Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Ett möte som förbereddes som ett möte mellan lärare och föräldrar runt stödinsatser och klarspråk blev till ett generellt samtal med både föräldrar, lärare och framförallt eleven. Så kan det gå när missförstånd uppstår. Lika bra det!
Trots missförstånd landar samtalet i ett väldigt bra resonemang runt varför hen får stöd, vad det ger och hur det på sikt ska utvecklas så att hen en dag inte behöver mer stöd. Föräldrar, lärare och elev som möts runt det vi alla är här för: lärandet.
Finast av allt är när vi ska avsluta och ena föräldern vänder sig till sitt barn och ställer en fråga som biter sig fast hos mig:
Men är det roligt då? Jag tycker verkligen att skolan ska vara rolig. Särskilt runt det som är svårt.
Det är så himla mycket lättare att lyckas om det svåra är roligt också.
Jag vet många lärare som klagar över föräldrar som lägger sig i för mycket och/eller ställer för höga krav på att skolan ska ta hand om allt möjligt. Jag har också sett sådana föräldrar. Då är det viktigt att minnas hur otroligt många störstsköna föräldrar vi har och kanske inte alltid använder oss av som verktyg för lärande.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
På väg hem från jobbet satt jag på bussen och var helt upprymd över min arbetsdag. (Det händer mig rätt ofta. Jag tänker att det är en grej som antagligen är hyfsat exklusiv för läraryrket.) Det resulterade i en tweet. Innan jag hunnit pendla mig hemåt nås jag av frågan från en främling som sporrar mig att dra mina pedagogiska tankar ett varv till.
Jag klurar och lurar. Kommer på att det första jag gör är att se mina elever lite noggrannare. Vet mer om vilka de är och vilka de vill vara. Tror att det är kärnan i alla läranderelationer.
Så har den kommit, dagen jag har väntat på sedan jag startade den här bloggen under vintern 2006/2007. Jag pratar naurligtvis om dagen då jag blev outad (jobbig stavning! Förbannade låneord!) på jobbet. Jag har förvisso varit helt öppen med diverse bloggrelaterade uppdrag, så det har inte varit särskilt svårt för mina kollegor att “komma på mig”. Trots det har det alltså dröjt fram tills nu. Hur det gick till och vad som hände kan vi lämna dithän, det r inte intressant.
Istället vill jag tillägna det här inlägget till de svenska lärare som har fått utstå både det ena och det andra när det har blivit känt att de vid sidan om sin lärargärning bloggar. De absolut flesta bemöts väl, särskilt i takt med att skolan blir allt mer digital, med öppna famnar av sina kollegor/chefer. Samtidigt händer det fortfarande att vikariat inte förlängs. Att lärare kallas in till chefen för ett mycket allvarligt samtal. Att kollegor slutar dela med sig av viktig kollegial information. Alltihop sker väl av en rädsla för det okända kan jag tänka mig. En rädsla man inte kan rå för.
Trots det kan jag inte låta bli att känna hur ofattbart orättvist det är. Och orättsäkert (är det ens ett riktigt ord!?). För vad händer om tjänstemän i samhällets största och mäktigaste institution inte får lov att (med tillbörlig hänsyn till dess brukar naturligtvis) avslöja hur det ser ut från insidan? Vilken kulturell prägel får det för de anställdas benägenhet att slå larm om när något går fel?
Det här var kanske inte mitt mest kosntruktiva inlägg under de senaste fyra åren. Men det var någonting. Och blogginlägg är lite som bäbisar. Man får vänta och se vad som kommer…
Imorse hittade jag en länk till en hemsida där den amerikanska skoltänkaren Alfie Kohn presenterar vad som nästan bäst beskrivs som ett utbildningsmanifest.(Alfie Kohn har en gång, av Time Magazine, beskrivits som USAs största och mest uttalade skeptiker av såväl betyg som (motsvarigheten till) timplanen.)
Det är intressant och samtidigt väldigt självklart. Jag gillar verkligen skribenter som kan bringa ordning i ämnen som jag förut trodde redan var ordnade.
Läs texten här, säger jag och rusar iväg till klassrummet och ett nytt försök att lösa det tekniska runt den här veckans kanske största bedrift: att redovisa en bokrecension av Philip Pullmans “Jack och fågelskrämman” medelst Minecraft.
Just nu har vi svårt att få det att funka med inspelningen av presentationen…
Jag läste för ett tag sedan att en vanlig skollunch ska utgöra 25% av det dagliga kostintaget. Jag vet inte exakt vad det innebär om man räknar köttbullar och fiskpanetter. Men det känns snålt. De flesta eleverna kan säkert fylla ut de övriga 75% med en rejäl frukost på morgonen och en nyttig middag när de kommer hem. Ett rimligt grundkrav för att vilken unge som helst ska kunna fungera i skolan och växa som människa, både fysiskt och psykiskt. För de flesta eleverna är detta verklighet. Men inte för alla.
Hur gör man med de elever som av en eller annan anledning inte får ut sina 75% av det dagliga kostintaget av den mat de får hemma? Jag som jobbar i en vanlig mellansvensk medelklasskommun kan se en hel del elever som inte äter bra. Det kan handla om allt från stora och allvarliga missförhållanden till en så simpel sak som morgontrötthet. Resultatet är detsamma: Hungriga ungar som inte har förutsättningar att prestera sitt bästa när de kommer till skolan.
En ordentligt finansierad skollunch tillagad av kompetenta kockar skulle inte vara en barmhärtighetsåtgärd. Det skulle vara en riktigt bra investering. Inte bara i elevernas resultat utan även i den generella folkhälsan. I Kalifornien har man sedan länge sett samband mellan barnfetma och vad som serveras till lunch i delstatens skolor.
Att sätta mat på bordet är i alla lägen ett föräldraansvar och inte en del av skolans kärnverksamhet. Samtidigt är det ett orimligt argument när man står där med hungriga elever som inte klarar av att prestera på topp i sitt skolarbete. För att utvecklas behöver vi ha någon som har höga förväntningar på oss. Men dessa är fullkomligt meningslösa om vi inte i samma stund får förutsättningarna att lyckas.
Därför är det mycket märkligt när mina lärarkollegor i Lärarnas Riksförbund släpper en rapport om en semiförstatligad skola där “tramset” gott kan vara kvar i kommunernas fumliga händer. Hit räknar de elevassistenter, fritidshem och… just det… skolmaten.
Det kan tyckas självklart men det här med skola men saker är inte alltid som de verkar.
Jag lånar ett avsnitt av Sven-Eric Liedmans krönika i senaste numret av Pedagogiska Magasinet:
Ordet “skola”, som kommer ifrån grekiska, betydde från början ledighet och vila. Platon förknippade skolan med den fritid som ger oss möjlighet till kloka och fria samtal. Bakgrunden var ett samhälle där nästan alla måste slita för sin brödföda från gryning till skymning. Då var det ett sällsynt privilegium att ha tid för fria strövtåg i kunskapens värld.
Pedagogiska Magasinet är för övrigt en annan riktigt bra pedagogisk tidning. Jag tror nästan att den är intressant även om man (av någon anledning) inte är lärarnörd…. tror jag….
