Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Skolan vinner på att låta många kulturer mötas, sägs det.
Jag och mina kollegor tillämpar sedan många år ett system med kölista på tavlan istället för den traditionella metoden med uppräckta händer. (Om du som vuxen minns tillbaka till din barndoms slöjdlektioner så inser du nog att det här systemet inte är ett dugg modernare än något alternativ.)
Hur som helst fungerar det bra, är rättvist (fatta hur svårt det är att veta vilken hand som for upp först!) och ger förutsättningar för ett lugn i klassrummet. Fram tills nu, när eleverna tagit det här med kulturella möten i sina egna händer.
Sedan någon gång i förra veckan har de börjat smyga sig in på Google Translate för att översätta sina namn. I förtjusning över att både kunna se och höra sina namn på bl.a. Kinesiska (vilket egentligen heter Mandarin, inte sant?) har en efter en tagit för vana att skriva upp sina kinesiska namn på kölistan.
Vållar det huvudbry för två stackars lärare? Ja.
Är det kul (och lärorikt): Ja, det också.
Går det att samtala om fördelen med ett gemensamt klassrumsskåp? Nej, istället får jag kommentarer av typen “Du får väl lära dig kinesiska då. Det finns ju på nätet!”
Jag läser på Dagens Nyheters nätupplaga om en brittisk barnboksserie som blivit TV-program och nu även föremål för diskussion. Den heter Rastamouse och handlar om ett gäng möss som klär sig i rastakläder, pratar invandrarengelska och äter ost mest hela dagarna. Vilket egentligen är rätt ointressant (såvida man inte är i målgruppen, dvs förskoleålder).
Det som får mig att reagera är en skrivning framåt slutet av artikeln om att en del förståsigpåare tycks mena att den hotar att förstöra barnens språkutveckling. Här någonstans underskattar man såväl barn som invandrare som rastamöss.
Samma sorts argument kan hittas i allt från anti-chatt-debatter till anti-SMS-språks-debatter till anti-vad-som-helst-debatter. Alltid detta hot mot språkutvecklingen. Vad man missar är att det språket som barn lär sig idag bara på ytan liknar det språket vi utsattes för som barn (och som vi i stora drag bär med oss idag). Fatttar du inte vad som är (både etiskt och socialt) okej språkbruk på internet är du inte särskilt väl rustad för framtiden.
Och på samma sätt förhåller det sig med rastamössen i England: Fattar du inte att det finns olika sorters brittisk engelska så är du inte särskilt väl rustad. Inte minst då England (precis som Sverige) går mot en allt mer globaliserad miljö.
Sen är det lite kul att det är just invandrardialekter som anses vara särskilt stora hot. Innebär det att brittiska förskollärare med samma dialekter utgör ett hot mot sina barn/elever? Det är en helt ny nivå av Vi och Dom som vi pratar om här…
När ett barn är mellan sex och tolv månader händer någonting i hjärnan. Den liksom exploderar, på sätt och vis.
Bara i Språkcentrum bildas tiotusentals nya synapser, varje sekund. Det skulle kunna vara både mycket och litet. Om man inte jämför med vuxnas hjärnor, vars synapsbildning är så ofantligt långsam att man fram till för bara något år sedan trodde att den inte fanns alls. Men under ett par månader framåt slutet av ditt första levnadsår exploderar det alltså i huvudet på dig. Bara sådär.
Forskare (inom neurologiområdet) menar att det här är en genetiskt styrd process som följs av en miljöstyrd motprocess. Alla de nya synpaser som inte används i modersmållet faller bort ganska snart igen. (Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz beskriver hjärnan som en djungel som ständigt gallras.)
Med andra ord var du, i dina ungdomsdagar, kapabel att lära dig precis vartenda språk som finns. Men du valde att fokusera på ett, som sedan blev ditt modersmål.
Mina enda reflektioner (hittills) är dessa:
Vad får det för konsekvenser för barns lärande?
Vad säger pedagogiken om tanken att människan för varje dag som går blir allt mer obildbar?
Är det ett argument för en väl utbyggd (och kanske rent av obligatorisk) förskola?
På väg någonstans är jag (som nästan jämt) mitt i en pendling, när jag får syn på något som intresserar mig. En förälder och ett barn i de äldre förskoleåldrarna kliver på och sätter sig längst bak. Jag, som lyssnar till min iPod tänker inte mer på det. Först när batteriet tar slut och det omistliga barngnället tränger igenom ljudväggen av Coldplaytoner. Snabbt spetsar jag öronen för att ta del av det bästa jag vet: familjegräl.
Barnet: Jag VILL inte!
Föräldern: Nu har du en tråkig inställning. Det här är inget vi kan ändra på nu…
Barnet (kokar av ilska): Men jag säger ju att JAG VILL INTE!
Föräldern (muttrar): Surpuppa…
Barnet: DU kan vara en surpuppa!
Föräldern (böjer sig in och viskar precis så tyst att jag hör det): Surmule.
Barnet skiner upp och smakar förtjust på ordet som uppenbarligen är en ny bekantskap.
Barnet: S-u-r-m-u-l-e.
Vet barnet vad en mule är? Kanske. Kan NÅGON säga hur en surmule ser ut? Knappast. Klart är i alla fall att mötet med ett nytt ord kan råda bot på vilken jobbig förälder som helst…
