Det är eftermiddag och jag stÃ¥r i tamburen och smÃ¥pratar med en förälder som snällt väntar pÃ¥ att tillhörande Ã¥ttaÃ¥ring “bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i nÃ¥gonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.
Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna pÃ¥ skoltid fÃ¥r möjlighet att utveckla sig inom sÃ¥dana omrÃ¥den ocksÃ¥. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.
Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken pÃ¥ sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sÃ¥dan. Det handlar inte om att hitta pÃ¥-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.
För inte sÃ¥ fasligt mÃ¥nga generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits bÃ¥de en och tvÃ¥ som avfärdade det hela som “modern teknik” som bara unga förstÃ¥r sig pÃ¥. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna “moderna teknik” förde med sig, och dÃ¥ är det svÃ¥rt att förstÃ¥ hur man kan klara sig utan. PÃ¥ nÃ¥got vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna pÃ¥ samma sätt. Tur dÃ¥ att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara fÃ¥r uppleva som förälder.
