Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Under dagen har det gått att läsa om diverse politiska utspel med andemeningen att man borde slopa kraven på individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Tanken är att minska på administration och frigöra mer tid för bra undervisning. Dock skulle både utvecklingssamtal och betygssystemet ligga kvar. I grunden är det en god tanke. Extra god är den när den kombineras med 500 miljoner i öronmärkta fortbildningspengar. Men vad får det för konsekvenser?
Man vill ju hoppas att lärare spontant skulle ersätta dessa minst sat förlegade verktyg med smarta, formativa bedömnignsverktyg. Men är det särskilt troligt? Har 300 000 yrkesverksamma lärare tillräckligt med kunskap för att göra den övergången? Det känns inte helt främmande att en hel del lärare och skolor skulle slopa alla former av bedömning för att gå tillbaka till att basera sin undervisning på en kombiantion av professionell magkänsla, spridda observationer och en skapad norm av vad elever “i den här åldern borde kunna”.
Jag tänker snarare att en politiker som vill göra sig populär på skolfrågor och samtidigt göra gott för skolan borde verka för att slopa tidskrävande verktyg med liten effekt (så som IUP och skriftliga omdömen) och i samma andetag verka för att dessa ersätts med andra verktyg som ger en bättre bild av lärandet. Vem vet, kanske är det tänkt att alla de där miljonerna ska gå till utbildning om Bedömning för lärande? Även om så är fallet så tror jag att det inte skulle skada med tydligare nationella krav på formativ bedömning som ett naturligt led genom hela skolsystemet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Igår kväll körde vi #skolchatt på temat förväntningar (på elever, lärare, skolledare och föräldrar). Spontant känns det som ett brett område vilket brukar leda till ett spretigt samtal. Många vill säga mycket om olika saker. Så kändes det inte igår. Systematiskt gick vi tillsammans igenom delområde till delområde, med start i vilka förväntningar man kan ha på föräldrar.
Jag tror att summan av det samtalet slutade i en insikt kring att vi inte tolkar fenomenet förväntningar likadant. Vad är positiva förväntningar? Vilka förväntningar är positiva för alla? Får man satsa på några föräldrars deltagande på bekostnad av självförtroendet hos de som inte förmår att delta. Jag tänker att Helena gjorde en stor poäng i att lärarutbildningen borde förbereda mer inför mötet med föräldrar. På sätt och vis är det en bortglömd förmåga.
Därifrån gick vi till att diskutera förväntningar på skolledare och lärare, nästan helt utan att fastna i ett träsk av klagan på passiva skolledare. Det är en stor fara när man pratar i personalrum, men på det sättet är Twitter en bättre yta att samtala på. Som grupp blir vi mer professionella.
Någonstans tror jag att det är unikt för lärarkåren att vi förväntar av oss själva att vi ska vara lyhörda och nyfikna. Det tror jag kommer från att vi blir som vi umgås, alltså som eleverna.
Framåt slutet landade vi i eleverna och så här i efterhand kan jag känna att vi missade en stor del här. Vi pratade mycket om förväntningar på elever men glömde bort att gå in på vad elever har för förväntningar. Litegrann skäms jag för den missen. Kanske borde det vara naturligare för oss att utgå ifrån där? Varför börjar vi samtalet hos föräldrars förväntningar och inte elevernas? Säger det något om oss som grupp.
En av mina favoritinlägg i debatten kom från Linda framåt slutet. Detta är orden jag burit med mig idag på jobbet.
För den som vill läsa ikapp samtalet så finns det ett helt arkiv här.
Det här inlägget är den 38e delen i bloggserien Lärartycket, ett initiativ som startats och vuxit på Twitter med hjälp av Anne-Marie Körling och Camilla Lindskoug. Varje dag skriver en ny lärare om skolan från sitt eget perspektiv. Jag som skriver idag jobbar som matematik- och NO-lärare på en liten Bullberbyskola byggd på 1830-talet där eleverna går från förskoleklass till år 5. Mina elever går i årskurs 3, 4 och 5.
——–
Igår var det Linda Ode som skrev för Lärartycket och hon avslutade med orden “nu lämnar jag över stafettpinnen till Killfröken”, alltså jag. Det fick mig att börja tänka. Här är vi en samling lärare som lämnar över stafettpinnar till varandra lite hur som helst. Inget konstigt med det. Varje år allt sedan vi började med fenomenet skola har vi lämnat över och tagit emot. Om och om igen. Kanske inte fysiska stafettpinnar utan snarare barn/ungdomar/elever/studenter. Jag vill ägna mitt inlägg i Lärartycket till att tillsammans med er lyfta blicken och ser vår egna roll i ekosystemet som är en skolgång. Vilken roll spelar du i dina elevers skolliv? Hur kommer din lärargärning in i deras utbildningspussel? När var det sist du gav den tanken en ordentlig funderare?
I förrgår kväll hade vi på den lilla Bullerbyskolan där jag jobbar vår traditionsenliga skolavslutning, helt enligt konstens alla regler. Sommarfina elever. Tafatt psalmsång. Regn som hänger i luften. Pliktskyldiga lärargåvor. Fotograferande mor- och farföräldrar. Några avslutande femmor som försöker låta bli att gråta. Och så klart jordgubbstårta i mängder. Det här är den enda dagen på året som jag hatar mitt jobb. Det är allmänt känt bland mina elever. Jag gillar inte att bryta upp. Det är helt enkelt inte naturligt. Men i år lyckades jag i alla fall hålla mitt inre hat i schack för att istället fokusera på att fira och hylla mina elever. Runt om i Sverige är det drygt 40 000 femteklassare som till hösten börjar i år 6 på en ny skola. 10 av dem har jag haft den enorma förmånen att följa och umgås med de senaste åren. I den mån de någonsin var “mina” så är det inte det längre.
10 avgångselever. 10 röda rosor med tillhörande brev. Allt enligt tradition.
Nu är de på sätt och vis ingens, i alla fall fram till augusti. Jag gjorde den insikten när jag tidigare idag varvade ett sista ryck med skriftliga omdömen med en facebook-chat med en av mina numera före detta elever. Hon uttryckte sin stora sorg och saknad över att lämna skolan och jag försökte besvara hennes saknad och samtidigt ingjuta framtidshopp. Efter ett par minuters ostört arbete med min omdömes-poesi plingade det till i mobilen:
“Varför kan man inte börja på Nya Skolan några dagar innan sommarlovet!? De skulle kännas mycket mindre tomt då!!!!”
Ju mer jag tänker på det desto genialare framstår den tanken. Det är ändå så att de sista dagarna brukar präglas av en slående passivitet hos både elever och lärare. Varför inte använda den tiden till att göra en bättre överlämning? Rimligtvis måste det vara bättre att byta skola från en fredag till en måndag än att i flera månader gå och fundera på hur det ska bli och om man verkligen ska få en plats i sitt nya sammanhang? Med tiden övergick vårt samtal om gamla minnen till ett utbyte av visioner om hur skolan skulle kunna vara.
Här är ett par andra förslag som vi funderade på:
- Att ha ett par lektioner med de nya och de gamla lärarna samtidigt, både innan och efter övergången. (Jag tänker att det här är smart eftersom lärandet skulle hamna i fokus. Kanske inom ramen för en Learning study?)
- Ett faddersystem liknande det många har idag, fast istället för att det är inom skolan så skulle det vara mellan skolorna. “Då skulle man ha mer fakta om Nya Skolan och inte så mycket rykten och sånt”, säger min elev. Jag nickar instämmande.
Vad jag inte nämnde för min elev, men som jag tänker på om nätterna när jag inte kan somna är hur ofattbart orimligt det är att hon och hennes 9 klasskompisar till hösten får en ny lärare som efter bara några månader ska sätta deras livs första betyg. Så lär det vara för merparten av de 40 000 kidsen som till hösten gör liknande skolbyten. Jag vet att betygen i år 6 enligt läroplanen ska spegla lärandet under den senaste terminen och alla terminer sedan de började årskurs fyra. Det motsvarar fem terminer, varav de flesta i min pedagogiska försorg.
Det är ingen lätt uppgift som min mottagande kollega får. Samtidigt vet jag vilken total brist på kommunikation som råder mellan våra båda skolor. Jag kommer inte ha tillstymmelsen till ett finger med i det arbetet. Ur ett högst egoistiskt perspektiv är det rätt skönt eftersom betygssättning lär vara det värsta i en lärares yrkesliv. Men ur alla andra perspektiv borde jag ha inte bara ett utan fyra av fem fingrar med.
Jag ska inte grotta ner mig i ett argument om vikten av formativ bedömning. I alla fall inte särskilt djupt. Allt jag vill säga är att för att bedömning ska vara framåtsyftande måste den komma ur en gedigen och välarbetad analys av varje elevs styrkor och utvecklingsområden. Det låter sig inte göras efter ynka 12 veckor tillsammans. Det går bara inte! Om det är något jag skulle vilja ge mina elever i avskedpresent efter tre underbara år tillsammans är det en rättvis bedömning som ger dem en ordentlig skjuts framåt i rätt riktning när de ger sig iväg på nya utmaningar. Det skulle vara en överlämning värd namnet.
För att fortsätta på Lindas referens till stafettpinnar så skulle det vara en växling där den som har pinnen har huvudansvaret för att växling funkar bra. Jag minns inte mycket från grundskolans idrottslektioner, men jag vill minnas att det är så man växlar i riktiga stafetter.
Eller som de sjunger: “I’d rather be a comma, than a full stop“.
Nu idag har jag föreläst för en grupp lärare och skolbibliotekarier om digitala och sociala verktyg för lärande.
Det har egentligen inte så mycket med mitt lärarliv att göra, men jag bara måste berätta om hur otroligt bra och inspirerande det var att mötas ju lärare och skolbibliotekarier. På så många sätt jobbar vi med samma saker, tänker på samma frågor och klurar på samma utmaningar. Jag har nog inte fullt ut sett hur bra det är att kunna bolla idéer med en bra skolbibliotekarie förrän jag fick göra det idag.
På Pittoreska Skolan är det ju, i brist på bättre lösningar, jag och två kollegor som fyller rollen av skolbibliotekarier. Vist, det är värdefullt att ha ett pedagogiskt perspektiv på biblioteket som roll och rum. Men det fattas oss en enorm kompetens. Det är för mig alldeles uppenbart.
Här är en lista på expertområden som en bra skolbiblitekarie kan allting om, verkligen ALLTING om. (Jag fattade inte det förrän idag.)
- Hur man stöttar elever i att utveckla informationskunnighet. (Är det ett riktigt ord?)
- Hur källkritik blir en naturlig del av undservisningen.
- Hur upphovsrätt blir en naturlig del av undervisningen.
- Hur man med hjälp av IKT kan fånga The Big Five. (Läs mer i nästa inlägg.)
Jag har funderat på en sak: Varför eftersträvar vi likvärdighet så okritiskt som vi tycks göra?
Naturligtvis är det ett politiskt mål att alla barn som växer upp i Sverige ska få en bra utbildning som ger dem gott om chanser att förverkliga sig själva och samtidigt växa vårt gemensamma samhälle. Men är det samma sak som att till varje pris söka efter likvärdighet?
Jag såg för ett tag sedan ett klipp med Sir Ken Robinson där han pratade omlikvärdighet utifrån en liknelse hämtad från resturangbranschen. Jag tänkte dela den med er nu:
I resturangbranschen finns det två sätt att närma sig kvalitetskontroll. Den enda metoden, vi kan kalla den för snabbmatsmetoden, bygger på att det finns en mycket tydlig lista av precis vad som ska finnas och inte finnas i resturangen. Det spelar ingen roll vilket företag som du föredrar mest, alla följer samma princip: Oavsett var på jorden du är så ska du kunna förvänta dig samma bröd, samma tillbehör och samma cola serverad på samma sätt av personal som allihopa är likadant klädda. Och när allting kommer omkring är det enda du vet säkert att det är mat som är helt värdelös och direkt dålig för din hälsa. (Snabbmatsindustrin anses vara den enskilt största orsaken till diabetes i mänsklighetens historia, men hej!) Den andra modellen för kvalitetskontroll, vi kan kalla den Michelin-metoden, består av en serie höga krav som du får nå hur du vill. Det spelar ingen roll om det är från Kina, Italien, Thailand eller Indien som du hämtar rätterna på din meny. Det spelar ingen roll om du väljer att servera vin, eller inte. Eller om du väljer att dina servitörer ska ha en viss uniform, eller inte. Du får vara med i guiden ändå, bara du når kraven. Vilken väg du vill ta dit är helt upp till dig.
Jag är väldigt svag för den här liknelsen, precis som jag är inför allt som Robinson säger. Resultatet vi skulle få om vårt skolsystem präglades lite mer av michelin-tänkande vore, förutom en utomordentligt hög nivå på maten, en imponerande flora av olika kök som speglar både personligheten och professionaliteten bakom de som jobbar där.
Så vill jag ha det i skolan. Men först måste det centrala innehållet dö.
Vid Lunds Universitet finns Nationellt Resurscentrum för Fysik (NCRF), med den ascoola hemsideadressen fysik.org. Där finns en uppsjö av bra material för såväl den inbitna fysikläraren som den ständigt kvackande mellanstadieläraren (i alla fall de som inte har fysik i sin ämneskombination men ändå tvingas undervisa i det). Bäst av allt gillar jag deras galet stora frågelåda. I sju års tid har de byggt upp en databas med allmänhetens (ofta skolklassers) frågor och vetenskapsmännens (förvånansvärt pedagogiska) svar. Man kan söka på ämnesområde, föreslagen åldersnivå och även på nyckelord. Med andra ord är det rätt lätt att hitta det man söker.
Jag rekommenderar varmt ett digitalt besök. Du kan läsa mer om NCRFs frågelåda här. Själva frågorna och svaren finns här.
Min ena kollega introducerade mig för den fullkomligt fenomenala webbtjänsten Socratives. Vi har börjat använda en för att ta sk exit tickets under våra gemensamma lektioner (totalt sex halvklasser per vecka). Det är fenomenalt roligt, och det gör det lättare att jobba formativt.
Mycket enkelt förklarat fungerar det så att jag loggar in på min lärarsida och blir tilldelad ett rumsnummer. Eleverna går till elevsidan och loggar in med mitt rumsnummer. Då får de en grå bild med texten “väntar på övning” och inget mer. När jag väljer att starta övningen skickas frågorna i tur och ordning till eleverna. En i taget efter ett av mig valt schema. När de har fyllt i alla frågor får jag en smidig sammanfattning på min mejl.
Här är en noggrannare förklaring:
Visst kan man tycka att det finns slående få egenskaper som inte går att få med Google Spreadsheet. Jag kan hålla med. Men här är en kort lista på fördelar med Socrative som jag har hittat hittills
- Det finns en poäng med att använda en tjänst där frågor dyker upp en efter en, och där eleverna får en tom (och därmed inte distraherande) skärm innan jag startar övningen.
- Det finns ett pedagogiskt värde i att använda en tjänst till bara en sak. I vår lärandegemenskap kan jag lära dem att Socrative är det där verktyget vi har till utvärdering. Vilket förhoppningsvis kan hjälpa mig att förtydliga när och hur vi jobbar med strukturerad meta-reflektion. (Det skrämmer mig lite hur ofta vi kan ha djupa samtal i klassrummet utan att någon verkar märka det.)
- Det är coolt att det också funkar till smartphones!
Det pratas mycket om facebook och skolan. Framförallt så pratas i det skolkretsar om huruvida det är rätt eller fel att ha sina elever som kontakter på facebook. Är det professionellt? Är man mer privat på nätet än i klassrummet? Får man fler möjligheter i klassrummet om man engagerar sig i sina elever? Eller är det en form av trakasserier?
För mig är det där både en intressant och samtidigt en oerhört meningslös diskussion. (Gör det som passar dig. Så!) Något mer intressant har hänt mig de senaste veckorna:
Jag och mina kollegor har börjat kika på Google Reader för att etablera en gemensam omvärldsbevakning. Förhoppningen är att det ska kunna lyfta oss förbi tanken om en datorburk per elev till att handla mer om hur vi kan utveckla vår skola. Reader är en sorts RSS-samlare (för att kunna följa många bloggar på ett och samma ställe) med inbyggd social funktion, så att vi kan dela guldkorn med varandra. Det intressanta som börjat hända är att en del elever har hittat mitt Reader-flöde och vill börja prenumerera. Med andra ord vill de ha tillgång till den professionella diskussionen som jag och mina kollegor börjat.
Nu ska man inte övertolka situationen. Antagligen är det så att Google har någon fin rekommendations-funktion som tipsat dem om att följa mig i en tjänst som de inte har en aning om. Men tanken på elever som tar en aktiv roll som skapare av sin skolas utveckling är ändå lite kittlande. Tänk dig en skola där lärarna följer diverse skolbloggar och tipsar varandra om intressanta grejer som kan vara värda att utveckla. Visst vore det coolt? Tänk dig sen en skola där de elever som ville fick vara en del av samma process, både som läsare och som tipsare. Hur coolt vore inte det!?
Idag fick jag höra en historia som är ett par år gammal nu. Det var en matematiklärare från den lokala högstadieskolan som tog kontakt med mina kollegor med en vädjan om pedagogisk samsyn. Ett till synes hedervärt ändamål.
Om det inte vore för själva budskapet: “Ni får sluta upp med att låta eleverna göra egna filmer och powerpoint-presentationer. Det blir liksom inte lika spännande och nytt när de kommer till oss senare….”.
Idag har varje elev i hela enheten en egen dator och det produceras betydligt intressantare saker än powerpoints. Det kallar jag skolutveckling.
Jag brukar inte göra reklam för saker särskilt ofta. (Och om det någonsin händer så är det alltid obetalt och och alltid baserat på min högst barnsliga förtjusning.)
Med det avklarat: Skolportens tidning Magasin 360 är helt galet kompetent! (Det enda tråkiga är att det bara kommer ut fyra gånger på år.) Jag fick hem det senaste numret idag och fann till min stora glädje att temat är “Skola 2.0″.
Rubriken är en ordlek som anspelar på IT-termen “web 2.0″. I det sammanhanget står det för den nya generationens internetbaserade tjänster som utgår ifrån att användaren aktivt ska vara med och bidra med material. Det kan låta simpelt men det är egentligen hur stort som helst. Skillnaden med hur internet brukade vara och hur det ser ut nu kan jämföras med skillnaden mellan en anslagstavla och ett (riktigt) kollaborativt samtal mellan människor. Det är ingen bra liknelse, jag vet, men det ger en bild av hur webben blivit sociokulturell i sin kommunikation.
Tänk om skolan en gång för alla kunde få uppleva samma sak. Blotta tanken är svindlande…
(Nu hittade jag ingen bild på det nya numret så ni får nöja er med juninumrets omslag. Även det är högst läsvärt!)
