Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Det är måndag förmiddag och vad som verkade som ett vårligt intåg har förbytts i ett sista vinteroväder. Jag är på skolgården i egenskap av rastvakt/rastvärd. Från tvärs över skolgården ser jag en av mina första elever (nu åtta år gammal) sitta under ett tak alldeles för sig själv. Eftersom jag vet att hen (första gången jag använder det ordet i bloggen!) tidigare har haft lite svårt att få kompisar så väljer jag att gå fram och prata. Lovebomba á la Killfröken, liksom…
Vi pratar om helgen, våren och till sist den stora elefanten i rummet: skillnaden på att vara själv och att vara ensam. Det slutar i att min (i relativa termer) gamla elev konstaterar att en del väljer vad de ska göra på rasterna baserat på vilka kompisar som finns tillgängliga medans en del väljer utifrån möjliga aktiviteter, och att hen är en sån som väljer utifrån aktiviteter.
Jag: Okej, det är ju ett klokt sätt att tänka…
Eleven: …
Jag: Vad vill du göra för något då? Vilken sorts lekar är din favoritlekar?
Eleven: Hmmm…..
Det är tyst en stund.
Jag: Vad tänker du?
Eleven: Jag tänker att jag allra mest gillar dom lekarna där man får plocka fram något från fantasin.
Det är en förtrollande formulering, som jag fastnade vid så till den milda grad att vi ägnade en lång stund till att prata om fantasi. Sen var vi rätt som det var i mitten av en fantastisk roll-lek som lockade till sig fler och fler ensamma barn. Vid tio lekare drog jag mig ur för att byta mitt värdskap mot lunchrast.
Från den här arbetsdagen tar jag med mig två insikter:
- Fast att man gärna tror/hoppas att barndomar är lyckliga så tror jag att barn är lika ensamma människor som vi andra.
- Barn är klokare än man tror, om man bara tar sig tid att lyssna mer.
Av en slump hittade jag det här klippet på en av mina YouTube-promenader.
Jag tycker att det sätter fingret på något. Väldigt sällan pratar man om lek som avgörande faktor för framgång. Men i en tid när världen blir allt mer komplex (egentligen är det väl inte världen som blir mer komplex så mycket som att det kanske är våra förklaringsmodeller som blir mer komplexa… Men det är en annan fråga för ett annat inlägg…) och kraven på kreativt tänkande ökar kan jag tycka att leken borde få mer plats.
Min NO-kollega brukar säga att det viktiga är att få eleverna att fatta det naturvetenskapliga tänket (med ställande av hypoteser och liknande). Det är bra. Men jag tror att jag ska ta henne åt sidan någon gång imorgon och ge henne länken till det här klippet.
Andre Geim och Konstantin Novoselov är trots allt de första personerna i världen att få både nobelpris och ignoblepriset.
Om ett par dagar börjar Lekveckan. Det är rörelsen IPA (även ända som Barns rätt till lek) som står för det årliga arrangemanget. I år är temat ”Gräsligt roligt – gröna lekar för busfrön”.
Jag känner mig kluven. Å ena sidan tycker jag om arrangerade vuxenaktiviteter som syftar till att främja barns fria lek. Det finns en god portion vuxenansvar i den typen av arrangemang. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att man borde leka alla veckor.
Framförallt känns det lite konstigt att icke-medlemmar måste betala 500 kronor för att få vara med. Jag vet inte…
Så klart råder det en viss spänning på skolan så här dagen efter att ett barn har mördats. Trots de många milen mellan oss och dom gör kvällstidningarnas löpsedlar att skolgården har direkt utsikt över den overkliga döden. Men någonstans fortsätter livet som vanligt. Barn leker även när de bearbetar stora orosmoment. I klassen jag hade idag kom mordet på Engla inte upp förrän några barn lekte barnamördare på fruktrasten. Det brutala i att det går att mörda barn blir större när man ser att barn bearbetar sådana orimligheter villkorslöst på sitt egna vis. De gör som de alltid gör, leker. Kanske för att de inte vet något annat sätt eller kanske för att de på ett högre plan vägrar ändra livsstil på rgund av en knäppgök som sitter bakom lås och bom. En mycket cynisk kollega bryter genast upp mördarleken.
Kollegan: Sluta genast upp med det där!
Barnen (slutar förskrämt att leka/bearbeta): Men…
Kollegan: Det här är inget att skämta över.
Modigare Skämtar Pojken (sex år gammal): Det var inte vi. Det var Hitler!
Till och med idag är barnen på sitt vanliga glada, skämtsamma humör. Så hur gör man när man går från jobbet med känslan av att ha haft den bästa dagen någonsin med skolans svåraste grupp? Mina allt mer tidsmässigt perfekta lektionsplaneringar tar slut efter halva lektionen. Eleverna är för uppmärksamma. Vi är redan klara. De har redan lärt sig allt jag har förberett. Även extra uppgfiterna går åt som smör i solsken. Jag är så lycklig att jag skulle kunna strunta i att pendla hem och istället hoppsa hoppsa-steg hela vägen. Men jag låter bli, det här är inte en dag då man ska vara lycklig. När dagen är slut och fritids ska ta vid kan jag inte låta bli. Jag måste få berömma dem.
Klockan är runt halvtvå, barnen har inte varit ute sen tiotiden och en del börjar tröttna men är för lata för att gå ut. En LÅNG lunchrast avverkad inne i klassrummet sätter sina spår.
Flicka (sex år gammal): Åh, jag har ingenting att göra!
Jag (planlöst): Titta Flicka, en myra på golvet.
Flicka: Ja men Gud, den måste ju ha ett paraply.
Flickan kastar sig på golvet och börjar skissa på idéer till myrans paraply…
