tidigt imorse började jag skriva på ett blogginlägg som sedan blivit liggande. (Det säger nåt om lärares arbetsvardag, men det är för ett annat inlägg.) Det kom från en kommentar på Skolverkets facebooksida, skriven av en tjej som tycks gå på gymnasiet. Kortvsammanfattat uttryckte hon sin uppgivenhet över att just nu inte få ihop livspusslet, vilket kan tyckas vara en normal grej under vilken tolvårsperiod som helst i livet. Hon är liksom människa först och elev sedan.

Detta skrev hon sent igår kväll. Imorse, när jag kollade min facebook vid 0515-tiden, vilket jag gör som en normal del av min morgonrutin, så hade texten över tusen gillanden och kommentarer, de flesta grovt negativa. Uppmaningar om att växa upp, sluta klaga och sluta bete sig pinsamt haglade tungt. Detta trots att det enda hon gjort var att kommentera sin egen skolsituation, vilken hon rimligtvis kan betraktas vara en expert på.

Jag förstår tanken bakom att man ska vara tacksam för att få gå i skolan. Men vilken tänksnde, kännande, levande männska klarar av att hålla sig till det – trots att hon är elev? Det är lite som om jag skulle avstå från att svära över försenade bussar eftersom det finns de som inte har tillgång till kollektivtrafik. Eller att jag skulle sluta hata att gå till tandläkaren bara för att det är subventionerat. Eller att jag skulle tycka om broccoli bara för att det är nyttigt för mig. De flesta dagarna förstår jag att det är så men ibland unnar jag mig att peta undan de där gröns äcklena ändå. Och är det en förmån jag ger mig själv så är det likväl något jag behöver unna mina medmänniskor. Det är inte rocket science precis. Därför är det förbluffande att så månnga människor, en hel del av dem med lärarutbildningsloggor på sina profilsidor, inte tycks förstå deta. Utveckling kommer inte från att vi håller kidsen efter en högre standard än vad vi själva lever efter.

Dessutom borde vi omfamna gnällande elever. De är kritiska tänkare. Det är tecken på måluppfyllelse som vi bevittnar här. Dessutom är det svåra mål.

Så vad jag gjorde var att jag skrev till Skolverket på twitter, som för övrigt är en supersmidig kanal för kontakt med den allsmäktiga myndigheten. Budskapet var att göra dem uppmärksamma på inlägget och kränkningarna bland kommentarerna. Här är svaret som jag fick efter någon timma.

 

Det känns bra att de som statlig myndighet värnar elevers rätt till en åsikt även på ett så konkret sätt. Den här historien slutade med att Skolverket till sist tog bort inlägget. Det var nog ett klokt val, men någonstans kan jag känna att vi pratar skola på fel sätt om det inte finns en plats för eleverna i samtalet.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Jag och mina lärarvänner har ett tag diskuterat det här med nationella prov och den (tidigare) rigorösa IKT-fientlighet som finns där. Det började i följande fråga:
‘Borde man förbereda elever i uppsatsskrivning på papper inför nationella proven?’

För mig är det helt oförenligt med mitt uppdrag att fokusera på saker som inte finns med i läroplanen, oavsett hur pass bra eller obra det är.

Därför är det så fint att Skolverket nu godkänner datorbruk vid nationella provens uppsatsskrivningar. Det enda som krävs är att man släcker ner alla trådlösa nätverk på platsen.

I min kommun har en del skolor valt att låta eleverna välja att skriva på papper eller på datorn. Det tycker jag låta bra. Mer sånt!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Imorgon får jag tio nya elever. Tio nya relationer att vårda. Tio nya kunskapsutvecklingar att följa. Tio nya vänner att dela min vardag med. Tio nya små ankungar att kasta i sjön. Det är en speciell känsla.

Jag träffade ett par av mina blivande elever i veckan som gick. Vi känner varandra rätt bra sedan tidigare. (Jag har t.o.m haft dem förut, om än bara en kort period.) Trots det märker jag en påtaglig nervositet i dem allihop. Det är mycket som är nytt. Nya läxrutiner, nya schemarutiner, nya ansvar, nya lärare, nya ämnen, nya friheter, nya krav och inte minst ett nytt klassrum. Det är så klart spännande, och viktigt för deeras utveckling. Men det finns en dold fara i övergångar av den här typen.

Det här är egentligen den enda riktiga övergången våra elever möter. Så kanske ska man inte klaga. Men samtidigt är det direkt negativt för lärandet, i alla fall kortsiktigt. En engelsk studie visade att barn (typ mellanstadieålder) som byter klass/skola kan tappa så mycket som ett år i skrivutveckling. Nu är inte det ett allmänt mått på lärande, men det kan vara en fingervisare på hur viktigt det är att överbrygga alla skolövergångar som finns i grundskolan.

Går man till styrdokumenten finns inga bestämmelser för hur överlämningar inom skolformer ska gå till. Mellan skolformer (typ från förskola till grundskola) regleras i skollagen. Men ingenwtans finns regler för överlämningar inom exempelvis grundskolan. Detta trots att tiotusentals barn och unga genomgår denna förändring varje år. Så kan det gå med en skollag som bygger på att alla grundskolor är F-9.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

På senare tid har jag rotat i det här med målbilden att elever i slutet av årskurs tre ska klara av att läsa och skriva “elevnära” texter.

Ett samtal med en god vän med fötterna i utbildningsvetenskaplig forskning gav mig idén att det kan röra sig om en uppgörelse med gamla tiders läsläror. I ett försök att sudda ut betydelsen av såväl socio-ekonomiska som geografiska faktorer utspelades dåtidens läsläror i ett fiktivt mellanmjölksland. (Typ Storköping.) Resultatet blev texter som var helt irrelevanta och sammanhangslösa för de allra flesta.

Ett samtal med en god vän med rötterna i UNESCO-politik förde mina teorier in på ett annat spår. Hon förklarade för mig att det kan finnas kopplingar till internationella måttstockar. Enligt UNESCO-statistik kan mellan 40 och 50% av jordens vuxna inte “läsa och skriva en enkel redogörelse av betydelse för sitt vardagsliv”. Med viss modifikation kan man säga att målen för årskurs tre svarar mot samma mål.

Oavsett bakgrund till formuleringarna i kursplanerna för svenska kan man tänka sig att det i likvärdighetens namn kan vara på sin plats med ett förtydligande från Skolverket. Annars riskerar skolan att bli en godtycklig verksamhet helt beroende på enskilda lärares och arbetslags egna erfarenheter.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: