Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Här är ett tips för alla naturvetneskapslärare och tekniklärare och allmänt alla rymdfantaster. NASA har släppt en e-posttjänst där du får ett pling så fort rymdstationen ISS passerar ovanför dig. Det coola med detta är att det är fullt möjligt att se den med blotta ögat. Lätt dagens undervisningsupplevelse, när det nu än händer.
http://spotthestation.nasa.gov/
I väntan på överflygning kan man alltid kolla på den här filmen med bilder av Jorden sedd från ISS.
View from the ISS at Night from Knate Myers on Vimeo.
Ni vet hur en del bloggare kör med grejer som Dagens Outfit?
Jag tänker att jag vill köra med Dagens Teknikutvecklingsarbete, i alla fall för en dag.
I LGR-11 kretsar kursplanen för teknik mycket kring att kunna förstå hur tekniska lösningar föds ur mänskliga behov och växer fram genom ett visst antal förutbestämda faser. För många skolor var teknik ämnet svårt att få med redan tidigare, och inte blev det lättare med LGR-11. Så brukade jag tänka, tills dess att jag fick upp ögonen för hur mina elever utvecklar tekniska lösningar mest hela tiden. Jag ska ge ett exempel:
Idag, när jag var på skolgården, upptäckte jag i ett buskage tre flickor i förskoleklassgruppen inom mitt spår. Eftersom jag vet att det om ett par år är tänkt att jag ska bli deras lärare vill jag börja reltaionsbyggandet, så därför gick jag fram till dem för att se vad de höll på med. Det visade sig att deras lek med en knallgul leksaksponny övergått till ett byggande av stall och hage. Just när jag kom in i bilden var målet ett regnskydd över hagen.
Jag: Tjena ungar! Vad gör ni?
Eleverna: Tjena Killfröken! Vi bygger ett tak för hagen så att Wilma (hästen) kan dlippa bli blöt om det regnar.
Jag: Jaha, och det är den där plastpåsen ni ska använda då eller?
Eleverna: Ja, vi tänkte sätta fast den mellan några grenar i busken så att den inte blåser bort.
Jag: Smart, det blir säkert en hållfast konstruktion. (Pedagogvarning på införandet av begrepp!)
Eleverna (uppenbart förundrade): !?
Jag förklarar. De nickar.
En elev: Jag har funderat på om vi ska riva isär påsen i sömnarna så att den blir större. Då blir ju taket bättre? (Ser på mig för bekräftelse.)
Övriga elever (innan jag hinner svara): JAAAAA!!!!
Egentligen är teknikutveckling, och särskilt den delen som bygger på att man bygger prototyper som man testar och vidarutvecklar, något i grunden otroligt barnsligt i den bemärkelsen att det är fullkomligt naturligt för barn…
Vid Lunds Universitet finns Nationellt Resurscentrum för Fysik (NCRF), med den ascoola hemsideadressen fysik.org. Där finns en uppsjö av bra material för såväl den inbitna fysikläraren som den ständigt kvackande mellanstadieläraren (i alla fall de som inte har fysik i sin ämneskombination men ändå tvingas undervisa i det). Bäst av allt gillar jag deras galet stora frågelåda. I sju års tid har de byggt upp en databas med allmänhetens (ofta skolklassers) frågor och vetenskapsmännens (förvånansvärt pedagogiska) svar. Man kan söka på ämnesområde, föreslagen åldersnivå och även på nyckelord. Med andra ord är det rätt lätt att hitta det man söker.
Jag rekommenderar varmt ett digitalt besök. Du kan läsa mer om NCRFs frågelåda här. Själva frågorna och svaren finns här.
Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.
Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.
Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)
Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.
Idag hade jag min tredje slinga (en sorts mini-föreläsning) på rubriken “Fotosyntes – livets viktigaste lektion”. ja, det är en del av vårt snart sönderundervisade biologitema. Och ja, det är rätt så komplext för nio-, tio- och elvaåringar. (Därför nöjer vi oss om de har hört talas om det och vet litegrann om vad det är bra fösr.)
Hos oss har vi organiserat det så att en lärare förbereder sig ordentligt för att sedan ge samma slinga i alla (d.v.s tre) klasser. På så sätt blir det bättre kvalitet. Plus att det är rätt intressant att se olika grupper komma med olika reaktioner på ens amterial.
Idag hade jag en elev i nio års åldern som tidigt deklarerade att “Det här kan jag, för det har vår förra fröken lärt oss!”. Och mycket riktigt blev samma elev ett bra bollplank under resten av slinga. I mitt mentala avprickningsregister arkiverade jag den här förmiddagens lektion som ett bevis på att samma elev når tema-målen med råge.
Men vid lunch blev det ändring på det:
Jag (på väg in i matsalen): Oh, det är sojakorv!
Eleven: Jaha du, så vilken sorts fotosyntes ska du välja idag?
Jag: Euhm, va?
Eleven (bombsäkert): Ja, alltså: Vad ska du göra för att få igång din fotosyntes?
Jag (som misstolkar det hela som ett skämt): Du menar för att jag är vegetarian. Kul! 
Eleven: Eh, va? Näe!
Efter en intensiv och högpedagogisk lunch hade vi rätat ut det där lilla frågetecknet med att bara växter kan skapa fotosyntes. Och att fröken inte är en växt. (Även om jag från tid till annan kan framstå en aning mossig.)
Det är måndag morgon och jag står inför den nätta skaran om tio elever som jag ska ha under den kommande veckan. Det är Elevens Val och jag har, i egenskap av skolans ända NO-lärare, fått äran att leda gruppen som önskat fysikaliska experiment. Jag går igenom veckans schema och vilka mål i läroplanen som vi ska jobba med. Efter ett tag blir jag avbruten av en tioårig pojke som jag vet är en av de ivrigaste i gruppen.
Ivriga Pojken: Kommer vi få lära oss något om fysik den här veckan!?
Jag (lite ställd): Ja, alltså det här är kursplanen i fysik och det finns som du ser många mål som passar oss…
Ivriga Pojken (avbryter): Ja, men alltså kvantfysik. Får vi lära oss något om kvantfysik!?
Jag (märker att övriga nio elever ser ut som fågelholkar på en nobelföreläsning): Ja du, för det första är jag inte säker på att alla här vet vad kvantfysik är. Kan inte du förklara det för dina klasskamrater?
Ivriga Pojken (vänder sig om): Jo, alltså det handlar om rymden. Jag är väldigt intresserad av rymden och sånt… Och tydligen kan man kröka tiden och rummet i rymden. Så att tiden går snett…
Klasskamrat: Jag fattar inte…
Ivriga Pojken: Inte jag heller! Det är därför jag vill att vi ska lära oss om det!
Klasskamrat (plötsligt lika ivrigt): JA!!!
Jag: Alltså….
Man kan säga att det var här som min arbetsvecka spårade ut. På ett bra sätt. Då var klockan 08.25 ungefär…
Med ett par i lärargeggan börjar jag få perspektiv på det här med lärarutbildning. Särskilt tydlig framstår bristen på didaktik. Där är det svårt att tänka sig en särskilt högkvalitativ lärarutbildning så länge som det ofta saknas relevant erfarenhet av praktisk verksamhet. Fast det är en ful sak att säga i akademiska sammanhang, så det har ni inte hört från mig. Det var någon annan.
Jag minns hur vi hade en gästföreläsare ett par gånger som vigt sitt liv åt att studera moln. (Han hade säkert någon typ av lärarutbildning i grunden.) Han menade att man kan ägna en kvart om dagen eller så till att titta på moln. Dagens Moln föreslog han som projektnamn. Vi tittade på varandra och frågade oss själva om det verkligen kan ha ett pedagogiskt syfte som går att försvara.
Idag kan jag att tänka på samma farbror när jag hittade en artikel på NASAs hemsida om ett skolprojekt som drivs där. Från och med årskurs sju kan man hjälpa NASA (som antagligen pysslar lite med väder/klimat och inte bara rymden) med att samla in data om just moln. Det handlar om en NO-lärare som i tio års tid fixat så att han sjundeklassare (motsvarande våra sjätteklassare) får delta i insamlingen av ett projekt som senare leder till riktiga forskningsresultat.
Vad projektet heter? Det är nästan bäst av allt: Students’ Cloud Observations On-Line. Det förkortas, i bästa Gröngölingsanda S’COOL…
Av en slump hittade jag det här klippet på en av mina YouTube-promenader.
Jag tycker att det sätter fingret på något. Väldigt sällan pratar man om lek som avgörande faktor för framgång. Men i en tid när världen blir allt mer komplex (egentligen är det väl inte världen som blir mer komplex så mycket som att det kanske är våra förklaringsmodeller som blir mer komplexa… Men det är en annan fråga för ett annat inlägg…) och kraven på kreativt tänkande ökar kan jag tycka att leken borde få mer plats.
Min NO-kollega brukar säga att det viktiga är att få eleverna att fatta det naturvetenskapliga tänket (med ställande av hypoteser och liknande). Det är bra. Men jag tror att jag ska ta henne åt sidan någon gång imorgon och ge henne länken till det här klippet.
Andre Geim och Konstantin Novoselov är trots allt de första personerna i världen att få både nobelpris och ignoblepriset.
Det är dags för tekniklektion (kopplat till det nuvarande temat: energikällor) och eleverna har blivit lovade att få göra experiment. Och så ska det bli.
För mig och mina kollegor ligger lektionens fokus istället på hypotesbildning och etablerandet av ett naturvetenskapligt förhållningssätt. (Men det behöver man ju inte nämna högt.) Så när vi tvingar eleverna att BÅDE rita en arbetsgång och ställa en hypotes går en våg av suckar genom klassen.
En ivrig elev (tioårig flicka): Meh! Vi har ju redan gjort den där hypnosen en gång!
Jag har de senaste månaderna haft hand om arbetslagets alla läxor, utom engelskläxorna (fyra konsonanter i rad, uj!) som görs av respektive lärare. Detta har möjliggjort att jag kan lägga allt mer tid på att noggrannt välja ut och formulera de uppgifter som skickas hem. Det känns ändå lite viktigt med tanke på att elever har så olika förutsättningar att jobba med skolarbete på hemmaplan. (Föräldrar som hatade skolmatten får svårare att hjälpa till med matteläxan, såvida de inte får stöd från skolan.)
Sen händer det så klart att man fukkar upp ändå. Som med den här veckans temaläxa (en läxa kopplad till temaområdet: energiformer). Jag råkade kopiera upp ett tidigare utkast vilket gjorde att den kloka förenklingen föll bort. Hur som helst var det en sådan där liten sak som bara jag lade märke till. Och nu visade det sig att det hade blivit fel i vilket fall som helst. Det har en tendens att bli så i skolans värld.
Jag (läser högt ur uppgiften): …”Och då ska ni alltså gå runt därhemma och räkna alla glödlampor i huset”….
Elev (oroligt): Euhm, Killfröken! Jag har ett problem som jag inte kan lösa.
Jag (avbryter mig själv): Jaha, vadå?
Eleven: Min storasyster förbjuder mig att gå in på hennes rum. Alltså totalförbud! Kan jag göra en uppskattning av hur många lampor hon har? Jag kan ju räkna mina två gånger eller nåt…
