När ett barn är mellan sex och tolv månader händer någonting i hjärnan. Den liksom exploderar, på sätt och vis.
Bara i Språkcentrum bildas tiotusentals nya synapser, varje sekund. Det skulle kunna vara både mycket och litet. Om man inte jämför med vuxnas hjärnor, vars synapsbildning är så ofantligt långsam att man fram till för bara något år sedan trodde att den inte fanns alls. Men under ett par månader framåt slutet av ditt första levnadsår exploderar det alltså i huvudet på dig. Bara sådär.
Forskare (inom neurologiområdet) menar att det här är en genetiskt styrd process som följs av en miljöstyrd motprocess. Alla de nya synpaser som inte används i modersmållet faller bort ganska snart igen. (Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz beskriver hjärnan som en djungel som ständigt gallras.)
Med andra ord var du, i dina ungdomsdagar, kapabel att lära dig precis vartenda språk som finns. Men du valde att fokusera på ett, som sedan blev ditt modersmål.
Mina enda reflektioner (hittills) är dessa:
Vad får det för konsekvenser för barns lärande?
Vad säger pedagogiken om tanken att människan för varje dag som går blir allt mer obildbar?
Är det ett argument för en väl utbyggd (och kanske rent av obligatorisk) förskola?
