Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Det är tisdag förmiddag och det är dags för engelska med elvaåringarna (15 stycken). Det har just ringt in från tiorasten och ute faller snön med växande intensitet. I Stockholm ska Sveriges finaste lärarkonferens just invigas och en del av mig hatar att jag inte är där. (Det är typ ena lillfingrer, resten av mig trivs bäst precis just här.)
Min kollega presenterar dagens övning och jag passar på att observera elevgruppen. De flesta hänger med. Faktiskt är det alla utom en, Problemlösarflickan (elva år gammal), som slukar vartenda ord. Från henne hörs djupa suckar. Jag känner inte henne särskilt väl, men känner mig ändå relativt säker på att hon egentligen har ganska lätt för engelska. Jag sätter mig på knä bredvid hennes bänk:
Jag (viskar): Hur är det?
Problemlösarflickan (uppgivet): Det är tråååkigt….
Jag: Är det svårt?
Problemlösarflickan: Neeeeeeeeeej!
Jag: ….
Problemlösarflickan: Kan inte bara alla andra barn lära sig svenska så att jag kan få kasta snöboll!?
En av de saker jag är mån om att ge mina elever – oavsett vilket ämne eller tema vi arbetar med – är vanan att dubbelkolla sitt egna arbete. Det spelar ingen roll om det är sexåringar eller tolvåringar. Tanklöst producerande gör ingen vettig människa glad.
Dock ska det sägas att det är lättare med de lite äldre eleverna. Detta blev jag varse idag när jag höll på att avsluta morgonens första mattepass med mina sexåringar.
Jag: Nu ska vi börja avsluta och sedan är det fruktrast.
Elev: Får jag göra färdigt den här uppgiften?
Jag (som inte vill avbryta en lärande tanke): Ja, visst får du det.
En Annan Elev: Jag är klar! Kan jag gå på rast då?
Jag: Japp!
Den Andra Eleven (som slagit ihop sin bok men hastigt ångrar sig): Jag ska bara bubbelkolla ett tal först.
Japp, jag är stolt över de spår jag sätter….
Det är lunchrast och jag – som på senare tid funderat på vilka sociala mönster som går att se i mina elevers lekar – märker att så gott som alla elever leker ihop. Deras gemensamma projekt kretsar kring de gigantiska isblocken som ligger lite här och var på skolgården.
En pojke i sexårsåldern kommer överlycklig fram till mig för att berätta.
Eleven: Killfröken! Kolla! (Visar upp det stora isblock som han just har hackat loss.)
Jag: Oj, vad ska du med den till?
Eleven: Vi hjälper tjejerna att samla is.
Jag: Det är ju snällt av er. Bra gjort!
Eleven: Mmm… Och vet du vad som händer när vi har fyllt stugan? (Den lilla lekstugan på skolgården.)
Jag: Näe, vad händer då?
Eleven: Då får vi önska oss vad vi vill. VAD VI VILL!
Jag: Oj…
Eleven (spricker nästan av lycka): … Och om vi inte får vad vi vill vet du vad som händer då?
Jag: Näe, berätta.
Eleven: Då lovar tjejerna att när dom är sexton eller sextio eller så… Då ska dom börja om nollan! Moa-ha-ha-ha-ha!
Det är i sådana lägen som jag inte kan låta bli att undra vem som lurar vem egentligen. Det fina med rättvisa förhandlingar är nog att båda parter kan känna sig som vinnare.
Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.
Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara såg folk man känner?
Ju mer jag tänker på det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?
Det är lunch och i matsalen råder full aktivitet. Som sig bör. Och mattanterna oroar sig för det höga ljudet. Som sig bör. Och jag sitter vid ett matbord och gör nya upptäckter med mina elever. Som sig bör.
En elev i sjuårsåldern har nyligen fått besöka sin ena förälders kontor för första gången och är helt betagen av upplevelsen.
Elev: … Och på arbetsbordet så står det lite ramar med bilder… på oss barn i familjen! Så alla arbetskompisar vet vem jag är men jag känner INGEN på det jobbet!
Gapskrattande barn.
Jag (plockar fram den pedagogiska utmanaren i mig): Men varför är det så?
Eleverna: Vad menar du?
Jag: Jag tror att de flesta föräldrarna har bilder på sina barn på jobbet eller i plånboken eller så. Varför är det så?
En annan elev: För att de ska komma ihåg vem som är deras gullungar?
Gapskrattande barn.
En tredje elev: Eller så kanske dom pussar på korten när ingen ser?
Det roliga är att eleverna kunde enas kring att så antagligen är fallet. Ni är avslöjade!
Det här med smeknamn är en riktig vattendelare bland lärare och lärarstudenter har jag märkt. I den utsträckningen elever får för sig att kalla sin lärare vid något annat än hans/hennes namn (eller bara “fröken”) så är det ganska precis hälften av lärarna som verkar vägra smeknamn. Andra halvan låter det passera.
Jag tillhör den senare halvan. I vanliga fall. Den senaste tiden har jag däremot varit noga med att eleverna kallar mig vid namn av en välgrundad pedagogisk orsak.
Eleven: [Smeknamn]! [Smeknamn!]
Jag: Jag vill att du kallar mig Killfröken
Eleven (märkbart sårad): Jaha…
Jag: Nej nej… jag är inte arg. Men du måste tänka på att det finns nya barn i klassen som inte vet vad jag heter. De kan ju aldrig lära sig mitt namn om dom andra barnen använder massa smeknamn, eller hur?
Eleven (som nu inser): Mhm! (Eleven blir fundersam och sen förvånad) Men menar du att dom inte kan ditt namn?
Jag (som tänker att stigmatisera nykomlingar kan vara en dum idé): Jaaa… Och kanske finns det några andra elever som inte kommer ihåg. Det var ju ändå ett bra tag sedan vi sågs..
Eleven: Joo….
Efter det är diskussionen avslutad (tror jag). En stund senare sitter jag på en bänk på skolgården när Eleven kommer fram och hänger sig runt min hals på ett vis som en yogainstruktör hade blivit genuint imponerad av.
Eleven: Jag kommer ALDRIG glömma ditt namn!
(Ibland får jag för mig att ungar inte själva inser hur bra de är på att ge komplimanger….)
Är det okej att elever kallar dig för ett smeknamn? Blir det för mycket “kompis” eller är det ett sätt att komma sina elever närmare? Vad säger ni?
Det är lunchrast och en åttaåring sitter under ett träd på skolgården med gråten i halsen. Jag får en MYCKET upprörd redogörelse för vad som är fel.
Nästangråtande barnet: Vet du vad Bill och Bull (två jämngamla klasskamrater som alltid ses tillsammans) sa till mig och Charmören?
Jag (hinner inte svara):…
Nästangråtande barnet: Att vi är avundsjuka! Dom sa så här: (sjungandes) “ni två är aaaaaavundsjuka, ni två är aaaaaavundsjuka, Ni två är aaaaaavundsjuka”
Jag (hinner inte påminna barnet om hur Bill och Bull kan vara och att de alla fyra faktiskt är goda vänner nästan jämt):…
Nästangråtande barnet: Och så sa dom en sak som var ändå elakare!
Jag (snabbt och spontant, för att få en syl i vädret): Vadå?
Nästangråtande barnet: Att det var dom två som kom på Iran!
Det är inte lätt.
Jag är på VFU (praktik) på Mångkulturella Skolan och har dagen till ära fått erbjudande om att vara med på en rytmiklektion. För de som, liksom jag, inte haft rytmik i skolan kan jag snabbt berätta att det är som musiklektioner fast med inslag av dans och rörelse. Ungefär. Den manliga läraren inleder med “ibland är saker vanligt och inbland är saker ovanligt” och fem minuter senare har han bekännt inför barnen att han är gift med en man därför att han hittade en kille som “är så HIMLA rolig”
En flicka (åtta år gammal) vet att jag bor med Killkompis och frågar mig efter rytmiklektionen.
Flicka: Killfröken! Är du och Killkompis gifta?
Jag (helt paff): Nej…
Flicka: När ska du och Killkompis gifta er?
Jag: Euhmmm, alltså…. Vi ska inte gifta oss, vi bara bor ihop.
Flicka (fundersamt): Sover ni i samma säng?
Jag (pedagogvarning på gång): Nej, jag och Killkompis sover inte i samma säng. Vi städar ihop, lagar mat ihop och äter ihop men ingenting mer.
Flicka (glad över att förstå): Jaha! Det låter mysigt!
Hon går glatt vidare och jag står kvar och undrar vilken roll min rumskamrat spelar i hennes föreställningsvärld.
Jag jobbar på en förskola, det är sommar och livet leker. Kontorsråttan jobbar inne och tittar ut. Jag äter mellanmål med barnen utomhus i skuggan och har det riktigt skönt. En pojke (fyra år gammal) med ett fantastiskt sinne för fantasi har jagat mig hela dagen om att leka. Så han och jag tar gårdens stora gräskulle i besittning som vårt piratskepp. Jag är kapten och och ett par av barnen är pirater som letar efter skatter. Piratflickan i utkikstornet (trädet på kullens topp) styr oss hit och dit över hela gården i jakt på skatterna
Efter ett bra tag tar jag en paus och skickar barnen på att leta efter en magisk skatt på andra sidan gården medan jag pratar med kollegorna när piratpojkens mamma kommer för att hämta honom. Utan att upptäcka sin mamma kommer han springande till mig med resten av priatbestättningen i följe.
Pojke (med militärisk disciplin): Kapten! Vi har gjort färdigt vårt uppdrag, kapten! Vad ska vi göra nu, kapten? Vi gör allt som du säger, kapten!
Mamman ger mig den där vad-har-du-gjort-med-mitt-barn-blicken. Jag börjar lite halvnervöst förklara vår improviserade lek som spårat ur i en monumental maktövning med effekten att fröken lika gärna kunnat vara diktator i ett mindre, sydamerikanskt land någonstans. Mina nervösa förklaringar verkar få effekt.
Mamman (tankfullt): Om han ändå bara kunde vara sån när han är hemma….
Flicka (sju år gammal) till vaktmästaren: Vad heter du?
Vaktis: Jag heter Carlos.
Flicka: Nej, men alltså…Vad heter du?
Vaktis: euhm…Carlos?
Flicka: Heter du det?
Vaktis: Jaaa…..
Flicka (förvånat): Men alltså, heter du Carlos?
Vaktis (som saknar pedagogens tålamod och börjar tröttna): Ja det gör jag
En stund senare kan läraren inte hålla sig och frågar varför flickan frågat så många gånger.
Flicka: Men alltså, heter han inte Vaktmästaren då eller?
