken (med viss skepsis): Okej….
En stund senare har samma elev inte kommit särskilt långt och jag, som på lite avstånd har observerat honom, märker att det är svårt att flytta blicken från skärmen till pappret utan att glömma bort sig.
Jag: Jag har en idé. Om jag skriver ner orden på en bit papper kan du kolla på dem istället.
Skrivarpojken (lättad): Okej…
Ett par minuter senare återkommer han med ett papper fullt med skrift. (Han har skrivit texten två gånger “för att det var så kul”.) Jag berömmer honom stort och ber honom stoppa ner skylten i sin väska.
Skrivarpojken (på väg ut i hallen): Får jag ta med mig din lilla papperslapp också?
Jag (förvånad): Jaaa….
Skrivarpojken: Då glömmer jag inte bort att jag kan skriva.
Visst kan man peka på bristande ordbilder och icke-existerande strategier för ljudning. Men ibland är det nästan roligare att se tillfället då kidsen tror sig kunna läsa och skriva än tillfället då de faktiskt kan.
Dagnes Nyheter (som idag lanserar sin nya iPad app!) har en artikel på sin hemsida om ungas läsvanor. Ingången (kraftigt förenklat) är att ungar läser allt mindre eftersom de håller på och “bloggar och datar och annat modernt tjafs”. Snacka om Feltänk!
Låt mig förtydliga:
I artikeln intervjuas en högstadieelev på någon stockholmsskola. Hon säger: “Man kan göra så mycket på internet. Att göra skolgrejer är inte det första man tänker på när man loggar in.” Det beror väl på vad för sorts grejer man gör i skolan, eller?
Nu säger jag inte att man ska låta eleverna kasta bort värdefull lektionstid på planlöst hängande på nätet. Men när jag vaknar en lördagsmorgon av att mobilen plingar till för att en sjuårig elev mejlar mig (“Hej Killfröken. Här snöar det. Snöar det där du är?”) så är det betydligt mer skrivande än vad han vanligtvis mäktar med under lektionstid.
Jag brukar inte prata illa om skolan. Men ibland känns det som att ett av de stora hindren som finns mellan elevers naturliga lärande och den perfekta skolan är attitydfel hos en del lärare. Det känns… onödigt…
Jag sitter vid datorn i skolbiblioteket för att avregistrera böcker som inte lånats sedan åttiotalet. (Oklart vilket åttiotal…) Det är knäpptyst ända fram tills det att korridoren utanför fylls av ljud. Jag hör anstormningen av levndadsglada barn! Eleverna i klassrummet intill (sex-, sju- och åtta år gamla) ska ut på rast. Jag passar på att tjuvlyssna till två elever (pojkar i min-pappa-är-starkast-i-världen-åldern) som just knäckt läskoden:
…
Pojke #1(livligt): Jaha, men min pappa är typ magisk!
Pojke #2: Vadå då!?
Pojke #1 (mallig som få): Han kan läsa i en tidning och ba’ se om en film är för läskig!
Pojke #2 (full av beundran): Cooooooolt!
Nej jag är inte gravid. (Duh!)
Däremot har jag börjat inse hur ofantligt (slarvade med knapptrycken och skrev först ofnattligt, kul ord!) bra jag trivs i bibliotek. Det är antagligen en lärargrej men jag är nog aldrig så kreativ, både med jobbsaker och med andra saker, som i en skön soffa på ett välsorterat kommunalt bibliotek. Helst med mycket folk runt omkring. (Vilket inte alltid är det vanligaste i biblioteksvärlden, av någon anledning….)
Hur som helst hittade jag en blogglänk till Stora Stadens Stadsbibliotek. På samma sätt som jag förvånades av hur bra bibliotek kan vara blev jag förvånad över hur ofantligt kompetent deras blogg är. Titta förbi och se om ni kan få samma känsla.
Det är måndag och mina elever har tre dagar kvar i förskoleklassen. För att fira allt de har lärt sig har jag och min kollega i hemlighet arrangerat en bokstavs- och sifferfest. En uppskattat och minnesvärt lektionspass som bland annat innefattar tolv ungar som sitter med ett gäng bokstavskex som de försöker bilda ord av.
Jag (som redan ätit de flesta av mina kex): Jag har bara P, N och A kvar. Vad kan jag göra för ord?
Elev (pojke, sex år gammal): Jag vet!
Jag (blir lite orolig för att han ska göra bort sig och skämmas): Mhm…. men alltså….
Eleven (pilimariskt): Du kan skriva Kenneth!
Ungarna runt omkring viker sig av skratt och jag blir, återigen, påmind om att ungar är både klokare och roligare än man kan tro.
Igår hittade jag en brittisk studie på 17 000 elever i 7-16 årsålder som visade mig två saker:
1. Ungefär 85% av eleverna äger en egen mobiltelefon
2. Ungefär 72% av samma elever äger egna böcker
Alltså är det mer troligt att en brittisk skolungdom har en mobil än att han/hon har böcker. Fundera ett tag på vad det innebär för brittiska lärare. Man brukar säga att den som har många böcker hemma har tillgång till ett större kulturellt kapital och därmed har lättare att lära sig. Framförallt läsa och skriva men det gäller i största allmänhet. Så vad händer med elevernas kulturella kapital när de inte längre äger böckerna vi är vana att räkna med? Betyder det att kapitalet tar slut?
“Bra litteratur ger barnen en plats i världen och världen en plats i barnet.”
Med den motiveringen delas Astrid Lindgren Memorial Award ut. Bakom priset står den svenska staten och vinnarna föreslås av allmänheten. (Förra året inkom 167 nomineringar från 61 länder!) Det kan vara författare, illustratörer, berättare eller läsfrämjare och fokuserar på livsverk. Tanken är att komma förbi enskilda verk och istället fokusera på vad barn- och ungdomslitteratur kan göra för demokratiutvecklingen i ett land. “Att barn och unga har tillgång till litteratur är en förutsättning för demokrati och öppenhet. Litteraturpriset ska stärka barns rättigheter på global nivå.”
Det coola med hela ALMA är att det med sina fem miljoner kronor i prispengar är världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. Personligen tycker jag att det säger något om Sverige som nation.
Imorgon vid lunch annonseras årets vinnare vid en presskonferens i Vimmerby som direktsänds här. Du kan också hitta ALMAs blogg här.
Det är eftermiddag och jag står i tamburen och småpratar med en förälder som snällt väntar på att tillhörande åttaåring “bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i någonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.
Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna på skoltid får möjlighet att utveckla sig inom sådana områden också. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.
Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken på sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sådan. Det handlar inte om att hitta på-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.
För inte så fasligt många generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits både en och två som avfärdade det hela som “modern teknik” som bara unga förstår sig på. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna “moderna teknik” förde med sig, och då är det svårt att förstå hur man kan klara sig utan. På något vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna på samma sätt. Tur då att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara får uppleva som förälder.
