Jag läste för ett tag sedan att en vanlig skollunch ska utgöra 25% av det dagliga kostintaget. Jag vet inte exakt vad det innebär om man räknar köttbullar och fiskpanetter. Men det känns snålt. De flesta eleverna kan säkert fylla ut de övriga 75% med en rejäl frukost på morgonen och en nyttig middag när de kommer hem. Ett rimligt grundkrav för att vilken unge som helst ska kunna fungera i skolan och växa som människa, både fysiskt och psykiskt. För de flesta eleverna är detta verklighet. Men inte för alla.

Hur gör man med de elever som av en eller annan anledning inte får ut sina 75% av det dagliga kostintaget av den mat de får hemma? Jag som jobbar i en vanlig mellansvensk medelklasskommun kan se en hel del elever som inte äter bra. Det kan handla om allt från stora och allvarliga missförhållanden till en så simpel sak som morgontrötthet. Resultatet är detsamma: Hungriga ungar som inte har förutsättningar att prestera sitt bästa när de kommer till skolan.

En ordentligt finansierad skollunch tillagad av kompetenta kockar skulle inte vara en barmhärtighetsåtgärd. Det skulle vara en riktigt bra investering. Inte bara i elevernas resultat utan även i den generella folkhälsan. I Kalifornien har man sedan länge sett samband mellan barnfetma och vad som serveras till lunch i delstatens skolor.

Att sätta mat på bordet är i alla lägen ett föräldraansvar och inte en del av skolans kärnverksamhet. Samtidigt är det ett orimligt argument när man står där med hungriga elever som inte klarar av att prestera på topp i sitt skolarbete. För att utvecklas behöver vi ha någon som har höga förväntningar på oss. Men dessa är fullkomligt meningslösa om vi inte i samma stund får förutsättningarna att lyckas.

Därför är det mycket märkligt när mina lärarkollegor i Lärarnas Riksförbund släpper en rapport om en semiförstatligad skola där “tramset” gott kan vara kvar i kommunernas fumliga händer. Hit räknar de elevassistenter, fritidshem och… just det… skolmaten.