Då och då hör jag personer som pratar om att de är så fruktansvärt dåliga på matematik. En del använder det som någon sorts mantra. Det förvånar mig att det är en sak som är okej att säga, på det sättet att folk liksom tenderar att nicka instämmande snarare än att fråga sig ‘herregud, hur klarar sig den här personen i en allt mer komplex vardag!?’

Hade samma människor sagt samma sak om läsning eller skrivning (‘Jag är så dålig på att läsa, det är inte klokt!’) så hade man helt klart fått en annan bild av dessa personer, inte sant?

Vad säger det oss? Att läsning och skrivning är förmågor som är viktigare än matematik? Att matematiken har utvecklat en elitkutur som blivit så pass stark att man får skylla sig själv om matematiken inte längre är en kärna i modern allmänbildning? Om det är på det viset känns det som att Sverige ligger lite brunt till inför framtida utmaningar. Det är min två-minuters-analys av samhällets utveckling. Bara sådär.