Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Skolan vinner på att låta många kulturer mötas, sägs det.
Jag och mina kollegor tillämpar sedan många år ett system med kölista på tavlan istället för den traditionella metoden med uppräckta händer. (Om du som vuxen minns tillbaka till din barndoms slöjdlektioner så inser du nog att det här systemet inte är ett dugg modernare än något alternativ.)
Hur som helst fungerar det bra, är rättvist (fatta hur svårt det är att veta vilken hand som for upp först!) och ger förutsättningar för ett lugn i klassrummet. Fram tills nu, när eleverna tagit det här med kulturella möten i sina egna händer.
Sedan någon gång i förra veckan har de börjat smyga sig in på Google Translate för att översätta sina namn. I förtjusning över att både kunna se och höra sina namn på bl.a. Kinesiska (vilket egentligen heter Mandarin, inte sant?) har en efter en tagit för vana att skriva upp sina kinesiska namn på kölistan.
Vållar det huvudbry för två stackars lärare? Ja.
Är det kul (och lärorikt): Ja, det också.
Går det att samtala om fördelen med ett gemensamt klassrumsskåp? Nej, istället får jag kommentarer av typen “Du får väl lära dig kinesiska då. Det finns ju på nätet!”
När ett barn är mellan sex och tolv månader händer någonting i hjärnan. Den liksom exploderar, på sätt och vis.
Bara i Språkcentrum bildas tiotusentals nya synapser, varje sekund. Det skulle kunna vara både mycket och litet. Om man inte jämför med vuxnas hjärnor, vars synapsbildning är så ofantligt långsam att man fram till för bara något år sedan trodde att den inte fanns alls. Men under ett par månader framåt slutet av ditt första levnadsår exploderar det alltså i huvudet på dig. Bara sådär.
Forskare (inom neurologiområdet) menar att det här är en genetiskt styrd process som följs av en miljöstyrd motprocess. Alla de nya synpaser som inte används i modersmållet faller bort ganska snart igen. (Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz beskriver hjärnan som en djungel som ständigt gallras.)
Med andra ord var du, i dina ungdomsdagar, kapabel att lära dig precis vartenda språk som finns. Men du valde att fokusera på ett, som sedan blev ditt modersmål.
Mina enda reflektioner (hittills) är dessa:
Vad får det för konsekvenser för barns lärande?
Vad säger pedagogiken om tanken att människan för varje dag som går blir allt mer obildbar?
Är det ett argument för en väl utbyggd (och kanske rent av obligatorisk) förskola?
Ute ligger snön tung och inomhus samlas (återigen) en samling rastlösa sexåringar. Det är som upplagt för djupa diskussioner kring livets bekymmer.
Jag sitter och berättar folksagor från Afrika. Efter ett tag tar sagorna slut och skaran barn som jag har fångat i mitt våld gapar efter mer. I brist på annat fiskar jag mer av en slump upp en lapp ur min bakficka som annonserar kinesiska nyårets start. Efter ett par kommentarer om det humoristiska i att uppkalla ett år efter en gris lägger en av de mer uppmärksamma barnen märke till tecknena som kinserna kör med.
Flicka: Killfröken, vad står det?
Jag: Jag vet inte, det är inte ett alfabet jag förstår. (Pedagogvarning på gång…) Förstår du något av det här?
Flicka: Nej, inte precis. Men jag gissar att det står något om en gris. (Smart tänkt.)
Kompis: Men alltså, Killfröken, KAN dom ens bkstäverna i det landet?
Flicka (hakar på sin kompis tankegång): Vet du, jag undrar vad barnen i det landet får lära sig i skolan egentligen…
Kompisen: Jag tror bara de har rast i skolan där…
