För en dryg vecka sedan kom den. Lådan med ett rött papper allra överst, där sekretessbestämmelser skrivs ut så tydligt att det är fullkomligt omöjligt att missta sig. Jag pratar om nationella proven i år tre.

Jag och mina kollegor har reserverat en hel del lektionstid mellan vecka 15 och 20 för genomförandet, rättningen och inrapporteringen av dessa. Därför blev det så att den lådan åkte in i ett skrymsle i väntan på provtider. Men så slog det mig. Hur formativt är det? Det här är ändå årets största bedömningsprojekt, varesig vi vill det eller inte. Så då kan vi lika gärna göra den så formativ som möjligt.

Christian Lundahl har skrivit en del om hur man kan jobba formativt med de nationella proven. Det är ingen slump utan ett resultat av att han förstår hur mycket tid lärare i hela landet tvingas lägga på nationella proven. Kan man få in ett eller två formativa moment i allt det arbetet så blir skolan en hel del fel. Här är ett par ingångar kring hur man skulle kunna göra det:

• En viktig del av den formativa bedömningen är att aktivera eleven som ägare av sitt lärande. Detta går urlätt att koppla till den obligatoriska självskattning som ingår i både matematikdelen och svenskadelen av de nationella proven. Eleverna får ett papper med moln innehållande olika aspeketer av förmågor/mål som de ska färglägga baserat på om de känner sig säkra, halvsäkra eller osäkra. Den uppgiften i sig är formativ men den går så klart att spetsa till. Exempelvis kan man låta den föregås av att eleverna får uppdatera sig på sin IUP och vilka mål som hen har formulerat. Samtidigt borde man så klart dela upp arbetet så att man kanske pratar om några mål åt gången och samtidigt finns det ett värde i att elever får samtala med varandra om hur man använder verktyget. Ett exempel kan vara att låta eleverna möta fiktiva elevsvar och utifrån det föreslå en självskattning för den fiktiva eleven. På så sätt kan man förbättra elevernas bedömningskompetens innan de ska bedöma sig själva. Samtidigt tror jag att det finns en poäng i att upprepa den här självskattningen vid flera tillfällen, kanske en gång innan och en gång efter att proven genomförs. Det kan ge en bild av hur elevernas självinsikt vuxit med genomförandet av proven. En annan metod man skulle kunna använda är att låta eleverna jobba med en egen kopia av dem kunskapsprofil som följer med i bedömningsmaterialet.
• En annan aspekt av den formativa bedömningen är att tydliggöra mål och kunskapskrav. Det här gör Skolverket för lärarna som leder de nationella proven men det är inte självklart att den insikten sipprar ner till eleverna. Tvärtom är det nog många elever som bara gör proven för att det är något man bara ska göra. I lärarhandledningen som kommer med proven finns t.ex. en stilig matris över vilka kunskapskrav och förmågor som behandlas av vilket delprov. Det räcker så klart inte att bara visa målen utan man borde förarbeta varje delprov med att visa, bryta ner och diskutera varje kunskapskrav och kanske komplettera med att låta eleverna bedöma fiktiva elevsvar kopplade till samma kunskapskrav. (OBS! Andra uppgifter än på provet.) Samtidigt kan man efter genomfört prov ta en kopia på elevernas svar innan man sätter sig och rättar. Då kan man ge tillbaka proven till eleverna så att de kan få bedöma sitt egna resultat efter att vi har bearbetat kunskapskraven kopplade till just det provet.
• En tredje aspekt av formativ bedömning handlar om att synliggöra lärandet. Detta kan vara svårt att göra utan att hamna i det där träsket där man förstorar upp de nationella proven och allt hemskt som elever tror kan hända om de inte lyckas. Jag brukar tänka att det inte handlar om det faktiska resultatet utan kanske mer om elevernas egna upplevelse av lärandet. För ett tag sedan lät jag eleverna samarbeta runt ett antal gruppuppgifter som jag baserat på tidigare nationella prov. Jag lät dem självskatta sina egna resultat genom att gå tillbaka till varje uppgift (3-5 stycken) och dela ut två stjärnor och en önskning per uppgift. Sedan lät jag dem värdera sin egen insats på en skala från 0 till 5. Jag bad de som gett sig själva 3 eller högre att räcka upp sina händer. Först då lät jag dem förstå att det är så här de nationella proven fungerar. Det är inte precis inom ramen för metoden att synliggöra lärandet men den aha-upplevelsen som de allihop fick av den här övningen sätter fingret på den sortens synliggörande som jag föredrar.
• En av de mest centrala delarna av formativ bedömning handlar om att ge informationsrik återkoppling. Här kan det vara svårt att som lärare ge bra återkoppling efter varje delprov eftersom det kräver en hel del tid att ge en formell bedömning. Det är lätt att man tappar tempot och hamnar efter i rättningen. I bästa fall kan man ge återkoppling nästa dag, men det kräver att man avsätter flera timmar varje dag för rättning. Skippa det! Istället tänker jag att man kan ta kopior på några utvalda uppgifter (de som man i förväg identifierat som särskilt viktiga eller som flest elever kan fastna på) och låta eleverna efterarbeta ett provtillfälle genom att i direkt anslutning till provtillfället sitta i smågrupper och samtala om hur de närmat sig uppgiften och hur de upplevt sin egen prestation. Jag tror att det bygger på att grupperna består av klasskamrater som man känner väl och litar på. Kanske ska man bilda dessa grupper redan i förväg och sedan använda dem varje gång man efterarbetar på det sättet. Då kan eleverna få värdefull återkoppling kring sina egna och andras lösningar direkt efter själva provtillfället. Samtidigt kan det vara ett bra tillfälle för dig som lärare att gå runt och lyssna in elevernas samtal. Kanske visar det sig att eleverna förstår mer än de visat på själva provet. Sådan information påverkar inte själva provrättningen men är absolut något som du ska väga in när du bedömer om eleverna når kunskapskraven för år 3.
• Den sista aspekten av formativ bedömning som jag tänker att man kan koppla till de nationella proven handlar om att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. Även om proven är mestadels individuella så kan man gott ta kopior av elevernas prov innan man sätter sig och rättar dem. Då kan eleverna få tillbaka sina beräkningar och det kan bli ett gyllene tillfälle för kamratrespons. Den mest kända är kanske modellen “two stars and a wish” som jag redan har beskrivit kort. En annan modell man kan välja är att välja ut ett antal elevsvar på en och samma uppgift och anonymisera dem innan ni lyfter dem till en gruppdiskussion. Förslagsvis väljer du ut en nyckeluppgift som du tror är extra viktig eller som eleverna kommer att tänka väldigt olika kring. Då kan du få kompelxare samtal runt olika lösningsmodellers fördelar och nackdelar. Med en rik bearbetning av vad kunskapskraven innebär kan du lätt låta eleverna få bedöma de anonymiserade elevsvaren. Vill du ta det ett steg längre kan du välja ut ett antal nyckeluppgifter från de nationella proven och låta eleverna i efterhand spela in “how to”-filmer där de får förklara för klasskamraterna hur man kan lösa uppgifterna på ett bra sätt. Dessa kan du naturligtvis inte publicera hur som helst eftersom proven är sekretessbelagda, men det funkar att spela in för att kunna kolla på dem i helklass och sedan kan du radera dem. Det viktiga i övningen är inte filmerna i sig utan samtalen och samarbetet i skapandet av dem.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.