Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Idag for jag, min kollega och våra elever på lägerskola. Det är ett par mil bort och inget märkvärdigt. En lugn och skön plats där kidsen har det gött tillsammans, typ. Det roliga är att jag, trots att jag bara spenderat några få minuter på skolan idag, ändå hann springa in i två elever (åtta år gamla) som på något vis drog in mig i ett samtal om delfiner.
Pojke #1: Killfröken! Eller hur är delfiner smarta djur?
Jag: jo, de sägs vara väldigt smarta. Men det är väl svårt att veta riktigt, tänker jag….
Pojke #2: Meh! Är de verkligen smartare än människor?
Pojke #1: Killfröken sa ju just det!
Jag (som inser konfliktens kärna): Mjo, alltså…. Ibland är väl människor smartare men ibland är delfinerna kanske smartare?
Båda killarna ser på mig som om jag vore en utomjording.
Jag (sätter ner mina grejer och sätter mig på knä): Okej. Tänk dig att du ska fånga fisk, är det bäst att vara delfin eller människa då? Delfinen, visst? Men om du istället ska rensa och steka fisken på grillen för att göra en smarrig middag, då är det lättare om man är människa? Eller om du ska dra några roliga vitsar, då är det ju tur om man är människa?
Pojke #2 (som nu bytt perspektiv): Fast då beror det ju på om man ska dra vitsar för människor eller delfiner!
Jag: Jaaa…. Joooo….
Det fascinerar mig hur otroligt fundamentala barnsamtal kan vara. En av väldigt, väldigt, väldigt få saker som fascinerar mig mer är just delfiner….
De senaste dagarna har jag haft så mycket att göra på jobbet att jag inte ens loggat in för att kolla kommentarer på bloggen. Vi pratar arbetsdagar som är nästan tregånger så lång som min nattsömn. (Sådana paralleller är lika skrämmande som intetsägande, jag vet.)
Så när jag, marinerad i ineffektiv stress, rusar över en spöregning skolgård hinner jag inte ens märka att sexåringen från klassrummet intill är ensam ute på skolgården. Inte förrän han tilltalar mig.
Fysikpojken (sex år gammal): Du Killfröken, varför studsar min boll så bra på asfalten men inte alls i vattenpölar. För en stund glömmer jag bort både datorn jag har under armen och faktumet att jag inte har någon regnjacka på mig.
Jag(stannar mitt i ett steg): Hmmmm, det vet jag faktiskt inte. Har du någon aning?
Fysikpojken: Näe, men jag är hemskt sugen på att ta reda på det.
Jag: Då gör vi så här; du fortsätter att studsa för att se om du kommer på något. Så ska jag springa in och fråga en av skolans studsar-experter. (Min NO-didaktiskt kunniga kollega som jag vet sitter på personalrummet.)
En stund senare kommer jag tillbaka ut och presentera vår gemensamma teori om olika materials studsighet. Först när jag drar parallellen till känslan av att hoppa från ett hopptorn rakt ner i en sjö och rakt ner på en skolgård ser jag att polletten faller hela vägen ner.)
Från det mötet tar Fysikpojken med sig fler tankar om hur världen är skaffad (och ett löfte att någon mindre regnig dag testa studsigheten i fler material). Själv tar jag med mig en nyvunnen insikt om hur blind jag blir av att ha för mycket att göra.
