Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Häromdagen fick jag, mycket på grund av kombinationen oförutsedda händelser och kreativa kollegor, ett infall: Kan man koppla upp sig mot en doktor i matematik (som pluggat matte i 18 år!) och låta mina elvaåriga elever utmana honom på huvudräkning? Sagt och gjort. Ett enkelt mejl till en barndomsvän så var det fixat.
Efter ett ett tags laserfokus på automatisering av grundläggande multiplikation (att man kan se vad svaret blir utan att egentligen behöva tänka efter) så har jag känt att framförallt mina elvaåringar (mina äldsta elever) har börjat att tröttna. Men det är ändå bra träning. Så, för att landa i kanske det vanligaste dilemmat man möter som lärare:
Hur motiverar man elever att träna på något som är bra men inte längre superkul?
Man sätter det i ett sammanhang så klart! Och då behöver det inte, vilket många tycks tro, nödvändigtvis vara precis det sammanhanget som kommer vara vanligast när de växer upp och ska räkna vuxenmatte. Tvärtom. Det går lika bra att dra till med något extremt och presentera en tysk mattedoktor och uppgiften att slå honom i en multiplikationsutmaning där jag drar två spelkort och uppgiften är att först multiplicera de båda korten/faktorerna och ropa svaret. (Klädda kort är 10, och ess 1 eller 11 beroende på vilken svårighetsgrad man vill ha. Först till 5 rätt vinner.)
Mina elever är vana vid undervisning som bygger på att de mitt i föreläsningar/genomgångar får bryta in och komma fram för att visa/testa saker när helst de vill. Så det är inget konstigt. Däremot var det här första gången som någon av dem var så ivrig att han faktiskt halkade på vägen fram till WhiteBoarden/projektorduken.
Därför tänker jag att det här är något jag vill återkomma till, kanske i olika former. Här är ett par idéer:
Det här är bara början på vad jag hoppas ska bli ett lyft i hur vi breddar undervisningen i matematik.