Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Den här veckan har jag lov. Därför har jag inte haft särskilt mycket att berätta för er. Men igårkväll funderade jag på det här med lov. Det är lustigt ord egentligen.
Jag känner riktigt till hela den etymologiska bakgrund. Men jag låtsas att det är så här:
Tack vare loven som lärarna har och faktumet att de (vi) har förhöjd arbetstid under skolveckorna kan vi göra ett så gott arbete som möjligt. Två månader in i min första “rena” grundskollärartjänst är jag helt övertygad om att ingen kan göra det här arbetet på 40 timmar i veckan utan att det kostar i kvalitet. (Jag har nog snittat 50-55 de senaste veckorna.) Och en konsekvens av att man behöver mer betald arbetstid per vecka är att man någon gång behöver vara ledig. (Det har både fackliga och mänskliga orsaker.)
Voilá! Lov! Alltså kan man säga att ordet lov kommer ifrån att det är tack vare loven som lärarna får lov att vara så skickliga som de kan vara. Och våga inte ge mig någon riktig förklaring. 
Det är påsklovets sista dag och effekterna av sammanslagna avdelningar gör sig påmind. När mer än två tredjedelar av eleverna är lediga skapas sociala mönster som annars hade varit otänkbara. Ett exempel är den lilla gruppen elever i sju- och åttaårsåldern som i vanliga fall aldrig ses i samma rum, trots sitt gemensamma fotbollsintresset. Den senaste veckan har det ritats fotbollsdräkter, planerats laguppställningar, tränats anfall, etc., etc.
Igår vid frukost satt två av de nya kompisarna och diskuterade den ena kända fotbollsspelaren efter den andra.
Fotbollsnörden (sju år gammal): … Men! Visste du att han inte är så gammal?
Besserwissen (åtta år gammal): Nä, visst. Så kan man se det. Men han har ändå spelat sen 1900-talet.
Fotbollsnörden (tappar hakan): VA!? Det hade jag ingen aaaaaaaaning om!
Det är tisdag och vad som förra veckan var två små (nåja…) ensamma elever i den stora (nåja….) och i övrigt lovstängda skolan har åtminstone blivit tio till antalet. En av dem är Eleven i garderoben. Efter ett par timmar utomhus har de sprillans nya vinterkängorna gett henne en fotsvett som enligt utsago “gör fötterna alldeles klibbiga”. Snart är uppfinningsrikedomen framme och en ny talang är upptäckt.
Klätterapan (med lugnt och vardagligt tonfall): Kolla Killfröken.
Jag (som kollar på något annat): Mm…
Klätterapan: Men kolla då. Snart slår jag huvudet i taket!
Jag (som nu ser en anledning att kolla): Hoppsan!
Där hittar jag en elev som istället för att gömma sig i garderoben har hittat en dörrpost att ta spjärn emot. På något vis har hon för egen maskin klättrat upp och hänger nu i det övre hörnet av dörrkarmen.
Klätterapan: Euhm… Kan du hjälpa mig ner tror du?
Jag (som med lätthet lyfter ner barnet): Hur hamnade du ända där uppe?
Klätterapan (strålande glad): Äsch man använder sig av fötternas spott bara!
Under resten av dagen har jag vid flera tillfällen fått avbryta det jag hållit på med för att lyfta ner Klätterapan från både det ena och det andra stället.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka två saker:
1. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag vill se mina elever nå nya höjder
2. Hon har flera hundra timmar av obligatorisk No-undervisning kvar innan hon en dag ska ta studenten. Vi ska nog hinna med att klämma in några lektioner om anatomi och skillnaden mellan olika kroppsvätskor…
