Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Som jag skrev häromdagen så har det här med mattaffärslärande, eller entreprenöriellt lärande om man vill vara sånt. Det här är den andra delen av mina tankar under de senaste dagarna.
Häromdagen fick vi besök från stiftelsen Majblomman, vilket är en stor händelse på vår lilla skola. Det är väl en regional grej kan jag anta, men hos oss är det drygt hälften av eleverna som deltar varje år och de brukar ha en informell tävling om vem som säljer flest. En bra grej antar jag eftersom den stora lejonparten av pengarna som samlas in går till andra barn som behöver det.
Med i det lilla informationskittet man får till varje klass finns två planscher, en som är lite konstnärlig och en som är lite mer säljig. (Bilden ovan föreställer den mer säljiga och är snodd från majblomman.se.) När jag presenterade hela projektet och påminde om de regler som finns så var det en av mina yngre elever som räckte upp handen.
Entreprenören: Men du Killfröken, vart ska du sätta upp den där planschen. (Pekar på den säljiga affischen.)
Jag: Ja du, har du några idéer? Kanske på dörren till klassrummet?
Entreprenören: Mjaaa, jag tänkte att vi kanske kunde går bort till affären (som ligger hundrafemtio meter från skolan) och fråga om vi får sätta upp den där. Det står ju ändå att man ska köpa majblomman, och du sa ju att man inte får sälja på skolan.
Jag (imponerad av hans logik): Joo…..
Entreprenören (lycklig): … Och då blir det ju lättare för oss att sälja många majblommor!
Så tänker elever när de hanterar riktiga uppgifter som de själva känner ägande över, i jämförelse med alla de skoluppgifter som jag konstruerar och därmed även äger.
I Almedalen fanns i myllret av organisationer bland annat Majblomman. De hade en fantastisk kampanj (som jag kommer att förklara närmare i ett senare inlägg) med ett minst sagt tänkvärt budskap: 250 000 barn lever i fattigdom. I Sverige.
250 000 är (förutom att vara ett mycket stort tal) en god uppskattning på hur många yrkesverksamma lärare som vi har i Sverige. Den naturliga följdfrågan blir: Hur kommer det sig att jag kan räkna upp fler lärare än fattiga barn i min omgivning? Nu känner man visserligen olika många lärare och det är väl rättvist att påstå att jag genom mitt jobb och min utbildning känner fler lärare än de flesta andra svenskar. Men jag känner ju faktiskt också fler barn. Faktum är att nästan alla som känner många lärare också känner många barn så det borde vara en rättvis fråga att ställa till de flesta: Kan du räkna upp lika många lärare som fattiga barn i din omgivning?
Jag är inte helt säker men jag tror att det finns ett mörkertal här. Att vara fattig 2009 är någonting man ska skämmas för. Hur kan vi tillsammans göra det mindre mörkt?
