Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Här är ett tips för alla naturvetneskapslärare och tekniklärare och allmänt alla rymdfantaster. NASA har släppt en e-posttjänst där du får ett pling så fort rymdstationen ISS passerar ovanför dig. Det coola med detta är att det är fullt möjligt att se den med blotta ögat. Lätt dagens undervisningsupplevelse, när det nu än händer.
http://spotthestation.nasa.gov/
I väntan på överflygning kan man alltid kolla på den här filmen med bilder av Jorden sedd från ISS.
View from the ISS at Night from Knate Myers on Vimeo.
Ni vet hur en del bloggare kör med grejer som Dagens Outfit?
Jag tänker att jag vill köra med Dagens Teknikutvecklingsarbete, i alla fall för en dag.
I LGR-11 kretsar kursplanen för teknik mycket kring att kunna förstå hur tekniska lösningar föds ur mänskliga behov och växer fram genom ett visst antal förutbestämda faser. För många skolor var teknik ämnet svårt att få med redan tidigare, och inte blev det lättare med LGR-11. Så brukade jag tänka, tills dess att jag fick upp ögonen för hur mina elever utvecklar tekniska lösningar mest hela tiden. Jag ska ge ett exempel:
Idag, när jag var på skolgården, upptäckte jag i ett buskage tre flickor i förskoleklassgruppen inom mitt spår. Eftersom jag vet att det om ett par år är tänkt att jag ska bli deras lärare vill jag börja reltaionsbyggandet, så därför gick jag fram till dem för att se vad de höll på med. Det visade sig att deras lek med en knallgul leksaksponny övergått till ett byggande av stall och hage. Just när jag kom in i bilden var målet ett regnskydd över hagen.
Jag: Tjena ungar! Vad gör ni?
Eleverna: Tjena Killfröken! Vi bygger ett tak för hagen så att Wilma (hästen) kan dlippa bli blöt om det regnar.
Jag: Jaha, och det är den där plastpåsen ni ska använda då eller?
Eleverna: Ja, vi tänkte sätta fast den mellan några grenar i busken så att den inte blåser bort.
Jag: Smart, det blir säkert en hållfast konstruktion. (Pedagogvarning på införandet av begrepp!)
Eleverna (uppenbart förundrade): !?
Jag förklarar. De nickar.
En elev: Jag har funderat på om vi ska riva isär påsen i sömnarna så att den blir större. Då blir ju taket bättre? (Ser på mig för bekräftelse.)
Övriga elever (innan jag hinner svara): JAAAAA!!!!
Egentligen är teknikutveckling, och särskilt den delen som bygger på att man bygger prototyper som man testar och vidarutvecklar, något i grunden otroligt barnsligt i den bemärkelsen att det är fullkomligt naturligt för barn…
Jag har skrivit om TED Ed förut. (Läs mitt förra inlägg här.) Men nu gör jag det igen. För nu börjar det växa till något som är lättare att värdera som lärare.
En av de mest intressanta filmerna jag har hittat är framtagen av NO-läraren Jonathan Bergmann i samarbete med animatören Andrew Park. (Hela grejen med TED Ed är att koppla ihop framgångsrika lärare med animatörer för att visualisera nykelmoment som kan vara svåra att undervisa.) Deras film är ett par minuter lång och handlar om storleken på atomer. Nu undervisar jag förvisso yngre elever och det kanske är annorlunda när man har äldre, men min erfarenhet är att det är lätt att få elever att acceptera att världen är uppbyggd av atomer men att det är desto svårare att få dem att fullt ut förstå vad atomer är och hur de fungerar. Då är den här filmen alldeles strålande.
Jag skulle nog vilja introducera området kort, visa filmen en gång i sin helhet, diskutera med de elever vars engelska är tillräckligt stark för att snappa upp innehållet och sedan visa den en gång till moment för moment och liksom förklara själv samtidigt. Annars blir nog språkbarriären större än nödvändigt.
Allra helst skulle jag vilja dissekera filmen och göra en egen film på svenska som jag kan använda i min undervisning. Men det är inte tillåtet efter TED följer en Creative Commons licens som bygger på att man inte får bearbeta. Det är lite dåligt. Det borde finnas en nivå på den licensen som tillåter bearbetning för översättning. (Typ att man lägger på eget ljud eller så.)
Tillägg:
Just det! Det jag ville säga om TED Ed är att de har introducerat funktionen “flip this video” som är till för att göra det lättare för lärare att använda sig av TEDs filmer i sina ambitioner att introducera metoden Flipped Classroom. Kolla in mer om det här.
Så här i tider av Askonsdagar och Långfredagar vill jag berätta om en egen högtif: Examinationsdagen.
Jag jobbar på en skola där både åldrar och ämnen är blandade på ett sätt som på ett naturligt sätt svetsar samman såväl lärare som lärararbete. Därför är det här med samrättning av nationella prov och liknande inget nytt (i alla fall så länge som man blundar för möjligheten att samarbeta med andra skolor i området). Trots det har vi helt klart områden där utrymmet för utveckling är stort. Därför känns det så kul att kunna berätta om min skärtorsdag:
Efter ett kroppen-tema (med koppling till främst svenskämnet och biologiämnet, men även samhällskunskap och till viss del idrott och hälsa) om fyra-fem veckor har vi närmat oss slutet och det har blivit dags att bedöma vad eleverna har hunnit lära sig. Sett ur elevernas ögon har temat kretsat kring att de fått egna expertområden att borra ner sig i för att sedan dela med klasskamraterna, och detta har vi så klart dokumenterat under hela processen. Sett ur våra pedagogögon har eleverna också fått sitta i tvärgrupper och muntligt resonera kring ett par olika cases där de, i egenskap av experter på kropp och hälsa har fått coacha personer/verksamheter i behov av stöd. Det kan vara allt från fiktiva kompisar som inte förstår varför man kan andas på natten, “när hjärnan sover” till kommuner som planerar nyttigare/godare skolmat utan att riktigt veta hur. Det har verkligen märkts hur många kreativa idéer som har kommit fram under dessa samtal. Mycket mycket mycket mer kreativitet än vad något ensamprov någonsin hade kunnat frambringa.
Allt detta har vi gjort i förväg, inför den stora Examinationsdagen. Då samlade jag och min NO-lärarkollega alla arbetslagets 85 elever i grupper om 3-5 för att ge dem ett muntligt fall att resonera kring i drygt 10-15 minuter per grupp. På något sätt föll det sig så att min kollega tog 15 elever och jag övriga 70. (Han är också idrottslärare.) Hur som helst har jag fått med mig så mycket inspiration från alla dessa bedömande samtal. Här är en sammanfattning:
- Det här med att kunna resonera är ett genomgående inslag i LGR 11 för många ämnen (i princip alla NO- och SO-ämnen) och det krävs redan på E-nivå vilket innebär att den som inte kan resonera får underkänt redan i år 6. På alla sätt och vis är det en förändring i skolans kunskapssyn som vi har att förhålla oss till.
- Det är tydligt för mig hur i alla fall mina elever är så otroligt mycket bättre på att resonera muntligt än individuellt. (De nationella proven i år 6 kommer mäta förmågan att föra skriftliga resonemang, även om värdeorden i läroplanen är sådana att de antyder att man behöver göra dem muntligt i grupp. (…”på ett sådant sätt att det för samtalet vidare”…))
- Jag blir alldeles lycklig av att se elever som annars är försiktiga och/eller inte tror att de kan prestera på vanliga skriftliga ensamprov blomma ut när jag testar muntliga gruppexaminationer. Jag tänker särskilt på en flicka i år tre som jag, trots att vi har känt varandra sedan hon gick i år 1, aldrig har sett riktigt ivrig. I torsdags hade jag svårt att få tyst på henne så att resten av gruppen skulle få en chans.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer, så jag avslutar med att helt enkelt kunngöra för hela världen hur galet mycket jag tycker om formativ bedömning. Jag har aldrig förr känt mig som en lärare när det har kommit till bedömning. Då har jag bara känt mig som en administratör av kunskapsmätning. Nu vet jag att bedömning kan vara lärorikt. Och vet ni vad? Förutom att mina elever har lärt sig på den här bedömningen så har jag lärt mig så otroligt mycket mer om dem. Det hade jag inte gjort av ett vanligt gammalt hederligt prov.
Vid Lunds Universitet finns Nationellt Resurscentrum för Fysik (NCRF), med den ascoola hemsideadressen fysik.org. Där finns en uppsjö av bra material för såväl den inbitna fysikläraren som den ständigt kvackande mellanstadieläraren (i alla fall de som inte har fysik i sin ämneskombination men ändå tvingas undervisa i det). Bäst av allt gillar jag deras galet stora frågelåda. I sju års tid har de byggt upp en databas med allmänhetens (ofta skolklassers) frågor och vetenskapsmännens (förvånansvärt pedagogiska) svar. Man kan söka på ämnesområde, föreslagen åldersnivå och även på nyckelord. Med andra ord är det rätt lätt att hitta det man söker.
Jag rekommenderar varmt ett digitalt besök. Du kan läsa mer om NCRFs frågelåda här. Själva frågorna och svaren finns här.
Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.
Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.
Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)
Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.
Idag hade jag min tredje slinga (en sorts mini-föreläsning) på rubriken “Fotosyntes – livets viktigaste lektion”. ja, det är en del av vårt snart sönderundervisade biologitema. Och ja, det är rätt så komplext för nio-, tio- och elvaåringar. (Därför nöjer vi oss om de har hört talas om det och vet litegrann om vad det är bra fösr.)
Hos oss har vi organiserat det så att en lärare förbereder sig ordentligt för att sedan ge samma slinga i alla (d.v.s tre) klasser. På så sätt blir det bättre kvalitet. Plus att det är rätt intressant att se olika grupper komma med olika reaktioner på ens amterial.
Idag hade jag en elev i nio års åldern som tidigt deklarerade att “Det här kan jag, för det har vår förra fröken lärt oss!”. Och mycket riktigt blev samma elev ett bra bollplank under resten av slinga. I mitt mentala avprickningsregister arkiverade jag den här förmiddagens lektion som ett bevis på att samma elev når tema-målen med råge.
Men vid lunch blev det ändring på det:
Jag (på väg in i matsalen): Oh, det är sojakorv!
Eleven: Jaha du, så vilken sorts fotosyntes ska du välja idag?
Jag: Euhm, va?
Eleven (bombsäkert): Ja, alltså: Vad ska du göra för att få igång din fotosyntes?
Jag (som misstolkar det hela som ett skämt): Du menar för att jag är vegetarian. Kul! 
Eleven: Eh, va? Näe!
Efter en intensiv och högpedagogisk lunch hade vi rätat ut det där lilla frågetecknet med att bara växter kan skapa fotosyntes. Och att fröken inte är en växt. (Även om jag från tid till annan kan framstå en aning mossig.)
Med ett par i lärargeggan börjar jag få perspektiv på det här med lärarutbildning. Särskilt tydlig framstår bristen på didaktik. Där är det svårt att tänka sig en särskilt högkvalitativ lärarutbildning så länge som det ofta saknas relevant erfarenhet av praktisk verksamhet. Fast det är en ful sak att säga i akademiska sammanhang, så det har ni inte hört från mig. Det var någon annan.
Jag minns hur vi hade en gästföreläsare ett par gånger som vigt sitt liv åt att studera moln. (Han hade säkert någon typ av lärarutbildning i grunden.) Han menade att man kan ägna en kvart om dagen eller så till att titta på moln. Dagens Moln föreslog han som projektnamn. Vi tittade på varandra och frågade oss själva om det verkligen kan ha ett pedagogiskt syfte som går att försvara.
Idag kan jag att tänka på samma farbror när jag hittade en artikel på NASAs hemsida om ett skolprojekt som drivs där. Från och med årskurs sju kan man hjälpa NASA (som antagligen pysslar lite med väder/klimat och inte bara rymden) med att samla in data om just moln. Det handlar om en NO-lärare som i tio års tid fixat så att han sjundeklassare (motsvarande våra sjätteklassare) får delta i insamlingen av ett projekt som senare leder till riktiga forskningsresultat.
Vad projektet heter? Det är nästan bäst av allt: Students’ Cloud Observations On-Line. Det förkortas, i bästa Gröngölingsanda S’COOL…
Av en slump hittade jag det här klippet på en av mina YouTube-promenader.
Jag tycker att det sätter fingret på något. Väldigt sällan pratar man om lek som avgörande faktor för framgång. Men i en tid när världen blir allt mer komplex (egentligen är det väl inte världen som blir mer komplex så mycket som att det kanske är våra förklaringsmodeller som blir mer komplexa… Men det är en annan fråga för ett annat inlägg…) och kraven på kreativt tänkande ökar kan jag tycka att leken borde få mer plats.
Min NO-kollega brukar säga att det viktiga är att få eleverna att fatta det naturvetenskapliga tänket (med ställande av hypoteser och liknande). Det är bra. Men jag tror att jag ska ta henne åt sidan någon gång imorgon och ge henne länken till det här klippet.
Andre Geim och Konstantin Novoselov är trots allt de första personerna i världen att få både nobelpris och ignoblepriset.
Det är tisdag och vad som förra veckan var två små (nåja…) ensamma elever i den stora (nåja….) och i övrigt lovstängda skolan har åtminstone blivit tio till antalet. En av dem är Eleven i garderoben. Efter ett par timmar utomhus har de sprillans nya vinterkängorna gett henne en fotsvett som enligt utsago “gör fötterna alldeles klibbiga”. Snart är uppfinningsrikedomen framme och en ny talang är upptäckt.
Klätterapan (med lugnt och vardagligt tonfall): Kolla Killfröken.
Jag (som kollar på något annat): Mm…
Klätterapan: Men kolla då. Snart slår jag huvudet i taket!
Jag (som nu ser en anledning att kolla): Hoppsan!
Där hittar jag en elev som istället för att gömma sig i garderoben har hittat en dörrpost att ta spjärn emot. På något vis har hon för egen maskin klättrat upp och hänger nu i det övre hörnet av dörrkarmen.
Klätterapan: Euhm… Kan du hjälpa mig ner tror du?
Jag (som med lätthet lyfter ner barnet): Hur hamnade du ända där uppe?
Klätterapan (strålande glad): Äsch man använder sig av fötternas spott bara!
Under resten av dagen har jag vid flera tillfällen fått avbryta det jag hållit på med för att lyfta ner Klätterapan från både det ena och det andra stället.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka två saker:
1. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag vill se mina elever nå nya höjder
2. Hon har flera hundra timmar av obligatorisk No-undervisning kvar innan hon en dag ska ta studenten. Vi ska nog hinna med att klämma in några lektioner om anatomi och skillnaden mellan olika kroppsvätskor…
