Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
‘På våran skola är läroplanen ett levande dokument’ sa en lärarvän till mig för ett tag sedan. Jag förstår vad hon menar, men kan samtidigt inte släppa faktumet att det inte är sant. I alla fall inte i bokstavlig bemärkelse. Det vore, kort sagt, skitläskigt!
Så vad menar vi när vi säger att läroplanen är ett levande dokument? Jag och min närmaste kollega (som jag delar klassrum med) har snott ett exemplar av läroplanen och placerat den på en hedersplats i klassrummet. Just nu bor den mellan våra två klassmaskotar (se separat inlägg).
Det är egentligen ett barnsligt skämt som ligger bakom beslutet att ha en kopia i klassrummet. Samtidigt har det också medfört att jag lättare kan plocka fram och prata om den. Det känns viktigt. För mig lever inte läroplanen förrän eleverna kan få för sig att fråga saker som ‘Men var står det i läroplanen’. Det börjar mina små vardagsänglar göra.
Jag kom att tänka på detta när jag för ett tag sedan gästade en skola och hittade denna bokhylla i en låst skrubb någonstans…
Det är måndag morgon och jag står inför den nätta skaran om tio elever som jag ska ha under den kommande veckan. Det är Elevens Val och jag har, i egenskap av skolans ända NO-lärare, fått äran att leda gruppen som önskat fysikaliska experiment. Jag går igenom veckans schema och vilka mål i läroplanen som vi ska jobba med. Efter ett tag blir jag avbruten av en tioårig pojke som jag vet är en av de ivrigaste i gruppen.
Ivriga Pojken: Kommer vi få lära oss något om fysik den här veckan!?
Jag (lite ställd): Ja, alltså det här är kursplanen i fysik och det finns som du ser många mål som passar oss…
Ivriga Pojken (avbryter): Ja, men alltså kvantfysik. Får vi lära oss något om kvantfysik!?
Jag (märker att övriga nio elever ser ut som fågelholkar på en nobelföreläsning): Ja du, för det första är jag inte säker på att alla här vet vad kvantfysik är. Kan inte du förklara det för dina klasskamrater?
Ivriga Pojken (vänder sig om): Jo, alltså det handlar om rymden. Jag är väldigt intresserad av rymden och sånt… Och tydligen kan man kröka tiden och rummet i rymden. Så att tiden går snett…
Klasskamrat: Jag fattar inte…
Ivriga Pojken: Inte jag heller! Det är därför jag vill att vi ska lära oss om det!
Klasskamrat (plötsligt lika ivrigt): JA!!!
Jag: Alltså….
Man kan säga att det var här som min arbetsvecka spårade ut. På ett bra sätt. Då var klockan 08.25 ungefär…
I den Svenska skolan finns två sorters mål: uppnåendemål (tanken är att alla elever ska uppnå dessa, därav namnet) och strävansmål (mer långsiktiga mål. Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM) kallar dem Strävor, men det är en annan historia). Problemet är bara att de inte tillämpas så.
I realiteten har de flesta skolorna prioriterat uppnåendemålen och valt att betrakta strävansmål som extramaterial för de som redan kan. Konsekvensen blir att en stor del barn aldrig får utvecklas mot de kanske intressantaste målen.
Därför har Riksdagen, i samband med totalreformen av alla styrdokument, även avskaffat den nuvarande strukturen för mål. Istället ska det bara finnas uppnåendemål. Det är nog en bra sak att ta bort det som inte funkar.
Men hur blir det för alla skolor som faktiskt förstod meningen med strävansmål? Hur blir det för elever som redan når målen?
Att inte längre kräva mer än minimum är ett svek. Utan strävans mål (eller motsvarande) försvinner lärarkårens möjlighet att kräva särskilt stöd för elever som redan når målen. Det är ett sätt för Sverige att svika en hel generation.
Det är måndag och början på så mycket mer än bara vecka 39. Efter ett långt och utförligt valtema är det mycket som behöver diskuteras. Trots den relativt unga åldern på mina elever (nio, tio och elva år gamla) så har vi ett 45 minuter långt samtal om allt från skillnaden mellan minoritetsregeringar och majoritetsregeringar till vad det innebär att stå upp för alla människors lika värde.
En elev (tioårig pojke) berättar att han sett att internationell media rapporterar om rasisternas intåg i riksdagen. Det går ett sus av förvåning genom klassrummet. En annan elev (elvaårig flicka) sammanfattar allt som jag känt men inte kunnat uttrycka det senaste dygnet:
“Det är nästan så att man skäms för att bo i Sverige. Dom ger ju alla oss andra dåligt rykte!”
Jag nickar instämmande och bockar, med obeskrivlig stolthet, av ett antal mål i läroplanen.
